Varför behövde Jesus lida och dö? Det är en grundfråga i kristen tro. Försoning innebär att relationer helas: med Gud, medmänniskor, skapelsen och det egna livet. I mitt blogginlägg för två veckor sedan – ”Utan kärleken blir heligheten obarmhärtig” – kommenterade jag den så kallade objektiva försoningsläran som präglat vår kyrkas bekännelsetradition.

Den subjektiva försoningsläran förknippas i vårt land med Gävleprästen P P Waldenström som var en ledargestalt i den gren av evangeliska väckelsen som bildade Svenska Missionsförbundet 1878.  Splittringen berodde på olika syn på försoningen men också på församlingen, eftersom Missionsförbundet ville gestalta församlingen som en renodlad troendeförsamling. 

PP Waldenström tog avstånd från att Jesu lidande och död beror på att Gud kräver ett offer för människans synd för att själv bli försonad och göra människans gudsrelation hel. Guds sinnelag behöver inte ändras. Han hade en tydlig poäng i att försoningen har den gudomliga kärleken som drivkraft. Som jag framhöll i mitt förra inlägg stämmer det med evangeliets budskap om varför Guds son sändes till världen. Det betänkliga med Waldenströms tolkning är att Guds handlande genom Jesus Kristus till försoning för människan och hela skapelsen inte räcker. Försoningen slutförs först när den tas emot av den troende i hjärtat. Den uppnås inte genom ett suveränt gudomligt handlande av nåd, som ren gåva. Den subjektiva försoningsläran tonar ned Guds helighet och självständiga makt att hela människans gudsrelation. Försoningen som ett gudomligt mysterium förminskas.

Gud har alltså gett oss försoningen. För att den ska bli till välsignelse behöver vi ta till oss den och dela den med andra. Som Kristi sändebud uppmanar Paulus: ”Låt försona er med Gud!”

I vår tid har den subjektiva försoningsläran fått förnyad aktualitet med något andra förtecken. Kanske beror det på en postmodern skepsis mot generella sanningar och övertygelse att den enskilde tolkar och formar sin egen verklighet. Teologiskt kombineras det gärna med en betoning av Guds storhet och outgrundlighet.

Likheter med Waldenströms förkunnelse finns i betoningen av den gudomliga kärleken och människans roll i försoningen. Med tanke på att Guds storhet ofta betonas är det paradoxalt att försoningen görs beroende av vad människan kan tro och acceptera som rimligt. Konsekvenserna blir viktiga, särskilt när försoningen i livet ska bedömas i relation till Gud.

Allt fler lyfter fram kärleksbudskapet som det kristna budskapet. Då blir det avgörande hur vi ser på kärleken. Sett över lång tid har det skett en förändring i riktning mot att se kärlek som känsla, attraktion och gemenskap. Vilja, kamp och gränsdragning – för att inte tala om lidande och smärta – försvinner lätt ur bilden. Det kan bli ytligt.

I den gudomliga kärleken finns ett drag av helighet, och när Gud handlar blir något heligt. Den kärleken drar en gräns mot det som bryter ner, river sönder och förstör. Den kärleken bär kampen mot det onda. Att hålla något för heligt innebär att kärleken fördjupas. Det gäller också för försoning i livet, när relationer ska helas. Livet är heligt.

Dagens predikan i Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle handlade om att vara rik inför Gud och hel som människa i kontrast till att vara fångad av jakten på pengar och ägodelar. När jag förberedde den gick mina tankar till en känd sång:

Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud I ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ

Orden är Björn Skifs i den sång som låg 142 veckor på svensktoppen åren 2003 – 2006. Det är en suggestiv kärlekssång som berörde många. Hur är det med mitt hjärta? Vi behöver bejaka vår längtan efter mer än pengar och prylar, efter att bli hela människor, efter något som varar och bär ett hopp.

Den som har fått mycket vill gärna ha mer. När det väl egentligen borde vara så att den som fått mycket kan ge mycket. Och det är inte bara den rike som kan bli inkrökt i sig själv av pengar och ägodelar. Även den som har litet kan bli helt uppslukad av att kapa åt sig mer, när han eller hon kommit över existensminimum. Det avgörande är var vårt hjärta är förankrat. Det är också viktigt hur vi använder alla våra resurser: personligt, i samhället och på den jord vi delar.

Jag tror att varje människa längtar efter livsmening, fördjupat livsinnehåll och hopp. Och ändå är vi så benägna att bli konsumtionsvarelser istället för relationsmänniskor. Kanske är det så att den ohejdade konsumtionen av varor, tjänster och relationer beror på rädsla. Det vi vet är att livet på jorden tar slut. Ett förhållningssätt är att suga ut mesta möjliga ur det som finns och den korta tid vi har till vårt förfogande. Men vi vet ju inget om hur länge det varar. Det vi vet är att vi inte kan ta med oss något av det vi samlat ihop. Meningslösheten jagar oss, och den tomhet som återstår till sist driver på oss i förväg.

Jesus identifierade sig med den utsatta människan. Där finns Guds hjärta och så bör det vara med vårt hjärta.  Jesus var rik inför Gud genom att dela våra livsvillkor och möta våra behov. Vägen till Guds hjärta står öppen därför att han inte styrdes av habegäret utan av den gudomliga kärleken. Han var en hel människa. Det han åstadkom hade inte bara värde för stunden.

Rädslan försvinner och hjärtat blir varmt och pulserande när Gud håller det. Att öppna sitt hjärta för Gud innebär att ta emot och ge vidare. Det som då återstår till sist är inte tomhet utan en kärlek som bär oss till Gud och våra medmänniskor till en framtid och ett hopp.

Sången blir för mig till en bön:

Håll mitt hjärta, håll min själ, läk mina sår, gör mig hel. Amen.

I mitt herdabrev framhåller jag att ingen försoningslära kan fånga det gudomliga mysterium som försoningen genom Jesus Kristus är. De olika försoningslärorna ger viktiga pusselbitar men de har också sina svagheter. Jag låter kärleken, Guds utblottelse genom att bli en av oss och kampen mellan ont och gott vara ingångar till försoningen. Jag har fått viss kritik för att inte tillräckligt ha beaktat Guds helighet och därför lovat skriva lite mer.

Beskrivningarna av försoningen ger bilder av Gud och människan som speglar varandra. Jag menar att just här finns svaghet i den så kallade objektiva försoningsläran, där Gud beskrivs både som subjekt och objekt i försoningshandlande. Denna lära ger en rättslig prägel åt försoningen som framställs som resultatet av en gudomlig domstolsprocess med Kristi offer i centrum. Den har uttryckts så: ”Gud krävde offret – Gud gav offret – Gud var offret”. Lagen dominerar istället för evangeliet. Tyngdpunkten ligger på att Gud i sin helighet inte tål synden. Människan verkar vara utan gudsrelation och spår av Gud innan Gud försonar och frälser. Men hon är ju skapad till Guds avbild med en relation till Gud från första början, med resurser att vara medskapare, med samvete och förmåga att älska.

Styrkan i den objektiva försoningsläran ligger i att den betonar Guds storhet och handlande. Gud är inte beroende av vad människan gör. Den gömmer heller inte undan det svåra i offret. Den renodlade tolkningen gör dock att bilden av människan domineras av hennes synd och bortvändhet från Gud. Bilden av Gud formas med makt, upphöjdhet och suveränitet som avgörande ingredienser. Den stämmer inte med orden i Lilla Bibeln, Joh 3:16 : ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Och i 3:17 talas om att Jesus inte har kommit för att döma världen utan för att rädda den. Det är viktigt att inte fly undan betydelsen av offret i Guds handlande till försoning. Men det är kampen mot ondskan och döden i dess olika former som i minst lika hög grad som synden bildar bakgrund för det Kristi offer som beskrivs med fler än en bild i Bibeln.

Guds kärlek och helighet hör samman. Utan kärleken blir heligheten obarmhärtig. I ett senare inlägg ska jag ta upp den s.k. subjektiva försoningsläran som tycks ha fått ny aktualitet i teologi och förkunnelse.

Att utse företrädare i kyrkan som tar ansvar för församlingens angelägenheter är inget modernt påhitt. Så länge kyrkan har funnits i Sverige har det skett. Under medeltiden när hon var en kyrkoprovins fanns här ett starkare lokalt självstyre än västkyrkans kanoniska rätt förutsatte. Efter 1500-talets lutherska reformation har kyrkans folk fortsatt att ta ansvar i socknarna, senare i församlingarna. Kyrkoledningen sköttes däremot i nära koppling till den svenska statsmakten. När kyrkan blev en självständig folkkyrka år 2000 var det konsekvent att det som gällt i församlingarna också skulle gälla i stiften och kyrkan på nationell nivå.

Kyrkovalet har alltså med vår kyrkas identitet att göra. I en evangelisk-luthersk kyrka grundas ansvarstagandet i kyrkans beslutsorgan på den sändning och kallelse till tjänst som dopet ger. Det demokratiska valsystemet kan utformas på lite olika sätt. Men vi kan inte vara utan förtroendevalda organ. Det är nödvändigt att vi i vår kyrka utser förtroendevalda, och det är ett hedersuppdrag att vara vald med förtroende!

Kyrkovalet bör vara en angelägenhet för oss alla. Berätta för andra hur viktigt det är och rösta själv med förtroende genom förtidsröstning eller den 15 september!