Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. De orden ur Jesaja 9 beskriver inte ”de andras” situation utan allas vår situation. Guds son föds som världens ljus för att mänsklighetens och varje människas mörker ska fördrivas. Han är den nya människan, vår framtid och vårt hopp, som det står i en av nattvardsbönerna.

Eftersom vi alla i grunden är utsatta börjar all förändring och förnyelse av livet med oss själva. Det innebär att erkänna delaktighet i världens bortvändhet från Gud och att bejaka det personliga behovet av att befrias från mörkret. Detta sker genom Jesus Kristus. Gud är med oss.
Advents- och jultiden är ljusets tid. Mörkret ska fördrivas genom ljuset. Det svarar mot den längtan som vi bär på. Utan ljus inget liv. Därför tänder vi ljusen.

Advents- och jultiden är familjernas och de nära relationernas tid. Därför blir kontrasterna tydliga, när familjer splittras och relationer går sönder. Till kristen tro hör att stå upp för relationer. Därför måste vi protestera när flyktingfamiljer som vill återförenas i vårt land inte får göra det. Det handlar om medmänsklighet och att de nära relationerna är avgörande för de utsatta. Utan familjeåterförening ingen integration.

Advents- och jultiden är barnens tid. I kristen tro har barnen en särställning. Vi lyssnar till julevangeliet. Inget stall har beskrivits så idylliskt som det stall där Guds son föds. Det är ovanligt rent och ljust, fyllt av harmoni, gemenskap och glädje. Det glädjefyllda budskapet om att Gud kommer till oss i Jesusbarnet dominerar. Men bakgrunden får vi inte tappa bort. Det fanns inte plats för den heliga familjen i härbärget. Därför måste de ta in i ett stall som var lika smutsigt som alla andra, knappast en lämplig förlossningslokal. Från första början solidariserar sig Gud med de allra mest utsatta, de som saknar en plats att bo på, ett hem att skydda barnen i. Det är ett budskap också för vår tid med de många på flykt. Den heliga familjen blev en flyktingfamilj.

Julbudskapet förkunnar att människan är oändligt värdefull i Guds ögon och ska behandlas med värdighet. Gud uppenbarar sig som ett utsatt barn och som den medlidande. Jesus kommer med försoning, befrielse och förnyat liv. Han vill få plats i vårt hjärta. Det gör skillnad.
En Välsignad Jul för ett Gott Nytt År!

+ Ragnar

Denna advents- och jultid har vår kyrka på ett särskilt sätt satt barnen i centrum. Vi har uppmanats att tända ett femte adventsljus för de utsatta barnen på vår jord. Nästan sju miljoner barn uppnår aldrig fem års ålder. Tjugo miljoner barn är på flykt. De är budbärare om att det livsnödvändigaste saknas hos många och att hemlöshet och desperat sökande efter livsrum uppstår ur människors våld.

Varje barn är sårbart, utsatt och skyddslöst i sitt beroende av kärlek, omsorg och föda. Barnet har inte valt att födas, har heller inte valt sina föräldrar och platsen att födas. Vissa barn blir mer utsatta än andra, några redan före födseln, andra under sin uppväxt. Alla är de oändligt värdefulla och värda ett värdigt liv. När vi ser på barnet i krubban ser vi ett barn som delar alla barns villkor på jorden. De är Guds barn. När vi ser barn som är utmärglade av svält, har skräck i sina ögon på grund av det som de varit med om eller gråtande vädjar om hjälp, då ser vi barnet i Betlehem. Gud är solidarisk med jordens barn. Jesus tar själv upp barnen i sin famn och lägger sina välsignande händer på dem. De hör till Guds rike, de har en särställning inför Gud eftersom de är så öppet beroende och sårbara. Bakom imagen och allt yttre som döljer behoven är vi alla i barnens situation. Som vuxna har vi bara fler redskap för att överleva. Och ett särskilt ansvar därtill.

Som väntande moder är Maria nära alla mödrar. Hon bär sitt barn med den glädje, förväntan och oro inför framtiden som hör till. Hon får uppleva hur det är att sakna tak över huvudet och föda sitt barn som en av de fattigaste, i ett stall. Hon får i tacksamhet till Gud ta emot sitt barn och glädjas tillsammans med gästerna i stallet. Men tryggheten är kortvarig. Snart blir Maria, Josef och barnet en av många flyktingfamiljer på vår jord. För att rädda livet är de tvungna att fly undan en av de många grymma härskarna. Det är lätt att se kopplingen mellan deras livssituation och alla flyktingar runt hela den jord som vi delar med varandra. De är ju fler än någonsin nu på grund av obarmhärtiga och orättvisa livsvillkor, krig och människors förtryck av varandra. Jesus möter i barnet och han möter i den som saknar mat för dagen, är sjuk och hemlös. Jesus möter i varje människa, sårbar på många sätt på brustenhetens jord.

Den heliga familjen befann sig i en utsatt situation. Och det gjorde nog också herdarna som kallades till Betlehem. De möttes av ett vanligt tilltal från Gud genom ängeln: ”Var inte rädda.” De orden behöver också vi ta till oss. Det finns en gudomlig närvaro mitt ibland oss. De fick också lyssna till den änglasång som vi ännu sjunger i våra gudstjänster: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Gud handlar för att befria oss från det onda. Vi får ta emot den flerdimensionella fred som Gud skänker genom Jesus Kristus: den innesluter fred med Gud, varandra, oss själva och den skapelse som vi förvaltar.

Kristus kommer till oss. Vi får komma till honom med vår längtan efter förnyat liv och kraft att leva i fred.  Det är julens budskap till små och stora barn. Vi tar det med oss in i det nya året. Guds löften bär vår framtid.

Det var stor glädje. Det var fest. Nelson Mandela hade frigivits ur fängelset. Det var mars 1990 och hans första resa gick till Sverige. Mandela ville fira gudstjänst. Det var nog naturligt för den tidigare lekmannapredikanten i Metodistkyrkan, särskilt som han visste vilket stöd kyrkorna gett i kampen. Utrikesdepartementet blev ganska överraskat. Med fem dagars varsel anordnade vi en ekumenisk tacksägelsegudstjänst här i Uppsala domkyrka. TV fick improvisera med belysningen för att kunna sända.

Nelson Mandela kom tillsammans Winnie Mandela och en delegation av 20 medlemmar ur ANC. Han var en åldrad man, 72 år, och hade kroppsliga sviter efter 27 år i fängelse, där han gömts undan under sin krafts år. Men hans blick var klar och rösten bar fram ord som kunde förnya. Jag ser framför mig hur vi gick in i procession i en fullsatt domkyrka. Påfallande många var unga. Det fanns förväntan i luften.

Tacksamheten slog an tonen i sånger, psalmer, musik, tal och böner. Uppmaningar till fortsatt hängivenhet och engagemang sände oss till fortsatt kamp. Men segern över Apartheid låg inom räckhåll.

Den första psalmen var psalm 4, ”Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig! När den nya dagen gryr vår lovsång till dig går.” De gamla orden fick en särskild betydelse. Vi hade fått uppleva en ny dag genom Mandelas frigivning och svarade med lovsång. Vårt hopp förnyades om att en ny dag ska komma när försoning råder och alla är fria till slut.

Som evangelium lästes Jesusorden ur Matteus 16:24ff: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Ärkebiskop Bertil Werkström betonade att det är en livsregel för livet som helhet att ge avkall på sig själv och tjäna Gud. Det kan leda till uppoffringar, men lidandet har en gräns. Det finns hopp. Han avslutade med att påminna om kyrkans uppdrag. Kyrkan ska vittna om frihet, rättvisa och fred. Hon ska också verka för helande och försoning i ett sargat samhälle. Kyrkan ska inte vara åskådare. ”Många kors måste lyftas upp och bäras”, sa Werkström.

Nelson Mandela började sitt tal med att uttrycka sin glädje över möjligheten att få fira tacksägelsegudstjänst i detta heliga rum. Ingen människa är en ö, inte heller är vi gjorda av sten. Han hade i fångenskapen hört ropen från medmänniskor och medkristna. De fångna blev inte bortglömda. Okända skrev, firade deras födelsedagar och bad för deras frihet. Mandela sa att de hade kommit för att tacka kyrkorna och det svenska folket för allt stöd under så många år utan att ge upp kampen.

Mandela betonade att arbetet inte var fullgjort och vädjade om fortsatt stöd. Många politiska fångar fanns kvar. Han kom in på kyrkornas insats. Missionärerna var de första som slog larm och fick efterföljare. De följde sin tro och isolerade ondskan. De började spontant stödja offren för ondskan. De gav inspiration till miljoner av troende i Sydafrika. De internationella ekumeniska organen ställde upp i kampen. Mandela avslutade sitt tal med att uttrycka sin övertygelse om seger i kampen för ett enat, demokratiskt och icke-rasistiskt Sydafrika. Applåderna var långa.

Församlingen gungade och klappade i takt till de sydafrikanska sångerna. Under förbönen sjöng vi sången Thuma mina som församlingssvar. Vi fick också tillsammans avge en förpliktelse om fortsatt engagemang i den oavslutade kampen. Med Mandela längst bak i domkyrkan vid folkförsoningens träd sjöngs som avslutning den sång som vi hoppades en dag skulle bli Sydafrikas nationalsång: ”Nkosi Sikelel’ iAfrika”. Och så blev det.

Det berör mig djupt att tänka tillbaka på denna historiska händelse som skulle följas av många andra. Idag firar vi inte bara en minnesgudstjänst. Vi firar tacksägelsegudstjänst för Nelson Mandela, som med sitt liv blev ett unikt vittne om försoning och ett redskap för rättvisa och fred. Vi delar hans vision, kampen går vidare.

Det här var mitt tal vid gudstjänsten i domkyrkan på kvällen den 19 december. Det var en högtidstund att åter få sjunga med Vred Fred och lyssna till förre ambassadören Sten Rylander och professor Hans Engdahl, som båda följt Mandela på nära håll och skrivit om honom. Det var tydligt att många vill dela visionen och föra kampen vidare.

I kväll har den internationella helgen i Gävle inletts. Temat är ”Jag – en del av världen.” Jag har just kommit från Heliga Trefaldighets kyrka där jag talade om ”För att världen ska leva” innan inledningsmässan. Jag är tacksam över prästen Mattias, musikerna och ungdomarna från Lagunda församling (Örsundsbro) för mässan. En församlingsbo ville efteråt ha min bekräftelse: visst har vi fina ungdomar i Lagunda? Ja, visst har ni det. Jag vill här dela tankar kring vårt uppdrag för att världen ska leva.

Fastetiden påminner oss om att vi lever i relationer i ett ömsesidigt beroende. Vi hör samman i en världsvid gemenskap på den jord vi delar. Det är i världen som vi tjänar Gud. Budskapet att varje människas liv är värdefullt, meningsfullt och betyder något för andra ska gestaltas.

Fastetiden är en tid när vi kan fördjupa relationen till Gud och göra levande kallelsen till ett kristet liv. Med mer av andlig förnyelse och fördjupning följer mer av kärlek och omsorg om medmänniskan och skapelsen. Det finns ett direkt samband mellan Gudsrelationen och arbetet med överlevnadsfrågorna. Jesus Kristus visar själv vägen. Han kommer sänd av Gud, buren av gudomlig kärlek. Han lever vänd mot Gud och samtidigt mot världen. Det är nödvändigt för livets skull, för att världen ska leva.

Gud har ett ärende som gäller våra liv. Kristen tro gäller det vi behöver som människor, inget annat. Gud längtar efter oss och vill leva i gemenskap med oss. Gud är närvarande hos oss och handlar med oss, så att Guds vilja kan ske. Evangeliets budskap syftar inte på en sektor av livet utan på livet som sådant.

Under fastetiden i år har jag ofta tänkt på att det som är nödvändigt för att jag ska leva visar vägen till Guds hjärta. Det livsnödvändiga bär prägel av Gud själv och av Guds handlande. Det är också tecken för Guds värld. Jag tänker på luften. När vi andas bär den vår livsande. Det är samma Ande, som är Guds kraft hos oss nu. Jag tänker på vattnet, som är förutsättningen för liv på jorden, och det är med vattnet som Gud i dopet ger ett förnyat liv. Jag tänker på blodet som rinner i våra ådror och bär syre och viktiga ämnen till hela kroppen. Det är ett tecken för Kristus som ger näring till kyrkan, Kristi kropp. Jag tänker på vinet som ger oss Kristi offrade blod i den heliga måltiden. Gåvor av jordens frukt och människors arbete blir bärare av det heliga. Så knyts jord och himmel, människa och Gud samman. I livets mitt finns Gud.

Jag tänker självfallet också på brödet denna vecka efter Midfastosöndagen, det bröd som är livets bröd. Det helt vanliga brödet behöver varje människa på jorden. Det är ett baslivsmedel. I brödundret visade Jesus att det är viktigt att det räcker åt alla. Och så ska det vara i Guds rike. Där får alla tillräckligt med bröd. Och vi ska ju göra Guds rike allt mer synligt. Alltså är det nödvändigt att vi ser till att alla på vår jord har tillgång till bröd. För att världen ska leva.

Brödet är så viktigt att vi ber om det i Herrens bön: ”Ge oss idag det bröd vi behöver.” Det brödet är det helt vanliga brödet. Men brödbönen kan också översättas: ”Ge oss brödet för dagen som kommer.” Det är livets bröd, som hör till Guds rike; när vi tar emot det behöver vi aldrig hungra mer. Jesus sa: ”Jag är livets bröd.” Han utrotar den andliga hungern. Han kommer med Guds rike, och vi får från honom kallelsen att utrota hungern i vår värld, vare sig hungern finns i vår kropp, själ eller ande. Världen ska leva.

I nattvarden blir brödet bärare av Kristi kropp och ger oss delaktighet i det liv som aldrig dör. Det brödet räcker åt alla, och det betyder mer än att jag och du får del av Kristus och det han gör för oss. Det är ett tecken för hur Gud vill att vår värld ska leva. Jonas Jonson har fångat det i psalm 398:

Brödet är ett, brutet för alla, skörd av åkrarnas jord. Herren är en, given åt alla här vid nattvardens bord. Vi reser ett tecken, rättvisans tecken, måltid delad med alla. Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla.

Brödet från jorden blir ett himmelskt bröd för alla. Så måste det bli för alla på vår jord. I Guds rike finns nåd och barmhärtighet, rätt och rättvisa råder. Så bör det också vara i vår värld. Vi kan inte nöja oss med mindre.

När vi fastar avstår vi från något. Då får livet ett annat perspektiv. Fokus flyttas från mig till Gud, medmänniskan och skapelsen. Det handlar om ta emot gåvor och att ge vidare. Den största gåvan är att Gud uppenbarar sin kärlek i Jesus Kristus för oss. Vi har också fått många andra gåvor. Vi kallas att dela med oss av dem till medmänniskor i vår närhet och över hela jorden så att alla får möjlighet att leva.

Jorden är Herrens. Helheten och delarna hör samman. Gud finns inte i en avskild sektor i tillvaron. Himlen ska möta på jorden. Därför behöver vi som församlingar och enskilda kristna ha vår hemhörighet i Guds rike och arbeta för att detta rike alltmer blir en verklighet i den brustna värld där vi lever.

Kyrkans uppdrag kommer från Gud. Kallelsen till tjänst hör hemma i Guds relation till världen. Gud vill i sin kärlek rädda världen undan mörkrets makt, från döden till livet hos Gud. Kyrkan är sänd för att berätta om och gestalta det som Gud gör genom Jesus Kristus. Hon fortsätter den befrielsegärning som det berättas om i Johannes 3:16, den text vi brukar kalla Lilla Bibeln eftersom den sammanfattar evangeliet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Vårt uppdrag gäller alltså inget mindre än att skapelsen ska återupprättas. Kyrkan ska vara ett redskap för Guds kärlek, barmhärtighet och rättvisa. Hoppet om en ny värld bär.

Den värld som kyrkan tjänar är global. Uppdraget att dela evangeliet i ord och handling gäller den världsvida kyrkan på varje ort. Vi samarbetar med alla människor av god vilja. Vi är kyrka tillsammans, för att världen ska leva.