Jag vill ta upp ännu en bild av Luther som bara har litet med honom att göra. Den här odlas främst i kyrkans sammanhang och bygger på att Luther gjorde människor myndiga och fria att välja efter eget förstånd. Individernas tolkningsföreträde och rätt till motstånd mot religiösa överhetsanspråk präglar denna Lutherbild, som har påtagligliga likheter med de verklighetsbilder och filosofiska förutsättningar som dominerat tänkandet sedan 1700-talet. För Luther stod Gud i centrum. Här blir Gud – alla goda föresatser till trots – snarare vad människan gör av Gud i sin egen värld.

Ecclesia semper reformanda – kyrkan ska kontinuerligt reformeras. Det är en grundtanke i den lutherska reformationen. Det betyder inte att kyrkan har frihet att förkunna evangeliet och gestalta kyrkan hur som helst. När kyrkan ska reformeras måste det ske i trohet mot källorna. Genom andlig förnyelse bevaras kontinuiteten med apostolisk tro och urkyrkan.

Luthers tro och liv förändrades dramatiskt när han kom till insikt om vad Kristus utfört och betydelsen av det. Han fann att en kristen människas frihet är grundad i en gåva, Guds frälsningshandlande. Frihet och frälsning hör oupplösligt samman.

Friheten ges inte till den som förtröstar på sig själv. Friheten är en paradox, eftersom den tas emot i tro av människor som är beroende av Gud. Den ges i en relation återupprättad av och kontinuerligt förnyad av Gud. En kristen människas ansvarstagande flyter fram ur källan av andlig frihet. Den kristne befrias till att tjäna Gud i kärlek.

Friheten inför Gud är alltid en Guds gåva. När det gäller relationen mellan människor har däremot alla kallelse och frihet att ta ansvar som medarbetare i skapelsen.

Den lutherska reformationen blev en rörelse för enskildas andliga frihet men också för religiösa rättigheter. Den kristna människan förutsattes ta ansvar på grundval av den andliga frihet som hon fått ta emot. På så sätt lade reformationen grund till senare utveckling av mänskliga rättigheter på det religiösa området.

Den lutherska förkunnelsen av den frihet som Gud ger är relevant för var och en som upplever sig bunden av krav och tyngd av bördor. Jesus låter oss få del av den friheten:

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. (Matt 11:28-30)

I Sverige sprids flera bilder av Luther som inte har något eller bara litet med Luther att göra. Den mest kända är att Luther ”sitter på axeln” och tynger ner oss med överkrav att vi ska vara duktiga och sköta oss. Den bilden har kanske främst uppkommit genom att vår kyrka under århundraden varit en del av överheten i samhället med uppgift att fostra goda kristna och ansvarsfulla medborgare. Hus- och konfirmationsförhör har då inte alltid lämnat spår av en nådig Gud.  Kanske beror den kravfyllda bilden också på att kyrkan tidvis förkunnat människans behov av syndabekännelse så kraftfullt att många inte kunnat ta till sig förlåtelsen och leva som förlåtna syndare.

Luther skulle vara bestört om han visste om den kravfyllda bilden. Han personliga trauma var ju att han som munk dignade under kraven på allt som han skulle prestera för att få nåd inför Gud. Han bar alldeles för stora krav på sina axlar. När han började studera Nya testamentet och särskilt Romarbrevet gjorde han den stora upptäckt som ändrade allt för honom: det är genom Guds handlande i Kristus räddningen sker, inte genom egna prestationer. Gud skänker frälsning av nåd, och människan tar emot den genom tron på Kristus. Hennes relation till Gud återupprättas, Gud gör henne rättfärdig. Luther blev fri från andliga och sociala överkrav när perspektivet flyttades från honom själv till Gud. Evangeliet berättar om en nådig Gud som av kärlek förbarmar sig över oss.

Det har sagts att Luthers fråga efter en nådig Gud hör hemma i reformationstiden, då sjukdomar härjade, döden var ett reellt hot och fokus i kyrkan låg på botgöring och meritering för att få träda in i det eviga livet efter ett kort jordeliv. Vår tids fråga skulle vara mer grundläggande: hur finner jag överhuvudtaget Gud? Jag är inte säker på att den analysen är riktig. Bådafrågorna är nog levande i vår tid. Luthers fråga är väl alltid aktuell med tanke på all ondska, brustenhet, synd och hot mot vår överlevnad. I en individualistisk, narcissistisk och människocentrerad kultur finns det all anledning att gå med Luther för att ta till sig att nåd, frigörelse och framtidshopp flödar fram ur Guds handlande med oss i Kristus.

För Luther blev Guds handlande och löften allt viktigare. Så fick han också ett nytt perspektiv på sig själv som människa. Han insåg att han var indragen i Guds kamp mot det onda.Kyrkan måste alltid reformeras. Det sker när vi med Luther går till källorna och hämtar kraft. Gör vi det?

Luther har inget på axeln att göra. Han har ett annat ärende till oss. Det inser vi nog när vi ber denna bön med Luther om vår kallelse i arbete och vardag:

Käre Fader, ge att vi omsorgsfullt sköter vårt arbete och tar på allvar vårt ansvar för varandras liv och välfärd. Men hjälp oss också att inte fästa våra hjärtan vid de jordiska tingen, utan lär oss att njuta dem och använda dem med hjärtan, som alltid i tacksamhet är upplyfta till dig. Befria oss, käre Gud, både från den själviska lättjan och från de överdrivna omsorgerna, ja, från allt som inte går ihop med din vilja. Vi behöver ju inte bekymra oss. Av dig beror allt. Du vet fullständigt vad vi behöver. Ge oss det av nåd. Genom Jesus Kristus. Amen

Lovsången till Gud föds ur tacksamhet över det Gud ger. Det har jag upplevt också idag vid högmässan i Sandvikens kyrka som avslutade min biskopsvisitation. Här fanns tacksamhet över skapelsens gåvor som bars fram inför Gud men även en tacksamhet över det Gud ger genom människor i församlingen av medmänsklighet och delande av tro. Vid en visitation står församlingens resurser och framtidsutmaningar i fokus.

Det är avgörande för vårt uppdrag som kyrka och församling att Gud och budskapet står i centrum i istället för budbäraren. Bekännelsens att Gud handlar är viktigare än hur det sker. Ett exempel på det är bekännelsen att Kristus är verkligt närvarande i nattvardens bröd och vin. Teologers försök att förklara hur Kristus är närvarande innebär däremot att passera det möjligas gräns. Den ekumeniska dialogen har här lett till en hälsosam besinning. Människan har varken förmåga eller mandat att träda i Guds ställe eller rätt att förminska det gudomliga mysteriet.

När det gäller livets stora frågor om ont och gott, liv och död, kärlek och hat, gudsnärvaro och gudsfrånvaro finns alltid en frestelse att säga mer än som är möjligt för en människa. I evangeliet får vi del av en gudomlig uppenbarelse om livets ursprung, mening och mål. Vårt eviga väl ligger i Guds hand. När det gäller inkarnationen (att Gud blir människa), försoningen (att Gud helar relationerna) och uppståndelsen (att Gud öppnar vägen till evig gemenskap med Gud) kan vi bekänna att det är möjligt för Gud men inte förklara hur. Gud är mer än en projektion av vad vi kan finna och acceptera utifrån vårt förnuft. Vi får lita till Guds löften som flödar fram ur Kristusgärningen. Av nåd genom tron på Kristus återupprättas vår relation till Gud. Och det får konsekvenser för våra andra relationer.

Vi kan frimodigt berätta om den gåva vi tar emot i kristen tro. Det innebär inte att nedvärdera andras tro eller begränsa Guds vägar till andra människor. Varje människa är Guds skapelse och har gåvor från Gud och en relation till Gud. I andra religioner finns genuina erfarenheter av Gud. Jag tänker att tacksamhet och ödmjukhet hör nära samman.

Gud ”förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka” (Ef 3:20-21 ). Det har Gud uppenbarat i Jesus Kristus. Här finns den djupaste grunden för vår tacksamhet. Av nåd får vi ta emot och ge vidare.

Hur blir det ett mänskligt möte med Gud? Hur ska jag kunna ta till mig att kristen tro svarar mot min och hela skapelsens längtan, sökande och behov? Och att Gud längtar och är närvarande innan jag själv inser det? Så mycket är väl klart att min personliga berättelse måste få speglas i den stora berättelsen om Gud, människan och skapelsen. Då kan något hända med mig som får betydelse också utanför mig själv.

En ingång är att upptäcka att vi är skapade till Guds avbild, älskade och oändligt värdefulla, med personliga resurser att älska, välja det goda före det onda, bygga, utveckla och betyda något för andra. Att vara Guds avbild inrymmer en livsresa. En annan ingång är att upptäcka att Guds Ande redan finns i luften vi andas och kan ge oss tro och livskraft.

Vid stränderna och badplatserna finns livbojar, ibland kallade frälsarkransar. När biskop Martin Lönnebo som nybliven pensionär ville ta fram ett redskap för överlevnad i tro och liv kallade han det för frälsarkransen. Inför den internationella lanseringen användes Pearls of Life, Livets pärlor. Tillsammans säger de vad saken handlar om. Frälsarkransen ger oss beståndsdelarna för ett liv med Gud. Livets pärlor ger oss möjlighet att med ord och känslor ge uttryck åt det som är våra liv. Det Gud ger svarar mot våra behov, och det vi är och bär med oss har med Gud att göra. Med Gud växer vi som människor. Frälsarkransen bär livets pärlor.

Jagpärlan och gudspärlan är de första två. Jag och Gud kopplas samman. De övriga pärlorna täcker in våra liv. Ingen del av livet göms undan, och det finns rum för det mest personliga i hemlighetspärlorna och för vår sårbarhet, smärta och sorg i nattens pärla. För att kunna leva inför Gud behövs tystnadspärlorna mellan de andra pärlorna.

Tron bär livet och livet får livsrum i tron. Jag tror det är därför som frälsarkransen – livets pärlor – används av så många personligt, i samtal och i kyrkans undervisning. Frälsarkransen med livets pärlor visar en väg till delaktighet och delande.