Det är stilla veckan. Då ska vi vara stilla inför det allvarligt mänskliga och djupast gudomliga som sker under skärtorsdag och långfredag inför mötet med påskdagens evangelium, att livet segrar trots allt. Jag är inställd på att förbereda mig för påsken och har avsatt ett par dagar för det.

Idag var jag på bilresa i mellersta Norrland. På bilradion i morse hör jag om explosioner på Bryssels flygplats. Så händer det som många väntat sig. Terroristerna slog till. Utan urskillnad, för att sätta skräck. Att livet saknar värde för dem. vittnar deras handlingar om. Att tala om martyrium är en hädelse mot Gud. Ärkebiskopens vädjan om bön för de drabbade återges i radiosändningen. Och en stund senare sker attentatet i tunnelbanan.

Jag har vetenskapligt forskat på decennierna efter Första världskriget. Trettiotalet innehåller det mesta av det obehagliga. Reaktionen mot det individualistiska och mänskligt optimistiska 1800-talet är förståelig mot bakgrund av första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Det är en tid när människor manipuleras genom många små steg i fel riktning. Då blir det särskilt svårt att sätta ner foten och säga att nu är det nog. Jag har läst korrespondensen mellan Rikssäkerhetstjänsten i det naziledda Tyskland och den evangeliska kyrkan. Den vittnar om hur man med de små stegens djävulskap kan leda en naiv kyrka mot avgrunden. Värt att observera är hur man genom demokratiska val tog över makten i de tyska landskyrkorna. Nu ser jag många tecken på att historien upprepar sig. Det känns inte alls bra. Något för oss att ta på allvar?

Det jag har särskilt svårt med är om man genom att döda sig själv och ta andra med sig i döden påstår sig utföra något som innebär en säker martyrdöd. Detta är den ultimata hädelsen – att Gud legitimerar ondskan. Den gudomliga kärleken har blivit till sin motsats.

Efter en hel dag av meningsfulla samtal kommer jag hem. Då sätter jag mig i en skön fåtölj och ser på TV. Statsministern kommenterar händelserna i Bryssel. Då upptäcker jag att mönstret på väggen bakom honom innehåller korset. Hur har det gått till? Men det är väl rätt. Det han talar om har med korset att göra, det kors som innesluter allt i världen. Jag ser det som ett tecken efter en svår dag. Det mänskliga är relaterat till det gudomliga.

Människan är inte god, hon kan till och med bli fångad av det onda. Det är naivt att tro annat. Som en biskopskollega drastiskt uttryckte sig för nu många år sen: ”det finns en djävul i varje människa!” Ondskan måste vi ta på allvar. Alltså finns det en djup visdom och ett framtidshopp i kyrkans tro på att syndabekännelsen leder till en gudomlig förlåtelse utan gräns som ger förnyat liv och ett hopp som bär. Förändring och förnyelse är möjlig.

Jag skulle laga mat ikväll och satte på radion för kvällsekot som avkoppling. Då kommer senaste uppdateringen. Kommunalarbetarförbundet har valsat i medierna på olika sätt den senaste tiden. Inget förvånar längre. Samtidigt kan man fundera över drevets mekanismer. När det finns vittring på blod, släpper alla hämningar. Dags att dra konsekvenserna.

Kommunals styrelse har haft sammanträde. Och det är presskonferens. Kommunals ordförande Annelie Nordström meddelar att hon avgår vid kongressen i maj. Knappast förvånande när 10000 medlemmar lämnat på en vecka. Och all annan press på förbundet att göra en omstart.

Vad gör då Annelie Nordström? Hon säger: Förlåt mig! Jag kunde ha förväntat mig en berättelse om att det blev fel. Vi gjorde inte tillräckligt. Vi ville väl men det blev galet. Men hon säger: förlåt mig. Visst ligger det en befrielse i hennes ord? Hon erkänner. Hon ber om något. Förlåtelse. Nystart. En god framtid. Det blev inte så som hon förmodligen hoppats på. Det gick käpprätt fel. Det blev en djupare problematik. Det blev skador. Då ber man om förlåtelse. En hederlig människa är hon tänker jag. Heder åt Annelie Nordström oavsett hur tvingande nödvändigt det blev för henne att göra något radikalt. Det är i konfrontationen med verkligheten som sanningen visar sig. Då finns två huvudalternativ: att fly eller bejaka verkligheten.

En tidigare biskopskollega påstod för ett antal år sedan att människor idag inte tänker i termer av synd, förlåtelse och försoning. En syndabekännelse i vår tid borde mer handla om att vi bekänner vår otillräcklighet. Men frågan är om detta är en synd och om det är något som vi är ansvariga för. Man måste skilja mellan våra livsvillkor och det som är vårt ansvar. Jag är övertygad om att det avgörande är att vi ser oss som subjekt i det som sker. Då blir det viktigt att lämna det svåra och att ta till oss livets möjligheter. Ja, att gå genom död till liv.

Vi är inte är hänvisade till oss själva enligt kristen tro. Därför kan jag säga till den som av hjärtat ber ”förlåt mig”: Du är förlåten! Jesus visar vägen till förnyat liv.

I Sverige sprids flera bilder av Luther som inte har något eller bara litet med Luther att göra. Den mest kända är att Luther ”sitter på axeln” och tynger ner oss med överkrav att vi ska vara duktiga och sköta oss. Den bilden har kanske främst uppkommit genom att vår kyrka under århundraden varit en del av överheten i samhället med uppgift att fostra goda kristna och ansvarsfulla medborgare. Hus- och konfirmationsförhör har då inte alltid lämnat spår av en nådig Gud.  Kanske beror den kravfyllda bilden också på att kyrkan tidvis förkunnat människans behov av syndabekännelse så kraftfullt att många inte kunnat ta till sig förlåtelsen och leva som förlåtna syndare.

Luther skulle vara bestört om han visste om den kravfyllda bilden. Han personliga trauma var ju att han som munk dignade under kraven på allt som han skulle prestera för att få nåd inför Gud. Han bar alldeles för stora krav på sina axlar. När han började studera Nya testamentet och särskilt Romarbrevet gjorde han den stora upptäckt som ändrade allt för honom: det är genom Guds handlande i Kristus räddningen sker, inte genom egna prestationer. Gud skänker frälsning av nåd, och människan tar emot den genom tron på Kristus. Hennes relation till Gud återupprättas, Gud gör henne rättfärdig. Luther blev fri från andliga och sociala överkrav när perspektivet flyttades från honom själv till Gud. Evangeliet berättar om en nådig Gud som av kärlek förbarmar sig över oss.

Det har sagts att Luthers fråga efter en nådig Gud hör hemma i reformationstiden, då sjukdomar härjade, döden var ett reellt hot och fokus i kyrkan låg på botgöring och meritering för att få träda in i det eviga livet efter ett kort jordeliv. Vår tids fråga skulle vara mer grundläggande: hur finner jag överhuvudtaget Gud? Jag är inte säker på att den analysen är riktig. Bådafrågorna är nog levande i vår tid. Luthers fråga är väl alltid aktuell med tanke på all ondska, brustenhet, synd och hot mot vår överlevnad. I en individualistisk, narcissistisk och människocentrerad kultur finns det all anledning att gå med Luther för att ta till sig att nåd, frigörelse och framtidshopp flödar fram ur Guds handlande med oss i Kristus.

För Luther blev Guds handlande och löften allt viktigare. Så fick han också ett nytt perspektiv på sig själv som människa. Han insåg att han var indragen i Guds kamp mot det onda.Kyrkan måste alltid reformeras. Det sker när vi med Luther går till källorna och hämtar kraft. Gör vi det?

Luther har inget på axeln att göra. Han har ett annat ärende till oss. Det inser vi nog när vi ber denna bön med Luther om vår kallelse i arbete och vardag:

Käre Fader, ge att vi omsorgsfullt sköter vårt arbete och tar på allvar vårt ansvar för varandras liv och välfärd. Men hjälp oss också att inte fästa våra hjärtan vid de jordiska tingen, utan lär oss att njuta dem och använda dem med hjärtan, som alltid i tacksamhet är upplyfta till dig. Befria oss, käre Gud, både från den själviska lättjan och från de överdrivna omsorgerna, ja, från allt som inte går ihop med din vilja. Vi behöver ju inte bekymra oss. Av dig beror allt. Du vet fullständigt vad vi behöver. Ge oss det av nåd. Genom Jesus Kristus. Amen