I en kommentar till mitt blogginlägg ”Korset försonar” ställde Rebecca frågor till mig om jag anser att företrädare för andra religioner ”genast inte behöver Kristus” och om det finns andra vägar för muslimer till Gud såvida de inte förnekar Kristus. Hennes egen utgångspunkt är: ”Eftersom vi kallar oss själva Kristna så är enda vägen till Gud genom Kristus. Utan Kristus så når vi inte Gud, eftersom de andra ”religionerna” inte erkänner Kristus så kan de ej heller nå Gud.”
För mig handlar det här i grunden inte om att jämföra religioner utan om vår kristna syn på människan och vår gudsbild.

Ser vi det så, att människan är utan gudsrelation och gudserfarenheter innan hon möter det kristna budskapet? Ibland har vi förkunnat Kristus som om det saknas anknytningspunkter. I den heliga skrift som förenar judendom, kristendom och islam förkunnas att Gud skapade människan till sin avbild och till att leva i relation till Gud som medarbetare i skapelsen.

Varje människa har ett samvete och kan ta ansvar för sina handlingar. Hon har förmågan att skapa och älska, är född i en relation och lever i relationer. Därför söker hon sig till livets ursprung, mening och mål, till Gud som gav henne livet. Vilken Gud skulle hon annars söka? Vi kan tycka att många – vare sig de betecknar sig som troende eller inte – söker Gud på fel ställe och sätt. Ett tydligt vittnesbörd om det jag försöker beskriva finns i Apostlagärningarna 17: 22ff där Paulus noterar att atenarna har ett altare åt en okänd Gud som de tillber. Han anknyter till att Gud skapat alla och säger i vers 27-28: ”Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder sagt: vi har vårt ursprung i honom.” Tydligare kan det inte väl inte sägas.

Det betyder inte att var och en blir salig på sin tro, det är en fråga för Gud. Inte heller att alla religioner är likvärdiga och att det kvittar om vi tror på Kristus. Men vi ska inte försnäva vår gudsbild. Som kristna bekänner vi oss till Gud treenig – Fader, Son och helig Ande – skaparen, frälsaren och livgivaren. Det betyder att vi har mer att säga om medmänniskans gudsrelation än det som är knutet till Kristusgärningen. Det unika för mig är gudsuppenbarelsen i Kristus. Gud blir människa, en av oss. Gud kommer till oss och handlar med oss till frälsning, försoning och förnyat liv. Vi är inte hänvisade till oss själva i vårt sökande efter Gud och Guds vilja. Vi har en väg att gå, den bär namnet Jesus. Det är den väg vi fått. Guds vägar förfogar vi inte över.

Lovsången till Gud föds ur tacksamhet över det Gud ger. Det har jag upplevt också idag vid högmässan i Sandvikens kyrka som avslutade min biskopsvisitation. Här fanns tacksamhet över skapelsens gåvor som bars fram inför Gud men även en tacksamhet över det Gud ger genom människor i församlingen av medmänsklighet och delande av tro. Vid en visitation står församlingens resurser och framtidsutmaningar i fokus.

Det är avgörande för vårt uppdrag som kyrka och församling att Gud och budskapet står i centrum i istället för budbäraren. Bekännelsens att Gud handlar är viktigare än hur det sker. Ett exempel på det är bekännelsen att Kristus är verkligt närvarande i nattvardens bröd och vin. Teologers försök att förklara hur Kristus är närvarande innebär däremot att passera det möjligas gräns. Den ekumeniska dialogen har här lett till en hälsosam besinning. Människan har varken förmåga eller mandat att träda i Guds ställe eller rätt att förminska det gudomliga mysteriet.

När det gäller livets stora frågor om ont och gott, liv och död, kärlek och hat, gudsnärvaro och gudsfrånvaro finns alltid en frestelse att säga mer än som är möjligt för en människa. I evangeliet får vi del av en gudomlig uppenbarelse om livets ursprung, mening och mål. Vårt eviga väl ligger i Guds hand. När det gäller inkarnationen (att Gud blir människa), försoningen (att Gud helar relationerna) och uppståndelsen (att Gud öppnar vägen till evig gemenskap med Gud) kan vi bekänna att det är möjligt för Gud men inte förklara hur. Gud är mer än en projektion av vad vi kan finna och acceptera utifrån vårt förnuft. Vi får lita till Guds löften som flödar fram ur Kristusgärningen. Av nåd genom tron på Kristus återupprättas vår relation till Gud. Och det får konsekvenser för våra andra relationer.

Vi kan frimodigt berätta om den gåva vi tar emot i kristen tro. Det innebär inte att nedvärdera andras tro eller begränsa Guds vägar till andra människor. Varje människa är Guds skapelse och har gåvor från Gud och en relation till Gud. I andra religioner finns genuina erfarenheter av Gud. Jag tänker att tacksamhet och ödmjukhet hör nära samman.

Gud ”förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka” (Ef 3:20-21 ). Det har Gud uppenbarat i Jesus Kristus. Här finns den djupaste grunden för vår tacksamhet. Av nåd får vi ta emot och ge vidare.