Åter en allhelgonahelg. Lövens många färger påminner om skapelsens mångfald och gör livets förutsättningar tydliga. Färgerna varierar som alltid, år från år. De återkommer men är ändå inte desamma.

Vår familj brukar vandra till graven på Gamla kyrkogården. Det är som förut om åren men ändå inte. Ett litet barn följer med för första gången. Vi går in på kyrkogården och jag tänker på när vi gick in med vår son och min svärmor. Vi insåg att hon skulle vila där, och hon var tillfreds med det. Men vår son, inte så.

Det är en solidaritetens tröst att se de många tända ljusen. Så många liv, goda minnen, förlorad framtid, smärta och längtan. Flera gravstenar vittnar om människor som jag har mött, unga och gamla. Löven i sin färggranna mångfald förkunnar. Våren och sommaren är över för denna gång, saknade. Nu går det att längta efter dem. Löv ska födas på nytt.

Det är en verklig tröst att vandra vid allhelgona med hustru, dotter och de två små. Tvååringen kommer rusande mot mig när jag återvänder efter att ha hämtat en sak. Jag ska vara med. Vi vandrar tillsammans. Hoppas att hon anar vad det betyder för mig. Hon gör nog det när jag tar henne upp i famnen. Hon är fascinerad av de många ljusen och pekar ivrigt: Titta! När hennes mamma tänder ljuset på graven blir hon stilla. Hon är tillfreds, liksom jag.

Jesus säger: ”Jag är världens ljus”. Vi behöver lyssna till honom, följa honom och vara ljus för varandra och för dem vi inte känner än. Så kan mörkret vika undan. Och hoppet leva.

O Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Amen

Att plantera ett träd signalerar förtröstan inför framtiden. Martin Luther blev benådad med en tro buren av förtröstan. Han ansåg att det var viktigt att plantera ett äppelträd även när den återstående tiden är kort och hoppet om att det ska bära frukt är svagt.

Jag har deltagit i planteringen av ett träd i Hildesheim som inledning till den tyska biskopskonferensens årliga ”Klausurtagung”, fördjupningsdagar. Den leddes av den ledande biskopen Gerhard Ulrich och den romersk-katolske biskopen Norbert Trelle. En ek planterades invid domkyrkan som en ekumenisk manifestation av kristen samhörighet och kallelse till enhet. I oktober 2012 skedde motsvarande vid det lutherska centret i Wittenberg. Förberedelserna för reformationsjubiléet har en tydlig ekumenisk prägel.

Trädet är i Bibeln en stark bild för livet. I sitt tal framhöll biskop Trelle hur betydelsefullt det är med god jord, rötter som är djupt förankrade, vatten och ljus för att trädet ska leva. Trädet sträcker sig mot himmelen för att kunna ta till sig ljuset.

Det gäller för oss liksom för trädet att vi behöver skapelsens ljus för att leva. Dessutom behöver vi frälsningens ljus för att hitta hem. När trädet genom sin stam och sina grenar sträcker sig uppåt för att ta emot ljus och vatten blir det ett tecken för vår längtan. Jesus är

världens ljus och skänker livets vatten. Han finns med både när Gud skapar och frälser. Han kommer till oss med de gudomliga gåvor som förnyar livet.

En del vände sig mot att ”frestelse” byttes mot ”prövningar” i den nya översättningen av Herrens bön. Ett argument är att prövningar kan vara något positivt till skillnad mot frestelser. Men vem vill genomlida prövningar? Visst kan vi växa som människor av dem, men det vet vi inte i förväg eller under tiden utan i bästa fall efteråt. Prövningar handlar om sådant som hindrar oss från att vara i Kristus som Gud vill.  Därför har prövningar med den yttersta tiden att göra.

Så det finns all anledning att med allvar be bönen ur ”Vår Fader”: ”Utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda.” I dagens psaltarpsalm 131 finns en annan bön som vi kan be i förtröstan om att Gud hör vår bön och tar

emot oss när vi kommer: ”Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. (…) Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud. Amen.”

Gud är närvarande och möter vår längtan. Det bär i prövningens tid, genom död till liv.

Varför behövde Jesus lida och dö? Det är en grundfråga i kristen tro. Försoning innebär att relationer helas: med Gud, medmänniskor, skapelsen och det egna livet. I mitt blogginlägg för två veckor sedan – ”Utan kärleken blir heligheten obarmhärtig” – kommenterade jag den så kallade objektiva försoningsläran som präglat vår kyrkas bekännelsetradition.

Den subjektiva försoningsläran förknippas i vårt land med Gävleprästen P P Waldenström som var en ledargestalt i den gren av evangeliska väckelsen som bildade Svenska Missionsförbundet 1878.  Splittringen berodde på olika syn på försoningen men också på församlingen, eftersom Missionsförbundet ville gestalta församlingen som en renodlad troendeförsamling. 

PP Waldenström tog avstånd från att Jesu lidande och död beror på att Gud kräver ett offer för människans synd för att själv bli försonad och göra människans gudsrelation hel. Guds sinnelag behöver inte ändras. Han hade en tydlig poäng i att försoningen har den gudomliga kärleken som drivkraft. Som jag framhöll i mitt förra inlägg stämmer det med evangeliets budskap om varför Guds son sändes till världen. Det betänkliga med Waldenströms tolkning är att Guds handlande genom Jesus Kristus till försoning för människan och hela skapelsen inte räcker. Försoningen slutförs först när den tas emot av den troende i hjärtat. Den uppnås inte genom ett suveränt gudomligt handlande av nåd, som ren gåva. Den subjektiva försoningsläran tonar ned Guds helighet och självständiga makt att hela människans gudsrelation. Försoningen som ett gudomligt mysterium förminskas.

Gud har alltså gett oss försoningen. För att den ska bli till välsignelse behöver vi ta till oss den och dela den med andra. Som Kristi sändebud uppmanar Paulus: ”Låt försona er med Gud!”

I vår tid har den subjektiva försoningsläran fått förnyad aktualitet med något andra förtecken. Kanske beror det på en postmodern skepsis mot generella sanningar och övertygelse att den enskilde tolkar och formar sin egen verklighet. Teologiskt kombineras det gärna med en betoning av Guds storhet och outgrundlighet.

Likheter med Waldenströms förkunnelse finns i betoningen av den gudomliga kärleken och människans roll i försoningen. Med tanke på att Guds storhet ofta betonas är det paradoxalt att försoningen görs beroende av vad människan kan tro och acceptera som rimligt. Konsekvenserna blir viktiga, särskilt när försoningen i livet ska bedömas i relation till Gud.

Allt fler lyfter fram kärleksbudskapet som det kristna budskapet. Då blir det avgörande hur vi ser på kärleken. Sett över lång tid har det skett en förändring i riktning mot att se kärlek som känsla, attraktion och gemenskap. Vilja, kamp och gränsdragning – för att inte tala om lidande och smärta – försvinner lätt ur bilden. Det kan bli ytligt.

I den gudomliga kärleken finns ett drag av helighet, och när Gud handlar blir något heligt. Den kärleken drar en gräns mot det som bryter ner, river sönder och förstör. Den kärleken bär kampen mot det onda. Att hålla något för heligt innebär att kärleken fördjupas. Det gäller också för försoning i livet, när relationer ska helas. Livet är heligt.

Dagens predikan i Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle handlade om att vara rik inför Gud och hel som människa i kontrast till att vara fångad av jakten på pengar och ägodelar. När jag förberedde den gick mina tankar till en känd sång:

Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud I ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ

Orden är Björn Skifs i den sång som låg 142 veckor på svensktoppen åren 2003 – 2006. Det är en suggestiv kärlekssång som berörde många. Hur är det med mitt hjärta? Vi behöver bejaka vår längtan efter mer än pengar och prylar, efter att bli hela människor, efter något som varar och bär ett hopp.

Den som har fått mycket vill gärna ha mer. När det väl egentligen borde vara så att den som fått mycket kan ge mycket. Och det är inte bara den rike som kan bli inkrökt i sig själv av pengar och ägodelar. Även den som har litet kan bli helt uppslukad av att kapa åt sig mer, när han eller hon kommit över existensminimum. Det avgörande är var vårt hjärta är förankrat. Det är också viktigt hur vi använder alla våra resurser: personligt, i samhället och på den jord vi delar.

Jag tror att varje människa längtar efter livsmening, fördjupat livsinnehåll och hopp. Och ändå är vi så benägna att bli konsumtionsvarelser istället för relationsmänniskor. Kanske är det så att den ohejdade konsumtionen av varor, tjänster och relationer beror på rädsla. Det vi vet är att livet på jorden tar slut. Ett förhållningssätt är att suga ut mesta möjliga ur det som finns och den korta tid vi har till vårt förfogande. Men vi vet ju inget om hur länge det varar. Det vi vet är att vi inte kan ta med oss något av det vi samlat ihop. Meningslösheten jagar oss, och den tomhet som återstår till sist driver på oss i förväg.

Jesus identifierade sig med den utsatta människan. Där finns Guds hjärta och så bör det vara med vårt hjärta.  Jesus var rik inför Gud genom att dela våra livsvillkor och möta våra behov. Vägen till Guds hjärta står öppen därför att han inte styrdes av habegäret utan av den gudomliga kärleken. Han var en hel människa. Det han åstadkom hade inte bara värde för stunden.

Rädslan försvinner och hjärtat blir varmt och pulserande när Gud håller det. Att öppna sitt hjärta för Gud innebär att ta emot och ge vidare. Det som då återstår till sist är inte tomhet utan en kärlek som bär oss till Gud och våra medmänniskor till en framtid och ett hopp.

Sången blir för mig till en bön:

Håll mitt hjärta, håll min själ, läk mina sår, gör mig hel. Amen.

I mitt herdabrev framhåller jag att ingen försoningslära kan fånga det gudomliga mysterium som försoningen genom Jesus Kristus är. De olika försoningslärorna ger viktiga pusselbitar men de har också sina svagheter. Jag låter kärleken, Guds utblottelse genom att bli en av oss och kampen mellan ont och gott vara ingångar till försoningen. Jag har fått viss kritik för att inte tillräckligt ha beaktat Guds helighet och därför lovat skriva lite mer.

Beskrivningarna av försoningen ger bilder av Gud och människan som speglar varandra. Jag menar att just här finns svaghet i den så kallade objektiva försoningsläran, där Gud beskrivs både som subjekt och objekt i försoningshandlande. Denna lära ger en rättslig prägel åt försoningen som framställs som resultatet av en gudomlig domstolsprocess med Kristi offer i centrum. Den har uttryckts så: ”Gud krävde offret – Gud gav offret – Gud var offret”. Lagen dominerar istället för evangeliet. Tyngdpunkten ligger på att Gud i sin helighet inte tål synden. Människan verkar vara utan gudsrelation och spår av Gud innan Gud försonar och frälser. Men hon är ju skapad till Guds avbild med en relation till Gud från första början, med resurser att vara medskapare, med samvete och förmåga att älska.

Styrkan i den objektiva försoningsläran ligger i att den betonar Guds storhet och handlande. Gud är inte beroende av vad människan gör. Den gömmer heller inte undan det svåra i offret. Den renodlade tolkningen gör dock att bilden av människan domineras av hennes synd och bortvändhet från Gud. Bilden av Gud formas med makt, upphöjdhet och suveränitet som avgörande ingredienser. Den stämmer inte med orden i Lilla Bibeln, Joh 3:16 : ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Och i 3:17 talas om att Jesus inte har kommit för att döma världen utan för att rädda den. Det är viktigt att inte fly undan betydelsen av offret i Guds handlande till försoning. Men det är kampen mot ondskan och döden i dess olika former som i minst lika hög grad som synden bildar bakgrund för det Kristi offer som beskrivs med fler än en bild i Bibeln.

Guds kärlek och helighet hör samman. Utan kärleken blir heligheten obarmhärtig. I ett senare inlägg ska jag ta upp den s.k. subjektiva försoningsläran som tycks ha fått ny aktualitet i teologi och förkunnelse.

I tre dagar har stiftets diakoner och präster varit samlade i Uppsala med gäster och medverkande. För fyra år sedan var temat Liv i löften och handlade om kallelse, sändning och tjänst utifrån de vigningslöften som kyrkans vigda gett och försöker förverkliga i sina uppdrag. Denna gång samlades vi kring det mest centrala som kan tänkas: Liv i försoning. Alla kristna – och det gäller också för oss som är vigda till tjänst och lever liv i löften – är helt beroende av försoningen som Guds gåva.

Jag är uppfylld av intryck: från gudstjänster och sånger om Guds kärlekshandlande i Kristus och vår sändning till försoningens tjänst bland medmänniskor; från föredrag och samtal om sambandet mellan sanning och försoning; från delade insikter om den skuldtyngdes väg till försoning; från analysen av möjligheterna till försoning mellan föräldrar och barn; från samtal om försoning ur ett internationellt perspektiv med Nelson Mandela och Desmond Tutu som föredömen med unik lyskraft; från alla som personligt delade med sig av tankar och perspektiv i seminarier och samtal men också berättade om bekymmer, oro och utmaningar.

Jag är berörd av den glädje och det engagemang som deltagarna visade över att samtala om försoning i dess många former. Det märktes tydligt att det är viktigt att få samlas kring det avgörande för livet: att relationer återupprättas och bär. Försoningen har sin grund i det som Gud ger och som sedan formar våra relationer till varandra och till hela skapelsen. Försoningen gäller också oss själva och vår egen självkänsla, att vi försonas med livet som det blev för att kunna möta framtiden.

Jag har lärt mig mycket under dessa dagar. Nya pusselbitar har lagts till mitt eget livspussel, nya perspektiv har jag fått ta emot.

Jag bär med mig en tagg i hjärtat. I ett av mina seminarier tog en av de unga engagerade prästerna upp att hon saknar samtalen kolleger emellan och i församlingen om tron och livet. Alltför många samtal är planeringssamtal. Det praktiska och almanackan tar för mycket tid. Är inte det tragiskt? Jag vet ju att präster och diakoner är bra på att samtala med människor i personliga möten. Om vår tro ska fördjupas och livet förnyas behöver vi dela med oss av våra personliga berättelser. Det allra mest glädjande med årets präst- och diakonmöte är att så många berättade om det som är väsentligt för dem. Jag är tacksam. Vigningslöftet gäller:

Vill ni leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?

Solen skiner och gräset växer. Pepparlaxen och romsåsen smakar bra. Målarburkarna töms på innehåll. Även slyet växer, men lien och motorsågen finns i beredskap. Det är viktigare att slappna av i de sköna utemöblerna. Nu finns tid för eftertanke. Hoppas att du också har det.

Vår gudsrelation lever av Guds nåd, och Gud leder oss till att ta ansvar. Den omfattar hela vårt liv. Det uttrycks i den vision för Uppsala stift som stiftsfullmäktige antog i maj: Hållbar gemenskap där tro och liv kan växa. Det är ett hoppfullt evangelium som får konsekvenser.

Den 27-29 augusti har vi diakon- och prästmöte med temat Liv i försoning. Jag förbereder mig under sommarveckorna och reflekterar utifrån de tolv vägvisare för kyrkan som jag delade vid en framtidsdag i februari och nu också här för din eftertanke i skön sommartid.

Att vara kyrka är

Þ    att hävda människans oändliga värde oberoende av förmågor och prestationer

Þ    att möta medmänniskors behov oavsett deras personliga förutsättningar, livsåskådning och religion

Þ    att kämpa för fred och rättvisa åt alla och att varje människa behandlas med värdighet

Þ    att vara närvarande i sårbarhet och utsatthet, glädje och hopp, i livets avgörande skeden och i vardagen

Þ    att gestalta Guds närvaro så att medmänniskor ser att Gud möter deras längtan

Þ    att dela evangeliets stora berättelse så att den personliga berättelsen får plats i den 

Þ    att förkunna Guds solidaritet med människan, försoning och det nya livet genom Kristus

Þ    att vara en livsgemenskap, där frågorna om livets ursprung, mening och mål bearbetas och det finns möjlighet att växa som människa och kristen

Þ    att fira gudstjänst enkelt och varierat, med andligt djup och delaktighet i de heliga gåvorna

Þ    att gestalta delaktighet som tecken för ett samhälle där alla får vara med och för en kyrka som är en enhet i försonad mångfald

Þ    att leva i global solidaritet så att mänsklighetens ödesfrågor tas på allvar

Þ    att förkunna hoppet om ett framtidsland där alla relationer är helade och Guds vilja råder.

Att bli till välsignelse är ett uttryck som var särskilt vanligt förr i tiden. Med det menade man att något leder till ett gott resultat. Detta något var oftast en sak eller ett skeende. När jag växte upp hörde jag också motsatsen uttalas: det blir inte till någon välsignelse! Det kunde handla om att någon skodde sig på andra, roffade åt sig utan att visa hänsyn eller helt enkelt var allmänt ogin. Underförstått kunde däremot generositet, omsorg och omtanke bli till välsignelse. Egentligen är det fantastiskt hur livet analyserades med hjälp av en central kristen trostanke. Det är viktigt med välsignelsen. Den är inte bara något som vi tar emot och behåller för oss själva. Den finns i det som sker. Tron har betydelse i livet. Den hör inte till en marginaliserad sektor utan till vardagen i livets mitt.

Gud välsignar utan villkor framhöll jag i mitt förra inlägg. För att välsignelsen verkligen ska bli till välsignelse behöver vi också ta emot den i vårt hjärta och låta den påverka våra liv. Och det behöver och bör inte stanna vid det. Om välsignelsen får uppfylla oss kan det få betydelse för andra. Gud är närvarande hos oss, och något sker som blir till välsignelse för fler. Det bygger på att Gud handlar. Med trons ögon kan vi se hur Gud är i det som sker, när något eller någon blir till välsignelse.

Gud, låt mig få ta emot din välsignelse så helhjärtat att jag blir till välsignelse för andra. Amen.

 Ännu är nätterna kalla och kyliga vindar blåser, men ljuset uppfyller allt fler av dygnets timmar. Solen värmer och ger en försmak av vår och sommar. Naturen ger tecken om att livet föds på nytt. Då är det härligt att få utropa med kristna i alla tider och på alla platser: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Det onda har inte sista ordet i kampen mellan ont och gott. Kärleken segrar. Jordens brustenhet, synden och döden håller inte Guds son fången. Förhänget till det allraheligaste i templet har rämnat: vägen till paradiset står öppen. Mörkret viker undan för ljuset.

Jesus lever, och vi får leva. Det betyder att vår tro har ett innehåll och att vårt hopp om framtiden är grundat i Guds handlande och närvaro. Kärlekens Gud är med oss.

Vi har nog alla tagit del av påskens händelser och budskap ur olika perspektiv. När jag detta år läser de kända texterna blir det särskilt starkt för mig att frågan om makt ständigt återkommer. I varje skede ställs den: Jesus på väg till Jerusalem, förräderiet, nattvardsfirandet, lidandesvandringen, korset – och sedan: när livet föds på nytt. I de ord som sägs finns maktfrågan med: välsignad är han som kommer; detta är min kropp som blir utgiven för er; hjälp dig själv nu och stig ner från korset; min Gud, varför har du övergivit mig? Fader, i dina händer lämnar jag min ande – och sedan orden från den uppståndne: Frid åt er alla!

Vad är innehållet i makten? Vem förfogar över makten? Vad används den till? Det är frågor som öppnar upp perspektiv på den makt som alltför ofta råder i vår värld: att behärska, tvinga, trycka ned, hindra, riva sönder och isär, plåga och döda. I påskskeendet ställs den makten mot en annan makt med rötter i en annan värld. Frågorna om makt visar oss till Guds hjärta. Där finns kärlekens makt, som Gud förfogar över och som används till att befria, återupprätta och förnya relationer. Gudsrelationen blir hel, och det har konsekvenser för våra liv och relationer.

Vi följer Jesus under den avgörande kampen mellan gott och ont. Kärleken bär. Hoppet om en värld där Guds vilja råder ska öppnas. Kampen pågår inte bara utanför oss. Den gäller om kärleken ska få råda i våra liv. I tro på Gud och med tillit till Guds kärleks makt kan vi vara Guds medarbetare för livets skull.