Vid avslutningen av jubileumsåret 500 år av reformation den 31 oktober 2017 hölls en musikgudstjänst i Uppsala domkyrka. Eftersom den skulle spelas in och sändas i TV på domssöndagen påverkade det i viss mån utformningen. Nu i inför första söndagen i Advent delar jag min andra reflektion från reformationsgudstjänsten, som har temat Freden bär friden. Den återspeglar att ordens betydelse förändras. Går man långt tillbaka inrymde det svenska ordet frid det vi idag förknippar med fred. Senare blev frid den enskildes relation till Gud. Så är det inte i det norska språket – liksom i de flesta andra språk. Där sägs: Guds fred. I denna inryms friden. Jag anser att vi behöver återvinna den fred som inrymmer friden.

Inget mänskligt negligeras i kristen tro. Verkligheten skildras som den är. Det allra svåraste i en människas liv ingår. Att ta ondskan på allvar är nödvändigt om kärleken ska få livsutrymme och det goda segra.

Att sätta ord på det som tynger är första steget till befrielse. Då blir det möjligt att ta till sig den stora berättelsen om hur Gud handlar med oss genom Jesus Kristus till försoning och förnyat liv. Försoning innebär att en relation blir hel igen. Livet får ny gestalt. Livsmöjligheter öppnas. I den försoning som Jesus ger inryms alla våra relationer: till Gud, oss själva, medmänniskan och den skapelse som behöver återupprättas. Vi dras in i ett fredsprojekt. Freden bär friden.

Korset bär tillvarons dubbelhet. Krucifixet med Jesus som Guds lidande tjänare förkunnar den gudomliga kärlekens solidaritet med allt mänskligt lidande, med utsattheten och kampen mot det onda i tillvaron. Korset som på den tiden var ett tecken för att någon var straffad, fördömd och övergiven blev till ett segertecken när Jesus, Guds son, gick hela lidandesvägen och visade att det finns en väg genom död till liv.

Det kors jag bär som biskop är ett uppståndelsekors. Den lidande finns inte på korset längre. Livet segrar. Ondskan och döden har mist sin makt. Guds rike har återupprättats, och där hör vi hemma. Jesus har gått före.

Vi får följa honom genom död till liv varje dag i väntan på att Guds rike ska ta över helt och fullt. Därför ber vi i den bön som Jesus lärde oss: Låt ditt rike komma, låt din vilja ske. Guds rike blir synligt när nåd och sanning, barmhärtighet och rättvisa får råda.

Korset är uppbyggt av två armar. Den lodräta är tecknet för relationen mellan mig och Gud. Där ska frid råda. Den vågräta är tecknet för relationen till medmänniskan och skapelsen. Där ska fred råda. Den försoning som korset ger inrymmer båda. Freden bär friden.

Källor till inspiration är de vänstiftsrelationer som Uppsala stift har med Evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen, Evangelisk-lutherska kyrkan i Zimbabwe och Llandaff Diocese inom den anglikanska Church in Wales. Relationen till Polen går tillbaka till 1992 och har utvecklats under årens lopp med församlingsbesök, seminarier, ungdomsutbyte och överläggningar.

Lördagen den 7 mars ar jag personligt inbjuden till biskopsvigning i Swidnica i den unika Fredskyrkan från 1600-taleti som numera finns upptagen på Unescos världsarvslista. Det är en evangelisk träkatedral 60 kilometer utanför Wroclaw (Breslau) i västra Polen där strider rasat genom århundradena och gränsen flyttats allt efter hur krigen utvecklats. Här påminner den om vårt behov av fred mellan människor och stater. Det är en evangelisk kyrka som också är ett tecken för den fred i relationen till Gud som vi alla behöver och för fred mellan kristna. Fredskyrkan förkunnar att tiden för konfessionella krig är över.

Till biskop vigdes den lokale kyrkoherden sedan många år, Waldemar Pytel. Han har under många års trogen tjänst haft stor betydelse för att bygga broar mellan människor i Swidniza och vidare ut i Polen. För detta fick han härom året en lokal hedersutmärkelse. Han är en fredsbyggare och blir en biskop för fred. Det återspeglades också vid vigningen med en bred ekumenisk representation, kardinal och biskop från det katolska stiftet samt samhällsföreträdare.

Ibland muttras det i Uppsala om en biskopsvigning i en uppvärmd domkyrka skulle ta 1 timme och 45 minuter. Perspektiven är olika. Det inser jag när jag med förkylning i kroppen i förväg går in i fredskyrkan, som är råkall, värre än utomhus där det är torrare och 9 grader. Påpälsad med liturgiska kläder klarade jag mig ganska bra. Men efter 2,5 timmar kröp kylan in under klädseln. Efter 3 timmars gudstjänst med tal var det gott med en kopp kaffe.

Det var en stor glädje och heder för mig att tillsammans med den avgående biskopen Bogusz assistera den ledande biskopen Jerzy Samiec vid biskopsvigningen och sedan dela ut nattvardsgåvorna. Unikt i den polska vigningsordningen är att övriga biskopar och representanter för andra kyrkor efter själva vigningshandlingen med handpåläggning var och en be för och välsigna biskopen. Jag noterade också att vår systerkyrka inte helt anslöt till den tyska lutherska traditionen och enbart talade om installation av biskop. Istället användes begreppen vigning på tyska och konsekration på engelska tillsammans med uttrycket introduktion av stiftsbiskopen.

Vid gudstjänstens avslutning framfördes hälsningar från andra kyrkor. De avslutades med att den svenske ambassadören Staffan Herrström framförde en hälsning på polska där han utgick från fredstemat och även anknöt till Bibelns budskap om fred, att Gud sänder sin Son: ”Se jag bådar er en stor glädje”. Ambassadören som deltog tillsammans med sin hustru och personal från ambassaden har visat stort engagemang för fredskyrkan, Swidnica och den evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen. Det är fantastiskt vad en ambassad kan betyda för att knyta kontakter, skapa relationer, bidra till samverkan över gränserna och även föra trossamfunden närmare varandra.

Med på resan var också Mats Lagergren som är en av dem som ansvarar för vår vänrelation. Han överlämnade en vacker skål passande nog i Svenska kyrkans färger. Swidnica har en vänförsamlingsrelation till Harmånger-Gnarp i Hälsingland. Kyrkoherde Sofia Aspling deltog och inbjöds att predika i fredskyrkan på söndagen. Eftersom jag måste kurera min förkylning kunde jag inte delta. Men det är förvisso en milstolpe att hon predikade just i den kyrkan. Vår polska systerkyrka viger ännu inte kvinnor till präster men präster från andra kyrkor är fullt ut accepterade. Det är därför glädjande att biskop Samiec deklarerade vid kyrkomötet 2014 att han kommer att verka för att kvinnor vigs också i Polen inom ett par år. En reform förbereds nu genom en gedigen process där teologiska, sociala och kyrkorättsliga aspekter analyseras. Till processen hör också att representanter för systerkyrkorna tillfrågas om sina erfarenheter av kvinnor som präster. Jag fick själv ge mina synpunkter i slutet av förra året.

En biskop för fred behövs i kyrkan som har till uppdrag att tjäna honom som kom för att skänka fred.

Under nyårsnatten angreps moskén i Uppsala då en molotovcocktail kastades mot en vägg. Någon har också skrivit rasistiskt klotter på dörren till moskén. Det är ett avskyvärt dåd och ett i raden av angrepp på moskéer i landet. Det är dags att säga ifrån och göra något åt utvecklingen. Främlingsfientligheten tar sig många uttryck. Vi behöver inse att våldsdåden föds i värderingar och åsikter som ytligt kan tyckas rumsrena men som delar in människor och sortera ut vissa som mindre värda.

De är angrepp på rätten till religion och hemortsrätten i vårt land för dem som bor och vistas här. Vi måste stå upp för de mänskliga rättigheterna. Religionsfriheten är skyddad i grundlagen. Då måste den också gälla i praktiken. Ingen ska hindras eller vara orolig för att utöva sin tro. Moskéer är liksom kyrkor heliga rum och ska vara fredade platser. Liksom vi förväntar oss att kyrkor ska vara fredade i muslimskt dominerade länder måste moskéer vara det i vårt eget land.

Som kyrka tar vi kraftigt avstånd från angreppen mot moskéerna och jag vill uttrycka mitt deltagande med våra muslimska systrar och bröder som utsatts för det här.

Denna advents- och jultid har vår kyrka på ett särskilt sätt satt barnen i centrum. Vi har uppmanats att tända ett femte adventsljus för de utsatta barnen på vår jord. Nästan sju miljoner barn uppnår aldrig fem års ålder. Tjugo miljoner barn är på flykt. De är budbärare om att det livsnödvändigaste saknas hos många och att hemlöshet och desperat sökande efter livsrum uppstår ur människors våld.

Varje barn är sårbart, utsatt och skyddslöst i sitt beroende av kärlek, omsorg och föda. Barnet har inte valt att födas, har heller inte valt sina föräldrar och platsen att födas. Vissa barn blir mer utsatta än andra, några redan före födseln, andra under sin uppväxt. Alla är de oändligt värdefulla och värda ett värdigt liv. När vi ser på barnet i krubban ser vi ett barn som delar alla barns villkor på jorden. De är Guds barn. När vi ser barn som är utmärglade av svält, har skräck i sina ögon på grund av det som de varit med om eller gråtande vädjar om hjälp, då ser vi barnet i Betlehem. Gud är solidarisk med jordens barn. Jesus tar själv upp barnen i sin famn och lägger sina välsignande händer på dem. De hör till Guds rike, de har en särställning inför Gud eftersom de är så öppet beroende och sårbara. Bakom imagen och allt yttre som döljer behoven är vi alla i barnens situation. Som vuxna har vi bara fler redskap för att överleva. Och ett särskilt ansvar därtill.

Som väntande moder är Maria nära alla mödrar. Hon bär sitt barn med den glädje, förväntan och oro inför framtiden som hör till. Hon får uppleva hur det är att sakna tak över huvudet och föda sitt barn som en av de fattigaste, i ett stall. Hon får i tacksamhet till Gud ta emot sitt barn och glädjas tillsammans med gästerna i stallet. Men tryggheten är kortvarig. Snart blir Maria, Josef och barnet en av många flyktingfamiljer på vår jord. För att rädda livet är de tvungna att fly undan en av de många grymma härskarna. Det är lätt att se kopplingen mellan deras livssituation och alla flyktingar runt hela den jord som vi delar med varandra. De är ju fler än någonsin nu på grund av obarmhärtiga och orättvisa livsvillkor, krig och människors förtryck av varandra. Jesus möter i barnet och han möter i den som saknar mat för dagen, är sjuk och hemlös. Jesus möter i varje människa, sårbar på många sätt på brustenhetens jord.

Den heliga familjen befann sig i en utsatt situation. Och det gjorde nog också herdarna som kallades till Betlehem. De möttes av ett vanligt tilltal från Gud genom ängeln: ”Var inte rädda.” De orden behöver också vi ta till oss. Det finns en gudomlig närvaro mitt ibland oss. De fick också lyssna till den änglasång som vi ännu sjunger i våra gudstjänster: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Gud handlar för att befria oss från det onda. Vi får ta emot den flerdimensionella fred som Gud skänker genom Jesus Kristus: den innesluter fred med Gud, varandra, oss själva och den skapelse som vi förvaltar.

Kristus kommer till oss. Vi får komma till honom med vår längtan efter förnyat liv och kraft att leva i fred.  Det är julens budskap till små och stora barn. Vi tar det med oss in i det nya året. Guds löften bär vår framtid.

Denna söndag efter hundraårsdagen den 8 november av Nathan Söderbloms biskopsvigning har det passande temat Samhällsansvar. Han förknippas som ärkebiskop med sitt engagemang för fred under och efter första världskriget, vilket belönades med Nobels fredspris 1930.

Den fredstanke som hör till det andliga arvet efter Söderblom innesluter inte bara att krig avslutas och motverkas. Till freden hör helade relationer och rättvisa åt alla. Den får långtgående konsekvenser för samhället och den värld vi lever i. Den omfamnar också den fred som vi på svenska vanligen benämner frid. I Bibelns och de stora språken används bara ett ord. Om vi håller samman fred i inre och yttre mening, likaså relationerna till Gud och medmänniskor, då gör vi som Söderblom i sin fredsgärning.

För att uppnå en fred med djup och bredd är det nödvändigt att våga tänka, sätta ord på och dela det som är svårt och bryter ner och isär. Då öppnas möjligheter för oss att överlåta och lämna bakom oss det som inte bör finnas kvar, ta emot det som förnyar och kämpa för en fred som är mer än frånvaro av krig och väpnat våld.

När evangeliska och ortodoxa kristna samlades 1925 till det ekumeniska möte för Life and Work som Söderblom kallat till i Stockholm och Uppsala stod på agendan frågor om samhällsutveckling, försoning och internationellt samförstånd. Efteråt kunde deltagarna konstatera att ett tema kommit i förgrunden under mötets gång: Guds rike. I gudsrikestanken fann de en kraftkälla för det ekumeniska arbetet och en vision för framtiden.

Korset står i tillvarons centrum för Söderblom. Jesus Kristus personifierar Guds rike och tar genom sitt lidande och sin död på sig allt som är oförenligt med det Gud vill och visar vägen till försoning för enskilda och folken. Korset uppenbarar ett rike som kommer med fred, och därmed med kärlek och barmhärtighet, rätt och rättvisa. De meditationer som Söderblom samlade i boken Krist pinas historia är värda att ta del av än idag. Där Guds rike är, där sker Guds vilja.

Relationen till levande Gud blir avgörande för att Guds rike ska bli synligt i samhället. Det ekumeniska arbetet förankras i Gudsrikestanken. Det sker genom att enskilda kristna möts och samverkar över alla gränser. Det sker genom att kyrkornas enhetssträvanden blir tecken och redskap för mänsklighetens och folkens enhet. Tron blir till förnyat liv och gemensamt arbete.

Visionen om att Guds rike en dag ska upprättas helt och fullt är grundad i Kristusgärningen och ger ett hopp som bär. Psalm 314, Ack saliga dag, av Nathanael Beskow uttrycker den visionen kongenialt med Nathan Söderbloms grundsyn:

Ack, saliga dag, som i hoppet vi bidar, då världen är vorden Guds rike till sist, då människornas släkte förlossningen funnit och folken bekänner att Herren är Krist, då döden är dödad och synden försvunnen och frälsningens fullhet för evigt är vunnen!

Det var stor glädje. Det var fest. Nelson Mandela hade frigivits ur fängelset. Det var mars 1990 och hans första resa gick till Sverige. Mandela ville fira gudstjänst. Det var nog naturligt för den tidigare lekmannapredikanten i Metodistkyrkan, särskilt som han visste vilket stöd kyrkorna gett i kampen. Utrikesdepartementet blev ganska överraskat. Med fem dagars varsel anordnade vi en ekumenisk tacksägelsegudstjänst här i Uppsala domkyrka. TV fick improvisera med belysningen för att kunna sända.

Nelson Mandela kom tillsammans Winnie Mandela och en delegation av 20 medlemmar ur ANC. Han var en åldrad man, 72 år, och hade kroppsliga sviter efter 27 år i fängelse, där han gömts undan under sin krafts år. Men hans blick var klar och rösten bar fram ord som kunde förnya. Jag ser framför mig hur vi gick in i procession i en fullsatt domkyrka. Påfallande många var unga. Det fanns förväntan i luften.

Tacksamheten slog an tonen i sånger, psalmer, musik, tal och böner. Uppmaningar till fortsatt hängivenhet och engagemang sände oss till fortsatt kamp. Men segern över Apartheid låg inom räckhåll.

Den första psalmen var psalm 4, ”Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig! När den nya dagen gryr vår lovsång till dig går.” De gamla orden fick en särskild betydelse. Vi hade fått uppleva en ny dag genom Mandelas frigivning och svarade med lovsång. Vårt hopp förnyades om att en ny dag ska komma när försoning råder och alla är fria till slut.

Som evangelium lästes Jesusorden ur Matteus 16:24ff: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Ärkebiskop Bertil Werkström betonade att det är en livsregel för livet som helhet att ge avkall på sig själv och tjäna Gud. Det kan leda till uppoffringar, men lidandet har en gräns. Det finns hopp. Han avslutade med att påminna om kyrkans uppdrag. Kyrkan ska vittna om frihet, rättvisa och fred. Hon ska också verka för helande och försoning i ett sargat samhälle. Kyrkan ska inte vara åskådare. ”Många kors måste lyftas upp och bäras”, sa Werkström.

Nelson Mandela började sitt tal med att uttrycka sin glädje över möjligheten att få fira tacksägelsegudstjänst i detta heliga rum. Ingen människa är en ö, inte heller är vi gjorda av sten. Han hade i fångenskapen hört ropen från medmänniskor och medkristna. De fångna blev inte bortglömda. Okända skrev, firade deras födelsedagar och bad för deras frihet. Mandela sa att de hade kommit för att tacka kyrkorna och det svenska folket för allt stöd under så många år utan att ge upp kampen.

Mandela betonade att arbetet inte var fullgjort och vädjade om fortsatt stöd. Många politiska fångar fanns kvar. Han kom in på kyrkornas insats. Missionärerna var de första som slog larm och fick efterföljare. De följde sin tro och isolerade ondskan. De började spontant stödja offren för ondskan. De gav inspiration till miljoner av troende i Sydafrika. De internationella ekumeniska organen ställde upp i kampen. Mandela avslutade sitt tal med att uttrycka sin övertygelse om seger i kampen för ett enat, demokratiskt och icke-rasistiskt Sydafrika. Applåderna var långa.

Församlingen gungade och klappade i takt till de sydafrikanska sångerna. Under förbönen sjöng vi sången Thuma mina som församlingssvar. Vi fick också tillsammans avge en förpliktelse om fortsatt engagemang i den oavslutade kampen. Med Mandela längst bak i domkyrkan vid folkförsoningens träd sjöngs som avslutning den sång som vi hoppades en dag skulle bli Sydafrikas nationalsång: ”Nkosi Sikelel’ iAfrika”. Och så blev det.

Det berör mig djupt att tänka tillbaka på denna historiska händelse som skulle följas av många andra. Idag firar vi inte bara en minnesgudstjänst. Vi firar tacksägelsegudstjänst för Nelson Mandela, som med sitt liv blev ett unikt vittne om försoning och ett redskap för rättvisa och fred. Vi delar hans vision, kampen går vidare.

Det här var mitt tal vid gudstjänsten i domkyrkan på kvällen den 19 december. Det var en högtidstund att åter få sjunga med Vred Fred och lyssna till förre ambassadören Sten Rylander och professor Hans Engdahl, som båda följt Mandela på nära håll och skrivit om honom. Det var tydligt att många vill dela visionen och föra kampen vidare.

Gudstjänsten har alltid innehållit texter och handlingar som visar vidare till den bibliska traditionen. Så är det med fridshälsningen. Det är viktigt att hålla fast vid det.

Fram till mitten av 1990-talet var det endast prästen som sa ”Herrens frid vare med er!”. Sedan började vi med att dela fridshälsningen med varandra: ”Herrens frid!”. Men fler och fler tyckte att ”Herren” uttrycker ett gudomligt maktspråk och en maskulin gudsbild. Så vi började hälsa varandra ”Guds frid”. Ganska förståeligt egentligen. Men vi förlorade Bibelanknytningen. Det paradoxala är att hälsningen ”Herrens frid vare med er!” egentligen inte återger en maktfullkomlig och maskulin gudsbild utan är en hälsning från den Levande och Uppståndne, som inte är fången i tid och rum. Den ger ett personligt tilltal till oss, så som det gavs till de första lärjungarna.

Det är viktigt att i de liturgiska texterna och handlingarna inte förlora kopplingen till de bibliska berättelserna, vilket kan ske även med de bästa föresatser. Förslaget till ny kyrkohandbok innehåller flera bra alternativ för fridshälsningen, dock inte det otydliga alternativet ”Guds frid vare med er”. Själv föredrar jag att säga: Låt oss dela fridshälsningen från den levande och uppståndne: Frid åt er alla! Det naturliga är väl då att vi svarar varandra: Frid åt dig! Detta alternativ finns inte i förslaget men jag vill föra fram det. Kanske känns det märkligt att säga så i början, men i sak säger det vad det handlar om. Den levande och uppståndne ger oss frid och fred. Den delar vi med varandra. Frid åt dig!