Livet är på allvar. Det blir tydligt denna tid på kyrkoåret när mörkret omsluter oss en stor del av dygnet och texterna under kyrkoårets sista del tar upp den yttersta tiden, livets allvar och att vi måste välja sida i kampen mellan ont och gott. Samtidigt har vi väntat på att få tända ljusen vid första advent och ta emot julens under. Växlingen från domssöndag till advent är ett påskskeende.

Det går inte att fly undan det svåra. Tvärtom är det genom att konfronteras med det som det går att komma vidare. Kristusmönstret genom död till liv gäller för varje dag och inför den sista advent när vår tid på jorden är slut.

De sista veckorna har jag levt med 139 psalmen i Psaltaren, som för mig och många andra motsvarar 23 psalmen i Psaltaren, Herren är min herde, trygghetens och tröstens psaltarpsalm framför andra. Psalmerna återspeglar samtidigt en viss dubbelhet i mötet med Gud.

Det går inte att fly undan Gud. Jag lyfter fram två strofer ur 139 psalmen i Psaltaren som uttrycker det: ”Herre, du utrannsakar mig och känner mig(…)Vart skulle jag fly för din blick?” Det kan kännas hotande ungefär som om Storebror ser mig. Men det är tryggt att veta att inför Gud kan vi vara sådana vi är och hur vår livssituation än ser ut. Vi kan inte förställa oss. Vi får komma med allt som hör till vår utsatthet, våra misslyckanden och hinder för ett gott liv.

I en särskilt svår situation kan orden att Gud utrannsakar och känner oss eka tomma. Att vi inte kan fly undan Guds blick kan dölja Guds omsorg. Gud blir fördold för oss. Kanske är det först i ett senare skede som det går att se spår av Gud i den svåra situationen.

139 psalmen bärs av trons förtröstan till Gud, som är närvarande i livets alla skeden och skänker trygghet, ledning och hopp för framtiden. Den förkunnar Guds storhet, och jag känner tacksamhet över att Gud finner mig värd att ha omsorg om.

Gud är livets källa. I Guds ljus ser vi ljus. Vi tackar Gud med psalmens ord: ”Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.”

Nu tänder vi adventsljusen i väntan på den stora högtiden som bär budskapet att Jesus kommer till oss som världens ljus. Det förändrar allt. Livet förnyas. Och vi får kallelsen att vara ljusbärare.

I DN:s ledare på Alla helgons dag skriver Per Svensson under rubriken: Vi som inte längre har tid att dö, se https://www.dn.se/ledare/per-svensson-vi-som-inte-langre-har-tid-att-do/. Hans slutord är värda att citera: ”Vi är människor: Vi begraver våra döda. Vi respekterar andras rätt att begrava sina döda. Men i majoritetskulturens Sverige gör vi det om och när vi har tid. Vi är inte bara upptagna utan också praktiska.”

Med tanke på vårt nutida förhållningssätt till livet och döden är det tur att Allhelgonahelgen finns. Gravkulturen med besök och ljuständning har växt sig allt starkare år från år. Det har blivit en folkvandring till minne av de nära och kära för att hedra dem och bearbeta sorg och saknad. Med välfärdssamhällets framväxt efter 2:a världskriget följer också att tiden blivit en bristvara, livstempot har höjts och många har inte längre tid för döden, för att sörja, ta avsked och bearbeta sorgen. Det finns knappt tid att prioritera det enda säkra efter födelsen, att vår tid på jorden har ett definitivt slut. Allhelgonahelgen har en ställföreträdande betydelse under året: i gemenskap med andra möter vi döden och dess konsekvenser för livet. Döden går inte att fly undan. Att våga möta den fördjupar våra perspektiv på livet, vad som är värt att prioritera. Relationer behöver vårdas och möjligheter tas tillvara. Prioriterar vi döden, blir livet värt att vårda. Genom att ta avsked och sörja våra kära, berättar vi något grundläggande om hur värdefull en människa är.

Längtan efter Livet som helt, oförstört och genuint är nedlagt i människan. Den driver vårt sökande efter mening och mål. Ger vi oss tid att stanna upp, bearbeta och tolka det som sker fördjupas våra perspektiv och möjligheter öppnas att finna sig själv i det mångahanda och en mening med det liv vi fått som en gåva. Allt detta är tecken för att vi är skapade till Guds avbild med ett program för livet: att alltmer bli det vi är. Gud är kärleken och vår kallelse är att leva av den och återspegla den under vår tid på jorden. Längtan och oro lever sida vid sida. Endast i Gud kan vår längtan stillas och vårt hjärta få ro. Det gäller därför att inte fastna i konsumtionssamhällets ekorrhjul.

Ljusen på kyrkogårdarna vittnar om de som gått bort, vår längtan efter att ljuset ska fördriva mörkret och hoppet om en värld utan brist. Jesus Kristus delade våra livsvillkor och gick genom döden till förnyat liv som den uppståndne. Han är världens ljus, sänd till oss av den gudomliga kärleken för att skänka försoning och förnyelse av livet. De ljus jag tänder under Allhelgonahelgen är tecken för honom, för dem som gått före och hoppet om en värld där ljuset råder.

I Guds ljus ser vi ljus. Det får vi ta emot och dela som ljusbärare. Då kan hoppet råda.

Allvaret tränger sig på under hösten, när det mörknar ute. Så är det i kyrkoåret under månaderna före Första Advent. För många är höjdpunkten Allhelgonahelgen då vi i stora skaror vandrar till kyrkogårdarna för att i gemenskap med andra tända ljus för nära och kära som inte längre finns ibland oss. Vi gör det i sorg och saknad, med minnen, i tacksamhet och längtan efter återseende. Här är livet nära, förlusterna och döden likaså.

Liksom glädjen och sorgen vandrar tillsammans, kan inte livet tänkas utan döden. Det är den verklighet vi delar. Ibland är det nödvändigt att välja mellan liv och död, när livet står på spel. I vardagen lever vi med livet och döden sida vid sida. Ur ett framtidsperspektiv är det avgörande att välja livet istället för döden med allt vad denna står för: att söndra, dra isär, lämna och avsluta relationer. Valet innebär att gå genom död till liv. Det handlar om var hjärtat är förankrat och att dra konsekvenser av det. Det är Kristusmönstret.

Om livet och döden hör samman på ett existentiellt sätt som vårt ofrånkomliga livsvillkor, är det fåfängt att fly undan. Men det är just det vi tycks göra på ett särskilt sätt i Sverige.

Tiden har ökat mellan att någon dör och begravning hålls. Avskedstagandet dröjer, det prioriteras inte tillräckligt. Så mycket går före. För några år sedan lagstadgades därför att begravning ska ske inom en månad. Att det behöver regleras framstår i ett internationellt perspektiv som ytterst märkligt. En lördag för flera år sedan fick jag på en utlandsresa reda på att min gode vän, bosatt i Oslo, avlidit. Beskedet var att begravningsgudstjänsten skulle hållas följande fredag. Något normalt i Norge, men unikt i ett svenskt perspektiv.

För att klara kravet på en månad från dödsfall till gravsättning hålls allt fler begravningsgudstjänster med urna istället för kista. I en artikel i Svenska Dagbladet uppmärksammades det av min pensionerade biskopskollega Esbjörn Hagberg och Uppsalaprästen Jonas Lindberg.  Se https://www.svd.se/praster-gor-inte-doden-annu-mer-osynlig. Det är en människa som vi tar avsked av och överlämnar i Guds oändliga omsorg. Det blir tydligt när den som gått bort är lagd i kista inför begravningsgudstjänsten. Döden blir verklig. Det är bra för avskedet och sorgeprocessen.

Att allt fler inte kan eller vill prioritera avskedstagandet av de döda säger något om levnadssätt och förhållandet till döden. I förlängningen betyder det att människovärdet knyts till vad en människa förmår under sina dagar på jorden. Sedan är det slut, då spelar inget längre någon roll.

Hur vi tar avsked säger något avgörande om vår människosyn. Enligt kristen tro är har varje människan ett oändligt värde som skapad till Guds avbild. Det kan ingen ta ifrån henne. Människans värdighet kommer till uttryck i praktiken, hur vi behandlar levande och döda. En värdefull människa är värd ett värd att ta avsked av.

Begravningsgudstjänster med urna kan hållas, ändå är det bekymmersamt att de ökar i antal. Allvarligare är att gravsättning utan någon form av ceremoni blir allt fler. Ingen tar avsked. Det som sker efter dödsfallet döljer att den som gått bort var en värdefull människa med en unik livshistoria. Vad är då en människa? Hur betydelsefull är jag själv som inte väljer att prioritera ett medmänskligt avsked?

De som gravsätts utan ceremoni och anhöriga närvarande beskrivs ofta som ”direktare”. Det finns ganska många som saknar släktingar och vänner. När den bortgångne står ensam och tillhör Svenska kyrkan kan det aldrig bli tal om att han eller hon behandlas som en ”direktare”. En begravningsgudstjänst i Svenska kyrkans ordning ska hållas med präst, kyrkomusiker, vaktmästare och representanter för församlingen. Gudstjänsten förkunnar att det är en oändligt värdefull människa som gått bort, med ett namn, en livshistoria och en hemhörighet hos Gud. Vi tackar för livet och ber om att Guds eviga ljus ska lysa för henne. Gud har gett henne människovärdet, därför behandlar vi henne med värdighet.

På söndag firar vi Tacksägelsedagen. Vi tackar för livet och allt det ger. Det gör skillnad om vi tar livet på allvar och ser spåren av Gud i medmänniskan. Därför tar vi ett värdigt avsked av den som tagits ifrån oss genom döden.

Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Psaltaren 8:5

Allhelgonahelgen ligger framför oss. Vi besöker våra kyrkogårdar och tänder ljusen för de nära och kära som gått före. Vi bär med oss vår personliga historia och erkänner betydelsen av dem som format våra liv. Tacksamhet och smärta blandas. Vi tänder ljus för det som varit och det som ligger framför.

Den gravplats jag vandrar till med mina närmaste har jag besökt tillsammans med ett par av dem som vilar där nu. Det kunde vi inte veta då. De som följer med mig kommer i sin tur en gång tända ljus vid min viloplats i det kristna hoppet om att vi får mötas när tiden inte längre är. Vi smyckar graven med kärlek och tänder våra ljus. Det tröstar. Det är att överlåta för livets skull.

Ljus i alla dess former tänds under denna helg och de kommande mörka månaderna. Vi gör det personligt men vi förenas i en mänsklig längtan efter att ljuset ska besegra mörkret, att döden inte har sista ordet. Jesus sa: ”Jag är världens ljus”. I dopet får vi del av det ljuset. Det unika dopljuset lyser upp en väg som går genom död till liv. Vi kallas att vandra på den vägen varje dag genom att lämna allt som hör till mörkret i våra liv och ta till oss det ljus som ger liv. En dag får vi följa Jesus till evig gemenskap med Gud, in i den himmelska glädjen.

Gud, i ditt ljus ser vi ljus. Låt ditt eviga ljus lysa för oss. Amen

Jag befinner mig på utbildningsresa i östra Tyskland med stiftsstyrelsen och några från Svenska kyrkans unga. Inför det kommande reformationsjubiléet får vi kunskaper och erfarenheter om bakgrunden till 1500-talets förnyelse av kyrkan och enskilda troendes liv.

Det går att koppla det vi ser och hör här med våra behov idag. Det är lätt att gå vilse i det mångahanda och kravfyllda. Hur är det med proportionerna i våra liv? Behåller vi fokus ens i kyrkan? Vi ska ju leva genom tron, befriade av Guds nåd.

Jag inspireras av att resa mellan två söndagar där den ena har temat ”Ett är nödvändigt” och den andra ”Döden eller livet”. De hör samman genom att ta upp det som är nödvändigt och livsviktigt. Ett är nödvändigt är inte detsamma som Det enda nödvändiga. Mycket är nödvändigt för att leva. Här handlar det om det som gäller i grunden och till sist. Det prövas när livets skörhet gör sig påmint, när vi förlorar det allra käraste och när det är tid att göra bokslut för livet.

Temat ”Ett är nödvändigt” har alltid berör mig djupt, jag som lever i det mångahanda i ett ganska högt tempo. Vad ägnar jag mitt liv åt? Vad är det som bär till sist? Jag gläds över bönerna i Evangelieboken. Hur kan mina behov uttryckas bättre än i den andra av bönerna för Femtonde söndagen efter trefaldighet? ”Barmhärtige Gud, när oro och bekymmer får makt över oss, hjälp oss då att vila i dig, skilja mellan stort och smått och lämna framtiden i dina händer. I Jesu namn. Amen.” Gud är med oss. Jesus lovar vila för vår själ.

Kristen tro har som bakgrund kampen mellan det goda och ondskan i vår värld och våra egna liv. Gud längtar efter oss och handlar med oss. Gud vill att vi ska välja livet. Varje dag behöver vi välja det genom att lämna bakom oss det som bryter ner och drar isär. Genom död till liv – det är segerkorsets budskap och vår livsväg.

För ett par decennier skulle jag tala om kyrkans vigningstjänst vid en fortbildning för präster och diakoner i ett stift. Vid det efterföljande samtalet reste sig en präst upp och sa att vi borde överge talet om herde eftersom det ger en hierarkisk bild. Jag blev ganska förbluffad eftersom jag alltid associerat den gode herden Jesus till Gud som bryr sig om. Alla är lika viktiga. Han vill att alla ska vara med och ger sig av för att söka det bortsprungna fåret. Fållan har en grind, där alla är välkomna att komma in i trygghet och gemenskap. Herden vill leda oss på vägar och stigar som leder rätt i livet. Det kan däremot vara sämre ställt med närvaron och omsorgen hos oss som försöker följa i Jesu fotspår.

Psaltaren 23 har betytt oerhört mycket för många genom tiderna, som känt sig inkluderade i gudomlig närvaro och omsorg. ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig, Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid gröna ängar.” Den bärs av tilliten till att Gud bär oss när vi vandrar vidare: ”Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.”
Med budskapet från den gode Herdens söndag inombords reser jag nu på retreat till Assisi. Det ska bli skönt att gå in i tystnaden för en andlig fördjupning som ger utrymme för Guds närvaro och omsorg. Arvet från den helige Franciskus av Assisi förpliktar. Kristen tro gäller livet.

Jag tillönskar dig också dig som läsare av bloggen att finna en stund av retreat varje dag och om möjligt hela dagar. Den gode Herden låter oss vila och hämta ny kraft.

Vi har kommit till avslutningen av vår veckolånga pilgrimsvandring i det heliga landet. Jag har vandrat för livet, mitt eget liv och det som vi har tillsammans. Landet kallas heligt därför att Gud har handlat här genom historien. För mig som kristen blir den stora berättelsen konkret. Gud uppenbarade sig genom att bli människa i Jesus Kristus för att ge oss Livet tillbaka. Han föddes som jude. Kristna och judar har en historia som förenar. Rötterna delar vi dessutom med muslimerna. Det heliga landet är ett gemensamt land som borde förena oss.

Det heliga landet är inte särskilt heligt om man tänker sig att det skulle vara lugnt, fredligt och återspegla Guds vilja. Kampen om livet mot dödens alla krafter som bryter ner och drar isär står starkast i detta land med dess närmaste omvärld. Kanske är det just därför att det är heligt som motkrafterna uppenbarar sig på det sätt som sker. Många säger att nyckeln till fred i Mellanöstern finns här. Jag tror att det är sant. Men det är svårt att finna den. Gud blir fördold i hatets, våldets och misstrons land.

För att det ska ändras fordras att Guds vilja uppenbaras så att sanning och försoning går hand i hand för en gemensam framtid. Under pilgrimsvandringen har vi fått spegla vår personliga livsberättelse i den stora berättelsen som möter på de många heliga platserna: vid Genesarets sjö och Sykars brunn, i Nasaret, Betlehem och Jerusalem. Vi har också fått spegla den i flyktinglägret i Jenin, där teater, film och annat skapande ger unga människor självkänsla och visioner om en god framtid. Likaså i den gode herdens skola för barn och unga och i den lutherska kyrkans kulturcentrum Dar-el-Kalima i Betlehem, där palestinier får konstnärlig utbildning. Kunskap och skapande verksamhet ger livsmod och öppnar perspektiv. Det blev en pilgrimsvandring där vi fick möta livets tecken i vår tid.

Människors upplevelser av sin bakgrund och situation är sanna och verkligen nödvändiga att lyssna på och ta på allvar. Det innebär inte att de är förenliga. I det heliga landet möts många berättelser. De är betydelsefulla därför att de tolkar den komplicerade, konfliktfyllda historien som är ständigt närvarande. De beskriver också den aktuella situationen mot den bakgrunden. Berättelserna är avsedda att forma framtiden och återger därför inte neutrala fakta. De är därför svåra att tyda och genomskåda i den konflikfyllda situationen.

Det heliga landet är den gudomliga uppenbarelsens land. I Nasaret får Maria ta emot ängelns budskap om att hon ska föda ett unikt barn, Guds son. I Betlehem sker det. Många platser vittnar om vad Jesus sa och gjorde för att föda tro och ge förnyat liv. På Golgata, i gravkyrkan i Jerusalem, slutar spåren av vandringen på kärlekens väg. Vid trädgårdsgraven som ger en bild av hur en klippgrav såg ut firade vi en avslutande pilgrimsmässa. Det kändes som att liv och död möttes. Som sändning läste jag orden av Jesus i Joh 10:27-29: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand.”

Den liturgiska färgen var fastetidens lila. Inför välsignelsen vid mässans avslutning bytte jag till uppståndelsens vita färg. Hoppet bär.

Vår pilgrimsvandring fortsätter. På vägen till det himmelska Jerusalem finns många heliga platser där vi kan få vila, fördjupas andligt och hämta kraft för livet. De behöver vi stanna till vid i den kamp mot det onda som präglar vår pilgrimsvandring. Prövningarna är många. Men vi går vidare med Jesus genom död till liv, varje dag och en gång till sist när vår långfredag blir påskdag, uppståndelsens dag.

Under resor i stiftet har jag tid att lyssna på radion. I förrgår hörde jag en intervju med den svensk-italienska regissören Erik Gandini om hans aktuella dokumentärfilm ”The Swedish Theory of Love”, som behandlar det politiska manifest för Sveriges framtid som formulerades 1972. I detta slogs fast att ingen ska vara beroende av någon annan. Drygt 40 år senare är Sverige världens ensammaste land när det gäller flest ensamhushåll och upplevd ensamhet. Det handlar både under livet och inför döden. Det finns självklart också positiva sidor, exempelvis när det gäller ekonomiskt oberoende.

Är det ett mänskligt ideal att alla ska klara sig själva i alla avseenden, inte vara beroende och i förlängningen inte ligga någon till last. Tänk om vi istället skulle se det ömsesidiga, positiva beroendet som vårt mänskliga ideal? Relationerna är livsnödvändiga.

Så tänkte jag under min resa. Sedan associerade jag vidare till hur svårt det kan vara att inse och leva med vår egen sårbarhet och svaghet – och att möta och hantera andras. När livet är smärtsamt och inför döden blir det än svårare. Det blev så tydligt när jag läste fyra kända svenskars artikel i Dagens Nyheter den 30 januari, där de i svepande ordalag kräver en utredning om ”frivillig” dödshjälp. Deras livs- och trosåskådningsbakgrund är olika. Det blev fel redan i rubriken. Det som de förespråkar är i verkligheten aktiv dödshjälp. Med begreppet frivillig dödshjälp döljs den svåra problematik som deras förslag inrymmer. Idag praktiseras passiv dödshjälp, dvs. sådana vårdmetoder används som lindrar lidandet men kan korta den återstående livstiden. Med aktiv dödshjälp passeras en etisk och moralisk gräns för vad en människa klarar av att avgöra och ska utföra.

Aktiv dödshjälp devalverar människovärdet i dödens närhet med återverkningar på människovärdet för dem som lever. Riktigt obehagligt tydligt blir det när de fyra författarna skriver: ”Varför finns inte denna rätt i vårt land? Sverige har en åldrande befolkning och vi lever allt längre. Dödshjälpsfrågan kommer oundvikligen att bli alltmer brännande. Trots att den palliativa vården byggts ut och gör stora och behjärtansvärda insatser klarar man inte att ge alla en värdig död.” Människovärdet och livskvaliteten kan komma att i realiteten avgöras av om man är till nytta och om vårdresurserna räcker till. Ett humant samhälle ser istället till att det finns livsrum och vård för alla.

Människan kan inte placera sig i Guds ställe. Kravet på aktiv dödshjälp bygger på att alla kan fatta rationella, väl övervägda beslut och att de som verkställer kan avgöra. Alltså: nej till aktiv dödshjälp.

Det är inte förvånande att den tydligaste repliken kom från Rasmus Isaksson, DHR och Maria Johansson, Lika Unika. Se http://www.dn.se/debatt/repliker/riskabelt-tillata-aktiv-dodshjalp/. En biskop kan inte säga det bättre än de gör:

”Alla människor i Sverige ska kunna känna sig säkra på att forskning och vård är helt inriktade på att bota, lindra och värna livet – oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. Det som framför allt behövs är livshjälp – inte dödshjälp!”

Som medmänniska, kristen och biskop vill jag helhjärtat instämma.

Gud som är livets källa bor i ljus och skapar ljus. Det är tydligt i skapelsen, från allra första början. Ljuset behövs för livets och växtens skull. Utan ljus tar mörkret över, bildligt och bokstavligt. Det gäller för växter och djur och för oss människor.

Ljuset föder, upprätthåller och ger kraft till livet. Vi söker oss till det. Kyndelsmässodagen påminner om att det ljus som Gud ger svarar mot ett grundläggande behov som är nedlagt i allt levande. Det gäller också för livets mening och mål.

Uppenbarelsens ljus kommer från livets källa. Det är lätt att det ljuset glöms bort när dag läggs till dag och det mesta fungerar för oss. Vi har fullt upp ändå. Det gäller också i kyrkan. Det mångahanda kan ta över så att vi tappar bort det nödvändigaste. Kanske står vi där med fokus på oss själva och vad vi förmår.

Det räcker inte med vår erfarenhet, vad vi ser, inser och tolkar. Det fordras att något upplyser vårt inre och handlar med oss, så att vi får kontakt med livets ursprung, mening och mål. Vi förfogar inte över det. Det krävs att något utanför oss kommer till oss.

Här har dock en avgörande oklarhet och osäkerhet uppstått genom den teologi som brett ut sig under de senaste årtiondena under inflytelse av ett postmodernt filosofiskt tänkande. Den kristna tron placeras i ett personligt rum som är oåtkomligt för andra. Innehållet i den gudomliga uppenbarelsen kan inte fastställas. Allt är tolkning i en personlig gudsrelation. Gud och uppenbarelsen kan enbart uttryckas i metaforer. Har då något ändrats genom Jesus Kristus? Är vi enbart hänvisade till oss själva?

Jag gläder mig över att vår kyrka nu om än väl sent gör en tydlig satsning på att ”dela tro – dela liv”. Jag brukar tala om att vi har ett stort undervisnings- och lärandeunderskott. Med det avser jag ett underskott i kunskaper om kristen tro, erfarenhetet av kristet liv och relationer till kyrka och kristen tro. De är alla viktiga om fler ska finna vägar in i kristen tro och ett liv i tro. Vägen kan se olika ut: den kan börja med kunskaper, erfarenheter eller relationer. Det är när vi ser att kristen tro handlar om våra egna liv som tron föds. I Guds ljus ser vi ljus.

Det finns två teologiska perspektiv på gudomligt och mänskligt som är nödvändiga att hålla samman. De belyser tron som erfarenhet (fides qua) och som innehållet i tron (fides quae). De svarar mot tron som förtröstan på Gud och tron som Guds löften och handlande med oss. Utan gudomligt innehåll – inget att förtrösta på. Utan erfarenhet – tron tar inte gestalt i våra liv. Jesus är världens ljus. Den försoning som Gud ger genom honom helar vår Gudsrelation. Vi sänds till försoningens tjänst, vi kallas att vara ljusbärare.

Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Sänd oss som ljusbärare till andra. Amen

Jag skulle laga mat ikväll och satte på radion för kvällsekot som avkoppling. Då kommer senaste uppdateringen. Kommunalarbetarförbundet har valsat i medierna på olika sätt den senaste tiden. Inget förvånar längre. Samtidigt kan man fundera över drevets mekanismer. När det finns vittring på blod, släpper alla hämningar. Dags att dra konsekvenserna.

Kommunals styrelse har haft sammanträde. Och det är presskonferens. Kommunals ordförande Annelie Nordström meddelar att hon avgår vid kongressen i maj. Knappast förvånande när 10000 medlemmar lämnat på en vecka. Och all annan press på förbundet att göra en omstart.

Vad gör då Annelie Nordström? Hon säger: Förlåt mig! Jag kunde ha förväntat mig en berättelse om att det blev fel. Vi gjorde inte tillräckligt. Vi ville väl men det blev galet. Men hon säger: förlåt mig. Visst ligger det en befrielse i hennes ord? Hon erkänner. Hon ber om något. Förlåtelse. Nystart. En god framtid. Det blev inte så som hon förmodligen hoppats på. Det gick käpprätt fel. Det blev en djupare problematik. Det blev skador. Då ber man om förlåtelse. En hederlig människa är hon tänker jag. Heder åt Annelie Nordström oavsett hur tvingande nödvändigt det blev för henne att göra något radikalt. Det är i konfrontationen med verkligheten som sanningen visar sig. Då finns två huvudalternativ: att fly eller bejaka verkligheten.

En tidigare biskopskollega påstod för ett antal år sedan att människor idag inte tänker i termer av synd, förlåtelse och försoning. En syndabekännelse i vår tid borde mer handla om att vi bekänner vår otillräcklighet. Men frågan är om detta är en synd och om det är något som vi är ansvariga för. Man måste skilja mellan våra livsvillkor och det som är vårt ansvar. Jag är övertygad om att det avgörande är att vi ser oss som subjekt i det som sker. Då blir det viktigt att lämna det svåra och att ta till oss livets möjligheter. Ja, att gå genom död till liv.

Vi är inte är hänvisade till oss själva enligt kristen tro. Därför kan jag säga till den som av hjärtat ber ”förlåt mig”: Du är förlåten! Jesus visar vägen till förnyat liv.