Livet är på allvar. Det blir tydligt denna tid på kyrkoåret när mörkret omsluter oss en stor del av dygnet och texterna under kyrkoårets sista del tar upp den yttersta tiden, livets allvar och att vi måste välja sida i kampen mellan ont och gott. Samtidigt har vi väntat på att få tända ljusen vid första advent och ta emot julens under. Växlingen från domssöndag till advent är ett påskskeende.

Det går inte att fly undan det svåra. Tvärtom är det genom att konfronteras med det som det går att komma vidare. Kristusmönstret genom död till liv gäller för varje dag och inför den sista advent när vår tid på jorden är slut.

De sista veckorna har jag levt med 139 psalmen i Psaltaren, som för mig och många andra motsvarar 23 psalmen i Psaltaren, Herren är min herde, trygghetens och tröstens psaltarpsalm framför andra. Psalmerna återspeglar samtidigt en viss dubbelhet i mötet med Gud.

Det går inte att fly undan Gud. Jag lyfter fram två strofer ur 139 psalmen i Psaltaren som uttrycker det: ”Herre, du utrannsakar mig och känner mig(…)Vart skulle jag fly för din blick?” Det kan kännas hotande ungefär som om Storebror ser mig. Men det är tryggt att veta att inför Gud kan vi vara sådana vi är och hur vår livssituation än ser ut. Vi kan inte förställa oss. Vi får komma med allt som hör till vår utsatthet, våra misslyckanden och hinder för ett gott liv.

I en särskilt svår situation kan orden att Gud utrannsakar och känner oss eka tomma. Att vi inte kan fly undan Guds blick kan dölja Guds omsorg. Gud blir fördold för oss. Kanske är det först i ett senare skede som det går att se spår av Gud i den svåra situationen.

139 psalmen bärs av trons förtröstan till Gud, som är närvarande i livets alla skeden och skänker trygghet, ledning och hopp för framtiden. Den förkunnar Guds storhet, och jag känner tacksamhet över att Gud finner mig värd att ha omsorg om.

Gud är livets källa. I Guds ljus ser vi ljus. Vi tackar Gud med psalmens ord: ”Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.”

Nu tänder vi adventsljusen i väntan på den stora högtiden som bär budskapet att Jesus kommer till oss som världens ljus. Det förändrar allt. Livet förnyas. Och vi får kallelsen att vara ljusbärare.

Vår tid är nu. Det är titeln för det välgjorda TV-drama som skildrar Sveriges utveckling från tiden för Andra världskriget i perspektiv av en familj som driver en restaurang på Djurgården. Enskilda människors livsöden och relationer som förändras skildras med samhällsförändringarna som bakgrund. Titeln är välfunnen. Varje år och årtionde som passerar är den tid som står till deras förfogande. Varje tid är nu. Det går inte att vrida tiden tillbaka, möjligen att få en djupare insikt i det som verkligen skedde i det som tycktes ske.

Motsvarande kan sägas om den yttersta tiden. Den hör inte bara framtiden till. Vår yttersta tid är nu. De bibliska skildringarna innehåller tecken som går att finna i vår tid nu: ondskans härjningar, sanningen på undantag, manipulationer, människa mot människa, klimathotet mot mänsklighetens överlevnad. Ser vi tillbaka i historien finns tidsperioder då kännetecknen på den yttersta tiden varit ännu mer påtagliga. Vi påminns om det hundra år efter det stora kriget, som vi kallar Första världskriget därför att det följdes av ett andra. 1800-talets optimistiska syn på människan och den historiska utvecklingen begravdes i skyttegravar, gasmoln, taggtrådshinder, utprovning av nya metoder att döda och en aldrig tidigare skådad slakt på människor. Därefter oerhörda ekonomiska straff för krigets förlorare i det som skulle vara ett fredsavtal men som ledde till misär, revanschlusta och nytt krig.

Det som kännetecknar den yttersta tiden finns alltså i varje tid. När mänsklighetens tid tar slut vet ingen. Försök att översätta symboliska bibeltexter till förutsägelser misslyckas alltid, eftersom det ligger fördolt hos Gud. Att vår egen tid en gång tar slut är det enda säkra. Vi får lita till Guds närvaro och löften om en värld där Guds vilja ska råda. Vi kallas att be och arbeta för fred och försoning mellan människor och stater.

Som skapade till Guds avbild har vi oändligt människovärde. Ingen kan ta det ifrån oss. Och det innebär mer än något att konstatera. Vi har ett program för livet. Vi ska bli det vi är genom att ta vara på de personliga gåvor vi fått. Det gör skillnad att var och en av oss finns till. Vi är Guds medarbetare. Därför verkar vi för att medmänniskan behandlas med värdighet och får möjlighet att skapa och bidra till det gemensamma.

Kampen mellan ont och gott pågår varje dag. Vi ska inte fly undan det svåra utan följa Kristusmönstret – genom död till liv. Söndagen före domssöndagen ger två ledord för oss i den yttersta tiden: vaksamhet och väntan.
Livsprogrammet gäller till den dag då vi får möta Jesus. Vi ska hålla fast vid honom som försonare och trons förebild. Vår tro är uppståndelsetro och vårt liv uppståndelseliv.

Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. (Fil 3:20)

Vid vigningsmässan idag i Uppsala domkyrka på Andra söndagen efter Trefaldighet höll jag en kombinerad predikan och vigningstal som här återges i förkortad version. I evangeliet Luk 14:15-24 berättar Jesus liknelsen om den stora festen.

Alla får vara med. Det är det som gäller enligt evangeliet om Jesus Kristus. Här finns inget vi och de. Gud gör inte skillnad på människor. Ingen är bortglömd. Ingen står utanför Guds längtan efter oss. Alla får vara med. Vi finns i Guds tanke och omsorg.

Hur skulle det kunna vara på annat sätt när Gud skapat oss till sin avbild – till att vara Guds medarbetare, till att älska, skapa och vårda den skapelse som bär spår av Gud själv. Ett helt livsprogram har lagts i den gudomliga skapelsen. När det programmet förverkligas blir Guds rike synligt mitt ibland oss.

I vår värld där människor regerar och bestämmer spelreglerna är det ofta på annat sätt. Alla får inte vara med. Vi graderar och värderar, delar in och delar upp. Så dras medmänniskor isär. Det oändliga människovärde som Gud ger varje människa sätts ifråga när hon inte behandlas med värdighet. Att det är så beror på att vi tillåter ondskan ha ett alltför stort rörelseutrymme och ibland fritt spelrum. I vår tid tar det sig alarmerande uttryck genom att sanningen relativiseras och ersätts av personligt tyckande. Vi översköljs av påståenden och ställningstaganden som inte är faktabaserade och värderingar som saknar hållbar grund. Enskilda personer och rörelser formar egna världar byggda av värderingar som snedvrider perspektiv och legitimerar handlingar och livsmönster som drar isär och splittrar gemenskaper och samhällen. Alla får inte vara med. Vissa anses inte värda att vara det. Det kan vara värt att hålla i minnet att ur ett bibliskt perspektiv är söndring och splittring ett avgörande kännetecken på att ondskan råder. Det är vad ordet diabolos, djävul, står för.

I Guds rike får alla vara med. Men många tar inte till sig det budskapet. Det blir tydligt i dagens evangelium när Jesus berättar liknelsen om festen som svar på det en av gästerna säger vid den måltid som de delade i fariséns hus: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” Gästabud eller fest var en bild som deltagarna väl kände till för måltiden hos Gud. Den alldeles vanliga måltid som de delade öppnade perspektivet mot måltiden i det rike där Guds vilja råder helt och fullt. Uppenbarligen längtade gästen efter den måltiden, eftersom han sa att den som vår vara med om den är salig. Är man salig är man inte bara lycklig utan himmelskt lycklig.

Liknelsen om den stora festen får mig att associera till dop- och missionsbefallningen när Jesus ger lärjungarna uppdraget: Gå ut och gör alla folk till lärjungar. Den visar på kyrkans universella och inkluderande uppdrag att kalla till lärjungaskap över alla jordiska gränser. De ska döpa och lära för att Guds vilja ska ske. Jesus lovar att vara med till tidens slut.

Jesus är den som bjuder in till den stora festen. Många är inbjudna. Resultatet är bekymmersamt. De första som inbjuds har många skäl till att inte komma och ursäktar sig. De har så mycket att göra med än det ena, än det andra. Festmåltiden kan de inte prioritera. Men de skäl som de anför ekar ihåligt med tanke på den unika inbjudan. Att säga nej en gång var tveksamt på Jesu tid, att tacka nej en andra gång var förolämpande mot måltidsvärden.

Det finns platser kvar även när Jesus utvidgat inbjudan till de fattiga och funktionshindrade i samhället. Då tar han det radikala beslutet att inbjuda alla som befinner sig på vägar och stigar. Alla får vara med. Jesus nöjer sig inte med mindre än att alla är inbjudna.

Frågorna hopar sig. Förstår inte människor vad de går miste om? Varför väljer de att göra det som kan vänta? Och till var och en av oss: prioriterar vi kallelsen från Jesus? Låter vi allt det mångahanda ta över i våra egna liv? Tar vi till oss att inbjudan till måltiden gäller också oss. Det handlar inte om att vara värdig utan om att Jesus som bjuder in älskar, befriar och helar. Guds vilja är uppenbarad: Gud längtar efter oss och vill dela måltiden för evighetsvandrare med oss.

Var finns då Guds rike? Uppenbarligen vid tidens slut. Det som var Guds vilja från skapelsens början ska då råda. Vår gudsrelation är helad, allt som bryter ner och isär är borta och skapelsen återupprättad.

Under vår tid på jorden kan vi få en försmak av Guds rike. Vi möter det i en person, Jesus Kristus. Han blev en av oss men utan synd. Han uppenbarar Guds vilja med våra liv. Genom det han säger och gör i sina möten strömmar Guds rikes krafter fram. Anden som vi tar emot i dopet ska leda oss till sanningen och föra oss in i Guds rike. Vi får gå genom död till liv varje dag och en gång vid vår tids slut. Guds rike möter redan nu när Guds vilja sker. Det är mer angeläget än någonsin att Guds rike utvidgas i vår söndrade värld. Vi kallas att bidra till att det tar gestalt och blir synligt, så att mörkret och ondskan trängs undan.

Hos profeten Sakarja och i Uppenbarelseboken beskrivs med bilden av de kläder vi bär hur Guds rike tar gestalt i våra liv. Egentligen står vi nakna inför Gud. Skapelsen våndas, vi längtar och söker men är fångna i bortvändhet från Gud.

Sakarja berättar att Josua hade smutsiga kläder. När ängeln beordrade att de skulle bytas mot högtidskläder blev Josua samtidigt befriad från sin skuld. Och så fick han en ren turban på huvudet som tecken för att han åter fick vara överstepräst. Vi kan lägga märke till att det hebreiska namnet Josua betyder detsamma som det grekiska Jesus, ”han som frälser”. Jesus är vår överstepräst och förebild.

I Uppenbarelseboken skildras hur bruden som är kyrkans folk får klä sig i skinande vitt linnetyg. All synd, gråt, klagan och plåga är borta. Vi är hoppets folk med kallelse att förkunna det befriande evangeliet som öppnar vägen till Guds rike.

Jag delar några tankar ur dagens predikan vid stiftshögmässan i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn.

Efter de omvälvande händelserna i Jerusalem vandrade lärjungarna sårbara och utsatta till Emmaus. En medvandrare som de inte känner igen slår följe med dem. Det är en berättelse om vägen till insikt och förtröstan, om ett lärande för livet.

Medvandraren undrar vad det är som lärjungarna går och talar med varandra om. De får berätta om sin situation. De känner sig övergivna. Jesus har utlämnats och korsfästs. Men det smärtsammaste för dem är ju att de har förlorat hoppet. De hade hoppats på att Jesus skulle befria sitt folk. När kvinnorna berättat om den öppna graven blev de uppskakade. De hade inte funnit Jesus, bara en tom grav och en sådan bevisar ju inget. De är på vandring med sina livsfrågor.

Du och jag har vår egen unika berättelse om en livsvandring med sökande och längtan, med livsmening och tecken av hopp, med erfarenheter av sårbarhet och smärta, allt det som hör till livet på en brusten jord. Kan man tro att det finns grund för mer än önskedrömmar om förnyat liv, om liv från livets källa? Kan man tro på en verklighet där det som bryter ner och söndrar inte längre har makten?

Vi vet inte hur den gudomliga verkligheten ser ut och kan inte tyda Guds vilja i allt som sker. Gud förmår göra mer än vi kan tänka ut. Jesus visar det för lärjungarna under Emmausvandringen. När vi tar del av berättelsen kan vi fråga oss: Låter vi Gud tala till oss med sitt ord och handla med oss i sin måltid?

Emmausberättelsen är berättelsen om gudomlig omsorg, Jesus frågar hur vi har det. Den är också berättelsen om gudomlig närvaro: Jesus vandrar vid vår sida redan innan vi inser det.

Jesus låter Guds ord tala: Skulle inte Messias lida detta? Han studsar inför deras oförmåga att tyda det som skett i ljuset av allt som de fått höra och se. De förmådde heller inte av sig själva göra det i ljuset av profeternas budskap i skrifterna. Jesus förklarade för dem om Messias, Herrens lidande tjänare, alltifrån Moses böcker till profeternas böcker. Han visade att budskapet tar gestalt i honom själv som Messias. Allt som skett var förutsagt i skrifterna. Inte ens det fick dem att känna igen honom, deras ögon öppnades ännu inte. Men efteråt kom de ihåg att deras hjärtan brann när han talade till dem.

Emmausberättelsen blir med sitt budskap också berättelsen om hur lärjungarna och den kristna kyrkan alltsedan dess är beroende av Guds ord för att finna Guds vilja ifråga om skapelsen, försoningen och förnyelsen av livet. Vi kan inte av egen kraft och utifrån våra perspektiv forma ett evangelium om livets ursprung, mening och mål. Vi är beroende av det som sker genom Jesus Kristus.

Det räckte alltså inte att lärjungarna lyssnade till utläggningen av de heliga skrifterna. Men de lyssnade till Guds ord och bad Jesus vara hos dem. Så får också vi göra.

De bjöd in honom till att dela måltiden med dem. När det skedde, gjorde han måltiden till sin.
Det var när han tog brödet, läste tackbönen och bröt brödet som de kände igen Jesus. Gud handlade med dem, och deras ögon öppnades.

Så sker än idag. Jesus finns vid vår sida för att ta del av vår personliga berättelse från livsvandringen. Vi talar med honom i bön. Jesus är närvarande i de gudomliga ord som talar om försoning, seger över döden och nytt liv. Det är ord att leva av och dö för. Brödet bryts och tackbönen läses. De heliga gåvorna delas. Också vi får möta den uppståndne. Vi ber om öppnade ögon så att vi kan ta emot honom när han kommer till oss. Vi tar emot honom med bönen ur psaltarpsalmen för Annandag påsk:
Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand.

För Gud är ingenting omöjligt. Kristus har uppstått och är närvarande hos oss nu. Det är kyrkans bekännelse genom tiderna. När livet segrar blir Guds rike synligt, så som det gjorde för lärjungarna genom Jesus på deras vandring till Emmaus. Vi är hoppets folk.

För andra gången har jag idag fått leda en vigningsmässa på Heliga Trefaldighets dag eller Missionsdagen som den också kallas. Här kommer en något förkortad version av min predikan och vigningstal.

Det är två teman som hör nära samman. Gud står i centrum och som en konsekvens av det också vår kallelse och sändning som kristna och kyrka. Vi har del i Guds mission i världen.

Allt börjar hos Gud som handlar med oss och hela sin skapelse. I Guds frälsningshistoria omsluter det oändliga den tidsbegränsade värld vi lever i. I den frälsningshistorien är du och jag inneslutna. Som tema har jag valt Gud är med oss. Det är ju det namn Jesus bär, Immanuel. Det är också ett tecken för den gudomliga kärlekens handlande. Gud med oss. Gud längtar efter oss och är närvarande hos oss, redan innan vi inser det och sätter vår tillit till det.

Utgångspunkten är inte vad vi förmår utan vad Gud ger och som vi får ta emot och förvalta genom att dela med andra. Vi förs in i en gudomlig verklighet som är större än vår egen föreställningsvärld.

När vi samlas inför Guds ansikte möter vi grunden för vår sändning som kyrka, för oss alla på dopets grund och för er som ska vigas till särskild tjänst. Vår sändning är helt beroende av att Gud uppenbarar sig som den som skapar, frälser och ger liv. Gud förnyar och leder oss genom livet. Gud är med oss.

Gud är större än vi kan föreställa oss. Det finns alltid mer att upptäcka och ta emot. Ett fantastiskt budskap om det finner vi i en av texterna för denna dag, i Romarbrevets 11:e kapitel:
”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting.”
Det ger perspektiv på oss själva och vårt beroende av Gud. Det är av nåd Gud handlar i skapelsen, till vår befrielse och förnyelse av livet. Det faktum att Gud är större än vi kan tänka och beskriva betyder däremot inte att vi är hänvisade till vår egen bild av Gud.

Spår av Gud finns i skapelsen. Det finns en gudomlig uppenbarelse i historien. Gud utblottade sig och lät sig födas som en av oss och låter sitt ansikte lysa mot oss och visar oss nåd genom Jesus Kristus. Guds livgivande ande uppehåller livet och leder oss in i Guds ord och på vandringen med Kristus. I evangeliet om Jesus Kristus möter vi det väsentliga om vårt livs ursprung, mening och mål. ”Av Gud, och genom Gud och till Gud är allting”, som det står i Romarbrevet. Grunden för kyrkans mission är mötet med levande Gud och bekännelsen till Kristus.

Med det här breda perspektivet går vi in i dagens evangelium med berättelsen om mötet mellan Marta och Jesus.

Vi känner till ett annat av deras möten. Marta var på hugget. Hon hade massor av dagliga bestyr att ordna med. Det är lätt att känna igen sig i henne. Marta klagade över att hon fick slita medan Maria satt och lyssnade på Jesus. Men Jesus tyckte att hon oroade sig alltför mycket och gjorde Maria till föredöme eftersom hon valde det viktigaste.

I dagens berättelse om Marta är hon på hugget igen. Det är något kraftfullt och ivrigt över henne. Maria avvaktar hemma. Marta skyndar till Jesus så snart hon hör att han är på väg. Denna gång hamnar Marta rätt när hon tillåter sin längtan att styra handlandet och använder sin energi.

Marta kommer till Jesus i sin nöd eftersom Lasaros har varit död i fyra dagar. Hon har tillit till Jesus när hon säger att Lasaros inte skulle varit död om Jesus kommit tidigare. Och hon tror på att Jesus har en så nära gudsrelation att Gud ger honom vad han än ber om.

Marta lade fram sin situation och visade tro på Guds möjligheter att handla genom Jesus.

Men nog skorrar det som Marta säger lite illa för många. Om Jesus varit där hade inte Lasaros varit död. När vi förlorar någon älskad kan vi nog tänka så. Gud kan inte ha varit där eftersom det värsta tänkbara hände. I Martas ord verkar det finnas en antydan till anklagelse. Om du Gud verkligen varit hos oss hade det inte behövt hända. I livets svåraste stunder kan Gud vara fördold. Vi förmår inte alltid hålla Guds löften levande för oss. Men det betyder inte att Gud inte är närvarande, att Gud inte är med oss under de dagar när mörkret verkar ta över. För en människa i en brusten värld går det inte att finna en förklaring eller mening i allt som sker. Vi får då klamra oss fast vid Guds löften.

Samtalet går vidare. Jesus talar om att hennes bror ska uppstå. Det budskapet tar Marta till sig utifrån sin övertygelse om de dödas uppståndelse vid tidens slut. Hon förtröstar på att det också gäller Lasaros. Marta fortsätter visa tro på Guds möjligheter.

Då tillför Jesus en ny dimension i samtalet med Marta. Han säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Det är något radikalt mer än Marta förväntar sig. Uppståndelsen sker nu. Den hör inte bara till jordelivets slut. Det eviga omsluter vår stund på jorden. Gud gör allting nytt. Det handlar om försoning och frälsning, om befrielse, förnyelse och upprättelse genom Jesus Kristus. Han är uppståndelsen och livet. Döden förlorar sin makt. Den blir en övergångsfas eftersom det liv vi får ta emot här sträcker sig in i evigheten. Uppståndelsen hör inte bara till framtiden, eller rättare sagt framtiden börjar nu.

Berättelsen om Marta låter henne bli en förebild för oss när det gäller att söka sig till Jesus och sätta vår tillit Guds möjligheter genom honom. Jesus ser vår längtan och möter våra innersta behov. I det mötet förnyas våra liv.

Berättelsen om Marta visar också att Gud har mer att säga och ge än vi vanligtvis förväntar och kan föreställa oss. Vi behöver inte vänta på Guds rike. Det kommer genom Jesus som är uppståndelsen och livet. Guds rike utvidgas när Guds vilja får ske mitt ibland oss. I vår mässa får vi del av dess kraft.

Det behövs en motkraft som öppnar upp nya perspektiv och ger delaktighet i en värld av nåd, kärlek och barmhärtighet, av samhörighet och kallelse till tjänst.

Vi möter en Gud, som ville våra liv och gav oss ett oändligt värde och kallar oss att vara medarbetare i skapelsen. Vi möter en Gud som talar till oss när vi det är svårt och vi söker livsmening och hopp. Vi möter en Gud som kallar oss till befrielse, förnyelse och gemenskap, ja till att leva uppståndelseliv.

Gud är med oss. Jesus går vid vår sida. Anden förnyar livet och vägleder.

De medmänniskor vi möter är alla skapade till Guds avbild. De har strävat efter att kärleken ska prägla deras liv. De behöver få höra att deras längtan möts av en gudomlig närvaro och ett gudomligt handlande. Se människors värde, sökande och behov. Visa i ord och handling att kristen tro gäller livet. Vi är kallade till tjänst för Guds rike. Det kommer att göra skillnad. Livet behöver bli mer människovärdigt. Det sker när vi låter Gud vara med oss.

När jag tänker tillbaka på 2016 fylls minnesbilderna som inget tidigare år av utsatta barn. Det enda jag något kan jämföra med är bilderna på de nakna och flyende barnen under Vietnamkriget i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
Fyraårige Alan från Syrien sköljdes upp på stranden i Turkiet. Han verkade ligga där fridfullt på mage, men hans liv hade slocknat i havet under flykten. Alans livsöde berörde. Krigets fasor, våldets kraft och flyktingarnas utsatthet kom in i våra vardagsrum genom den lille pojken.
Så har det fortsatt under året. Bana, 7 år, har med hjälp av sin mamma twittrat inifrån det instängda östra Aleppo och berättat för omvärlden om sin skräcksituation med vädjan om hjälp. För henne slutade det bra, hon är en av dem som evakuerats i stridernas slutskede. Många barn i Syrien har inte kunnat gå i skolan på fem år i ett krig som varat längre än Andra världskriget. I Aleppo räknar man med att över 200000 överlevande barn är traumatiserade och i akut behov av bearbetning av sina upplevelser för att inte fastna i posttraumatiska stressyndrom som förstör deras liv. Även bland de barn och ungdomar som kommit till Sverige finns sådana behov.
Barn behöver trygghet och en grundläggande tillit till att vuxna tar ansvar. Alltför många barn är socialt utsatta också i Sverige. Olika former av övergrepp är skrämmande vanliga, oftast dolda. Flyktingbarnens utsatthet gör särskilt tydligt det som tyvärr är en realitet i alla samhällen på vår jord.

Barnen intar en särställning i kristen tro. Därför har de kristna samfundsledarna i Sverige med stöd av oss biskopar tagit initiativ till Juluppropet för en humanare migrationspolitik. Fokus ligger på möjligheterna till asyl och familjeåterförening. Barnen står i centrum. Om de traumatiserade barnen ska kunna bli helade måste deras behov tillgodoses. Politikerna måste ta ansvar för migrationspolitiken som helhet. Juluppropet koncentrerar sig på det som berör barnen och familjerna genom att uppmana till att
• ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
• ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
• undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening
Skriv på du också och stöd de utsatta barnen och familjerna, http://www.juluppropet.se/.

Vi ska tillsammans bana väg för barnet. Jag har inte förrän i år identifierat mig med Johannes Döparen, kanske för att han levde i öknen, talade om bot och bättring och döpte för att åstadkomma syndaförlåtelse och omvändelse av människor. Han har verkat långt borta från min verklighet. Jag har i år tagit till mig att han banade väg för det unika barnet som skulle födas som ett av de många utsatta barnen på vår jord, i ett stall när det inte fanns utrymme för familjen någon annanstans.

Det var Johannes döparen som döpte Jesus i Jordan. Då hörs Guds röst som förkunnar att Jesus är Guds älskade son. Anden är närvarande när hans befrielseverksamhet inleds. Den avgörande skillnaden för oss är att vi lever av frukterna av den försoningsgärning som Jesus utfört. Men liksom Johannes Döparen är vi kallade att bana väg för Guds utsatta barn i stallets krubba och Guds lidande människa på korset. Barnet kommer till oss med liv och låter Livet segra. ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”, säger profeten Jesaja. Nu får vi ta till oss att Gud uppenbarat det mitt ibland hos, trots att den verkligheten kan vara fördold för oss när vi har det svårt. Vi får lita till Guds löften. Så är vi hoppets folk som förtröstar på Guds nåd och inväntar den framtid som ligger i Guds hand.

Maria förenas med Johannes Döparen i uppdraget att bana väg för barnet. Hon gör det på ett unikt sätt genom att bära och föda det. När Gud kallar henne, säger hon sitt ja i ödmjukhet, lydnad och förtröstan. Hon bär barnet i sitt hjärta från det att livet tänds till dess hon står vid korsets fot och inte kan göra annat än att överlämna det till Gud som kallade henne en gång. Då talade ängeln talade till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”

I Marias mantel ryms alla barn på vår jord, ja, vi är alla barn hos Gud. Ängelns budskap till henne gäller oss. Det är avgörande att vi erkänner barnet inom oss och verkligen ser de utsatta barnen. Guds rike av nåd och barmhärtighet, kärlek och rättvisa hör barnen till. När vi banar väg för barnet, öppnar vi för att Guds vilja ska råda.

Jag tillönskar dig och alla andra barn en trygg och välsignad jul samt ett nådens år 2017

+ Ragnar

Det är på allvar. Livet är hotat. Därför behövs ännu en klimatkonferens för mänsklighetens överlevnad. Därför behöver vi alla i smått och stort tänka igenom på vilket sätt vi kan bidra till att jorden ska bli beboelig för kommande generationer. Kristen tro ser människan som Guds medarbetare i skapelsen. Guds vilja ska ske. Guds rike ska utbredas. Kristen tro ger hoppet som ett särskilt bidrag till arbetet för mänsklighetens överlevnad.

Första advent ligger mig varmt om hjärtat. Ljusen ska tändas som tecken för honom som är världens ljus, för allas vårt behov av ljus och för vår kallelse att vara ljusbärare till andra. Allt det påminner dopljuset också om. Det var fint att få tända det denna adventshelg när vårt andra barnbarn döpts. Vi sjöng sång 212 i Psalmbok för barn, ”Jag tänder ett ljus”, där varje vers slutar med en bön för barnen på vår jord: ”För dagar som ska komma och allting som ska ske, vi ber dig, Herre, att alltid vara med.” Överlevnadsfrågorna är på liv och död, viktiga för oss alla. Bönen om att Jesus ska vara med är innesluten i hans eget löfte om att vara med oss alla dagar till tidens slut. Där han är, där är Guds rike. Där Guds vilja sker, där blir Guds rike synligt. En dag uppfylls hoppet fullt ut.

Vi har en orolig tid bakom oss med terrordåd och människor som flyr till vårt land undan förföljelser och krig. Men ljuslågorna övervinner mörkret också i år. Jag ser på det tända ljuset som fördriver mörkret och ber att kärleken ska tränga undan hatet, att hoppet ska ersätta förtvivlan och att solidariteten ska visa sig starkare än den trånga egoismen. Amen.

Valstakyrkan i Märsta invigdes den 14 september 1975 av ärkebiskop Olof Sundby. Här kommer en kortad version av min predikan från dagens 40-årsjubileum.

Valstakyrkan är en mötesplats för många människor från olika delar av världen, en mötesplats för kulturer och språk, för kunskaper och erfarenheter, för medmänskliga möten och samtal, för längtan efter ett gott liv, för möjlighet att möta levande Gud och ta emot Guds helande gåvor.

Ett är nödvändigt – det är temat idag, inte enkelt att ta till sig. Är inte mycket nödvändigt för en människa? För att kunna leva behöver vi ju så många olika saker: mat, kläder, ett hem, kärlek och omsorg, vänner och arbetskamrater.

Och hur ljuder temat när berättelserna och bilderna av flyende människor strömmar över oss, när flyktingar och asylsökande finns på de flesta platser i vårt land? De har lämnat allt och saknar det mesta. För att de ska överleva krävs mycket som är nödvändigt, just det som nämns i dagens evangelium, det som vi inte ska bekymra oss för. Orden kan uppfattas som ett hån: ” Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss?” Det är väl just mat, dryck och kläder som flyktingarna bekymrar sig för, och vi andra behöver hjälpa dem med? Och många som har samlats här i kyrkan under 40 år har egna erfarenheter av att fly eller emigrera, andra av att bidra till att de som kommer får ett gott liv.

Kanske är det inledningen till en större folkvandring vi ser. De direkta orsakerna denna gång är krig, våld, folkfördrivning och förtryck. Som så många gånger förr. I början av 1990-talet var det krigen på Balkan som ledde till migrationen. Tjugo år tidigare var det diktaturerna i Latinamerika. Tyskland bar ett stort ansvar för misären och folkomflyttningarna efter Andra världskriget men framstår nu som det mest generösa av Europas länder. Tyskarna har levt med skuld och fått skämmas men tycks ha lärt sig något. Möjligen kommer nu minnena av nazismens Tyskland i skymundan för bilderna av medmänsklighetens Tyskland.

Många flyttar på grund av de inte har det som är nödvändigt för att överleva. Så var det redan för de svenskar som utvandrade till Amerika under 1800-talet och början av 1900-talet. Vi behöver nog också vara beredda på att vi i framtiden får klimatflyktingar, därför att klimatändringarna gör att det inte längre går att överleva i vissa områden på jorden.

Därför behövs många mötesplatser för gemenskap och omsorg, för engagemang och ansvarstagande. Därför behövs växtplatser där det går att hämta livskraft.

Bibeln innehåller många berättelser om människor och folk på flykt. Dagens gammaltestamentliga text från profeten Nehemja är en sådan, en hyllning till Gud som är barmhärtig och bryr sig om. Där berättas om att Guds folk har varit på vandring under fyrtio år. Gud sörjde för att människor inte saknade mat, vatten och kläder. Gud hyllas främst för att ha visat vägen och undervisat dem genom sin Ande.

Temat Ett är nödvändigt betyder inte Det enda nödvändiga. Det kan nog översättas Det allra nödvändigaste. Jesus säger själv att vår himmelske fader vet att vi behöver det som hör till vårt dagliga bröd. Det återspeglas också i dagens berättelse ur Apostlagärningarna om de första kristna. Paulus berättar att han och följeslagarna fått det som de behövde och påminner om att det är saligare att ge än att få. Han slår fast vad som är det allra nödvändigaste för Livet, för människans själ och hennes människovärde genom att anförtro sina åhörare ”åt Gud och åt hans nåderika ord, det som kan göra er till hans byggstenar och ge er arvslott bland alla dem som helgats.” De som helgats har Gud handlat med och gett del i det liv som aldrig dör.

Saken gäller Guds vilja med våra liv, att vi ska ha kontakt med livets ursprung, vara Guds medarbetare i skapelsen och vandra med Jesus genom livet tills han kommer tillbaka. Jesus uppmanar oss i dagen evangelium att göra det som är nödvändigt för Livet, att först söka Guds rike och rättfärdighet.

Det betyder att Jesus uppmanar oss att söka honom själv, eftersom han, i det han säger och gör, uppenbarar Guds rike och låter oss få del i det. Ett är nödvändigt – att vår relation till Gud blir helad genom den gudomliga försoningen av nåd. Det får konsekvenser för våra andra relationer. Vi kallas att gestalta Guds rike av kärlek, barmhärtighet och rättvisa. När Guds vilja får ske, blir det synligt. Vi får leva i den heliga bekymmerslösheten, i förtröstan om att Gud är med och visar vägen in i en okänd morgondag. En sådan bekymmerslöshet är Guds gåva. Så låt oss hämta kraft vid de andliga källorna här i kyrkan. Vi tar emot och delar med andra.

Tänk så många missionärer, andra medarbetare och familjemedlemmar från Sverige, som arbetade och formade en gemensam framtid tillsammans med våra dotter- och numera systerkyrkor i Afrika och Asien. I fredags hade vi en sändningshögtid i Uppsala stift. Då kom som hedersgäst Elisabeth Bergman, född i Indien och under många år missionär i Zimbabwe. Hon berättade att som mest var de 50 utsända och med familjerna 100. Så underbart det var att sitta tillsammans med henne, full av minnen, erfarenheter och hopp för framtiden!

Berättelserna var och är fortfarande viktiga för de gamla missionärerna. De var där, och de kunde berätta per brev och vittna hemma i Sverige. De delade våra medkristnas sociala och andliga verklighet. De kom med berättelser hem och förde nya tillbaka.

Sedan ledde utvecklingen till att de gamla missionsfälten och dotterkyrkorna inte längre var vårt ansvar. De blev självstyrande kyrkor och i högre grad självförsörjande än tidigare. Parallellt avvecklades kolonialsystemet. Vi är och ska vara systrar och bröder.

Det var en naturlig och positiv utveckling. Vi skulle stötta dem och de oss genom mission i retur. Inga beroendeförhållanden fick vara kvar. Men det innebar också att antalet utsända från Sverige skars ner drastiskt. Expertkunnande delades fortfarande. Men en negativ bieffekt var att berättelserna tystnade. Och engagemanget blev svårare att uppehålla utan enskilda människors personliga berättelser.

I samband med 60-årsjubiléet av Lutherska världsförbundet 2007 ledde jag och utrikeschefen Margareta Grape en hearing med Svenska kyrkans samarbetskyrkor om deras förväntningar inför framtiden. Denna hearing hölls när vi skulle skriva ömsesidiga avtal med våra partners. En särskilt tydlig signal har jag tagit till mig från den hearingen. De framförde att vi behöver dela varandras verklighet. Det måste ske på ett nytt och mer jämställt sätt, men det är fortfarande alldeles nödvändigt. Jag tolkade reaktionrna mycket positivt. Som ett stöd för relationer och en varning för management, oavsett hur välmotiverad denna än är från förvaltningssynpunkt. Berättelserna behövs ännu. Det beror på att missionen flödar ut ur kyrkans liv.

Det tog många år av överförsiktighet. Men nu byggs relationerna ut, på ett förnyat sätt. Det handlar om vänstifts- och församlingsutbyte i samverkan med Svenska kyrkans nationella nivå. Det har stor betydelse för engagemanget framöver. Relationer utvecklas.

Vid mässan och middagen i Stiftets hus i fredags sändes Christian Bonde och Mattias Evertsson på fyra månader inom vårt utbyte med vår systerkyrka i Zimbabwe för fjärde året. Vi tar emot lika många.

I min betraktelse vid sändningsmässan tog jag min utgångspunkt i temat för 10 söndagen efter Trefaldighet, nådens gåvor och att vi alla är positivt beroende av Kristus. Här kommer ett utdrag:

”Enhet genom nådens gåvor. Den vill jag säga några ord om när ni nu sänds som praktikanter. Ni hör hemma i en lång relation mellan vår kyrka och ELCZ, 112 år faktiskt. Den är vår dotterkyrka och nu vår systerkyrka. Ni får tjäna den enhet som Kristus gett oss. Den ska ni gestalta. Ni får göra det med era unika personliga gåvor.

Enheten byggs och blir synlig med de nådens gåvor som Gud ger. Texten som jag läste från förra söndagen, 10 efter Trefaldighet, handlar om det. Budskapet är att vi är förenade i Kristus. Vi bildar en enhet. Genom dopet har vi inlemmats i honom. Kyrkan är Kristi kropp och Guds folk. När ni möter våra systrar och bröder i Zimbabwe ska ni bära med er att trots alla olikheter mellan oss och skillnader i hur vi har det är vi ett i Kristus. Det är samma Guds Ande som uppehåller våra liv.

Enheten i Kristus innebär inte uniformitet. Varje del i Kristi kropp behövs för att kroppen ska leva och kunna tjäna den enhet som Kristus ger. Det gäller för dig och mig, våra församlingar och stift, våra kyrkor med de gåvor som vi fått gratis, av nåd. De kunskaper och erfarenheter vi bär på som människor och kristna i Sverige och Zimbabwe är viktiga att dela för att vi ska kunna förkunna evangeliet i ord och handling där vi lever. ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte’.” Vi behöver varandra. Så jag gratulerar er till att få dela livet med våra syskon i Zimbabwe som har en svår social, ekonomisk och politisk situation. De har en ständig kamp för att överleva. Men ni kommer också att få möta den glädje som de bär på över allt som de fått av Gud och uttrycker i sång och musik, evangelisation och diakoni. Vi som hör till världens priviligierade har mycket att lära från dem.

När vi firar mässa förenas vi med Kristus och med kristna i alla tider och på alla platser. Brödet ger oss delaktighet med Kristus och varandra. Det är också ett verksamt tecken för brödet i Guds rike som räcker åt alla. Och det är ju det riket av nåd och barmhärtighet, kärlek och rättvisa som vi är kallade att göra allt mer synligt i vår sargade värld.

Vi behöver varandra, var än vi lever.”

Utställningen ”Himlen är här” i Uppsala domkyrka från 18 juni till 16 november avslutas idag. Den har handlat om möten. Tusentals besökare har fått se altarskåp, krucifix, textilier och kyrkokonst från kyrkor i hela stiftet och muséer.  Temat Himlen är här också speglats i moderna konstinstallationer. Besökarna har fått möta de berättelser som kulturarvet bär. De har själva kommit med sina egna personliga berättelser. Nya berättelser formas varje gång någon träder in i de heliga rummen och tar del av allt som där finns och sker. Och de skatter som domkyrkan och andra kyrkorna inrymmer finns kvar och brukas så att fler kan möta den levande Guden och med tron som grund dela livet med andra.

De många berättelserna vittnar verkligen om att himlen är här. De har del i den stora berättelsen, att Gud blir en av oss, försonar relationer och ger det liv som aldrig dör. Himlen finns där Gud handlar. Himlen är, där Guds ande är. Gud är inte långt borta från någon enda av oss och uppenbarar sig genom att tala till oss, i sakramenten, bönen och kyrkans gemenskap. Då händer något som får konsekvenser genom att människor lever i tro, Gud får handla och Guds vilja sker genom oss och våra liv. Det skänker hopp för dagar som kommer och inför tidens slut. Gud vill ge oss mer av himmel.  Budskapet idag är att vi behöver vaka så att inget ont sker medan vi väntar på att himlen komma helt och fullt med den stora befrielsen. Ännu pågår kampen mot allt ont. Ännu är vi samtidigt rättfärdiga för Kristi skull och syndare.

Himlen är här när relationerna mellan Gud, medmänniskor och skapelsen är hela. Den är Guds närvaro. Himlen är inkarnationen av den gudomliga kärleken; Kristus kommer med den till försoning och liv. Det är där vi ska ha vårt hjärta förankrat.

Vid tacksägelserna i kyrkan påminns vi om vår dödlighet. Och det är nog viktigt att bli det. Varje dag påminns vi dessutom om vår delaktighet i ondskan och världens bortvändhet från Gud, om att vi alla är syndare, också kyrkans folk. Men förlåtelse och förnyat liv finns som en Guds gåva.

Denna söndag före domssöndagen är många i vårt stift och på andra håll omskakade, ledsna, besvikna och upprörda. Det beror på att en ungdomspräst häktats under veckan, misstänkt på sannolika skäl för våldtäkt med barn. Prästen har erkänt men anser att det är sexuellt utnyttjande. Som barn i det här sammanhanget räknas alla som inte fyllt 15 år. Nolltolerans mot sexuella övergrepp gäller. Men rättsprocessen måste ha sin gång.

Livet blir aldrig detsamma för offret med familj, inte heller för prästen med familj. Många ungdomar, kompisar och medarbetare är djupt personligt berörda. Det är viktigt att vi stöttar varandra, alla som behöver det, och att vi talar om det svåra och delar smärtan.

Här är inte himlen. Det finns ingen mening i det tragiska som skett. Alla är förlorare. Vad vi kan göra är att ta Livet på allvar, fördjupa relationer – inte konsumera relationer, och visa kärlek och respekt för varje medmänniskas värde och behandla varandra med värdighet. Varje människas integritet måste respekteras.

Jag är övertygad om Guds närvaro mitt ibland oss, även när Gud är fördold för oss. Vi kan be med orden ur psalm 217, Gud, för dig är allting klart: ”Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker”. Amen