Orden har i vår tid tappat i betydelse i jämförelse med bilder, symboler, riter, tecken, musik, sång, meditation och handlingar av olika slag. Men fortfarande behöver längtan, kärlek, omsorg, kunskaper och erfarenheter kläs i ord. Inte som om vi skulle kunna fånga verkligheten genom ord men så att vi med alla våra språk återspeglar den. Och närmar vi oss djupdimensionerna i tillvaron, möter vi det gudomliga Ordet som griper in i vår tillvaro. Det Ordet behöver vi ta till oss.

Det levande Ordet är temat för denna söndag som också kallas Reformationsdagen. Vilken fin dag att få avsluta biskopsgärningen i Uppsala stift! Mitt uppdrag har inneburit att vara det gudomliga Ordets tjänare eller förvaltare av Guds nåd som det uttrycks i mitt valspråk som biskop. Det ingår i kyrkans gemensamma uppdrag som vi kallas till genom dopet. Vi påminns idag om att reformation är att gå till de andliga källorna för förnyelse, så att evangeliet kan förkunnas i den tid vi lever.

Det levande Ordet är Ordet som skapar, befriar och ger liv. Gud handlar som skapare, frälsare och livgivare. Det levande Ordet är Guds eget verk som möter oss som en frälsningshistoria, där Gud verkar och råder. De bibliska skrifterna innehåller den stora berättelsen med Kristus i centrum om hur Gud uppenbarar sin vilja och handlar. Den fortsätter som uppenbarelsehistoria genom kyrkans och enskilda kristnas vittnesbörd och efterföljelse av Kristus. Vår personliga livsberättelse länkas samman med berättelsen om Guds närvaro, handlande och vägledning. Vår längtan möter Guds närvaro, och vi inser att Gud också längtar efter oss.

Berättelsen om det levande Ordet inleds med att skapelsen blir till och ges livsmöjligheter. Människan skapas till Guds avbild med ett program för livet att vara Guds medarbetare. Livsanden ingjuts i henne och finns i varje vårt andetag.

Den stora berättelsen vittnar sedan om att Gud gör allt för att uppehålla relationen, talar till människor, ger vägmärken för livet och kallar till tjänst. Som bakgrund finns alltid kampen mot ondskan.
Det levande Ordet behövs för att befria och återupprätta skapelsen. Det sker när Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss som Johannes berättar om i sitt evangeliums första kapitel. Det handlar om inkarnationen, att Gud blir en av oss genom Jesus Kristus. Johannes betonar att Jesus är full av nåd och sanning. Gud ger, det är nåd. Gud låter oss återfå en hel gudsrelation och kontakt med livets ursprung, mening och mål, det är den sanning det handlar om. I Kristus får vi del av det gudomliga Ordet som befriar och ger liv. Genom Anden förnyas våra liv.

Det kan vara komplicerat att ta till sig att evangeliet om Jesus Kristus handlar om mitt eget alldeles vanliga liv, så att det blir något att leva av och dö för. Evangelisten Johannes berättar att lärjungarna säger att det är outhärdligt att höra på Jesus och ta till sig det han säger. Jesus förstår deras situation och uppfattar att de vacklar. Men vad var det då som var så avskräckande för dem?
Det var de gudomliga anspråk som Jesus kom med, som många tog avstånd från. Han hade berättat att han är det levande bröd som kommer ner från himlen. Det skiljer sig från vanligt bröd genom att det ger evigt liv. Den som äter det brödet får sin existentiella hunger stillad och den som tror på honom får all törst släckt.

Lärjungarna själva hade svårt att ta till sig att de skulle äta hans kött och dricka hans blod för att förbli i honom. När Johannes här talar om ”kött” istället för ”kropp” anspelar han på inkarnationen, att Ordet blir kött, och i förlängningen på försoningen och uppståndelsen. Jesus knyter befrielsen till sin försoningsgärning på korset och till nattvarden där han ger av sig själv och skänker andlig förnyelse och delaktighet i det eviga. Gud ger, vi tar emot och delar med varandra och andra.

Det Jesus berättade om livets bröd visade att han var medveten om människans situation och behov av dagligt bröd. Men hans kunskap går djupare än så. Han vet att vi behöver få kontakt med livets ursprung, mening och mål, få del av det bröd som kommer ned från himmelen. Vi behöver ta till oss att vi är älskade, befriade och förlåtna och förnyas andligt så att vi kan bli det som vi är skapade till, Guds avbild.

Många tar inte till sig budskapet, trots att det svarar mot deras djupaste, mänskliga längtan att den existentiella hungern, törsten och oron ska bli stillad. De söker på annat håll och sätt.
Mot den bakgrunden blir den fråga Jesus ställer sina lärjungar utmanande: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Det svar Simon Petrus ger berör i sin existentiella nakenhet: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds helige.” Det finns i grunden inget annat alternativ än att komma till Kristus och hålla fast vid honom. Han kommer till oss med det levande, gudomliga Ord som skapar, befriar och ger liv. Vi bekänner och förkunnar Kristus. Han är Guds helige, den utvalde som Gud handlar genom. Kristus blir en av oss, går vid vår sida och möter oss från framtiden. Därför är vi hoppets folk.
Sv psalm 251:1-2 och 4

Med välsignelse
+ Ragnar

/Betraktelse över Joh 6: 60-69 vid mässa med nedläggning av biskopskräklan i Uppsala domkyrka den 24 februari 2019/

Vid min sista juldagshögmässa som biskop i aktiv tjänst valde jag att tala om barnet ur flera perspektiv.
Barnet står i centrum när vi firar den kristna julen. Därför har det en särställning i kristen tro. Det är viktigt att se barnet, att verkligen se barnet på djupet. Vi börjar med att

Se barnet i skapelsen
Inledningen till Johannesevangeliet öppnar perspektiven på barnet genom budskapet om det gudomliga Ordet vid skapelsens början. Det är Ordet som ger liv, det skapar och förnyar livet. Det är inledningen till den stora berättelsen om Guds handlande med mänskligheten.

Gud skapade och såg att det var gott. Gud ville livet. Därför möter vi Gud i varje barn, skapade till Guds avbild, vilka de än är. De ser olika ut, lever runt hela jorden, har olika hudfärg och personliga gåvor. Alla är de älskade av Gud med ett oändligt värde som ingen kan ta ifrån dem, och de är värda att behandlas med värdighet. De har fötts till att vara Guds medarbetare i skapelsen. Det finns en uppgift för var och en. Det gör skillnad att de finns.

Se barnet i skapelsen. Alla barn förenas av sitt ursprung, sin uppgift och sin hemhörighet hos Gud. De tillhör Guds rike, som vi är kallade att göra synligt i vår värld. Barnet är vår förebild enligt Jesus, som tog barnen upp i famnen och välsignade dem. Det ska också vi göra. Han sa dessutom att det gäller att bli som ett barn för att komma in i Guds rike.

Barnet vittnar genom sitt sätt att vara om behovet av kärlek och visar på den livshållning som kännetecknas av öppenhet, tillit och växande. Här finns grunden för att fördjupa gudsrelationen så att det leder till att medmänskliga relationer utvecklas och vi tar ansvar för den skapelse som vi fått i uppdrag att förvalta.

Det går inte an att så förskräckande många barn i vårt land och globalt är så utsatta som de är. Varje barn behöver mat, kläder, nära och kära som ser och bryr sig om, en trygg plats att bo på och få växa upp som barn utan varje form av övergrepp. Bilderna på barn i terror, krig och på flykt strömmar mot oss som kanske aldrig förr. I vårt eget land har vi en hel del att ta tag i med barn och unga vuxna som är otrygga och lider av psykisk ohälsa. Hur länge ska vi tolerera mobbning som knäcker självkänsla och livslust? Hur kan vi göra något annat än att verka för att barn på flykt återförenas med sina föräldrar och syskon?

Se barnet i skapelsen, det innebär att se barnet i vår närhet och i handling visa att varje barn är värdefullt och behövs hos oss, i hem, familj, skola, samhälle.

Allt detta behöver finnas med när vi lyssnar till julevangeliet och budskapet i Johannesevangeliet om att det gudomliga Ordet från skapelsens början kommer till oss.

Se barnet i krubban
När Gud ska bli en av oss väljer han att födas som ett av många barn. Det är ingen tillfällighet. Det är en gudomligt handlande i solidaritet med människan och skapelsen. Gud utblottar sig själv och kommer som en tjänare för att återupprätta skapelsen, försona oss med Gud, ge andlig förnyelse och öppna vägen till det liv som aldrig dör. Därför hör barnet i krubban och den lidande tjänaren på korset ihop. Gud är med oss, Immanuel!

Det finns flera omständigheter och tecken knutna till Jesusbarnet som visar på betydelsen i det som sker. Barnet föds i Davids stad, Bethlehem. Han är ett barn av det judiska folket med uppgift att befria alla folk. Gud blir en av oss i en situation som inrymmer sådant som står på spel på vår jord. Det är inte självklart att förlossningen sker i en trygg miljö där det finns goda möjligheter till liv. Det fanns inte plats för den heliga familjen i ett vanligt gästhem, barnet föddes därför i ett stall. Hot mot barnets liv fanns från första början. Kung Herodes ville inte att ett sådant barn skulle födas och växa upp till att bli en ledare för det ockuperade folket. Jesusbarnet blev också ett av många flyktingbarn på vår jord.

Att se barnet innebär att se mer än de livsvillkor som det delar med andra barn. Det är något unikt som sker. Guds löften uppfylls. Messias, människosonen, Guds egen son kommer till oss. Profeten Jesaja hyllar Guds stora gärningar: ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor.”

Ett gigantiskt fredsprojekt inleds genom julens händelser. Barnet föds som en fredsfurste. Syftet är att Guds fred ska råda. Som korsets tecken har en lodrät och en vågrätt arm inrymmer freden relationen till Gud och till medmänniskan i skapelsen.

Ordet blev människa. Barnet återspeglar Gud. Guds son är fylld av nåd och sanning som det står i Johannesprologen. Det betyder att barnet som kommer till oss är en gåva från Gud och bär sanningen om våra livs ursprung, mening och mål. Därför sjunger vi med änglarna: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

Det är nåd att få ta emot barnet och bereda rum för det i hjärtat. Det fick herdarna göra. Det är till helt vanliga människor som änglarna kommer med bud om liv. Frälsaren har fötts. Herdarna inbjuds att uppleva undret och se barnet. Vi följer med till krubban och kan med dem prisa och lova Gud för att sedan berätta för andra om Guds handlande med oss. Barnet i krubban växer upp för att rädda oss genom försoning och förnyelse av livet. Barnet möter i den vuxna människan. Därför,

Se barnet i dig och andra
Barnet är inte bara de nyfödda och små. Det är också jag och du och andra. Det är avgörande att vi inte tappar barnets perspektiv. Jesus var tydlig med det. Barnet hör hemma hos Gud och behöver nåd och sanning, omsluten av kärlek. Det gäller för oss alla.

Ser vi barnet i oss själva får det konsekvenser för hur vi ser både på unga och äldre. De grundläggande mänskliga behoven förenar oss, även om de tillgodoses på olika sätt efter ålder. Vi ser människovärdet och sårbarheten, de personliga gåvorna och möjligheterna. Vi ser att det inte går att dela upp människor i vi och de. Vi förenas av att vi är människor. Vi kallas att delta i Guds fredsprojekt som andligt förnyade och fördjupade människor.

Dagen är kommen, kärlek triumferar. O kom, låt oss tillbedja Herren Krist!

Vid vigningsmässan idag i Uppsala domkyrka på Andra söndagen efter Trefaldighet höll jag en kombinerad predikan och vigningstal som här återges i förkortad version. I evangeliet Luk 14:15-24 berättar Jesus liknelsen om den stora festen.

Alla får vara med. Det är det som gäller enligt evangeliet om Jesus Kristus. Här finns inget vi och de. Gud gör inte skillnad på människor. Ingen är bortglömd. Ingen står utanför Guds längtan efter oss. Alla får vara med. Vi finns i Guds tanke och omsorg.

Hur skulle det kunna vara på annat sätt när Gud skapat oss till sin avbild – till att vara Guds medarbetare, till att älska, skapa och vårda den skapelse som bär spår av Gud själv. Ett helt livsprogram har lagts i den gudomliga skapelsen. När det programmet förverkligas blir Guds rike synligt mitt ibland oss.

I vår värld där människor regerar och bestämmer spelreglerna är det ofta på annat sätt. Alla får inte vara med. Vi graderar och värderar, delar in och delar upp. Så dras medmänniskor isär. Det oändliga människovärde som Gud ger varje människa sätts ifråga när hon inte behandlas med värdighet. Att det är så beror på att vi tillåter ondskan ha ett alltför stort rörelseutrymme och ibland fritt spelrum. I vår tid tar det sig alarmerande uttryck genom att sanningen relativiseras och ersätts av personligt tyckande. Vi översköljs av påståenden och ställningstaganden som inte är faktabaserade och värderingar som saknar hållbar grund. Enskilda personer och rörelser formar egna världar byggda av värderingar som snedvrider perspektiv och legitimerar handlingar och livsmönster som drar isär och splittrar gemenskaper och samhällen. Alla får inte vara med. Vissa anses inte värda att vara det. Det kan vara värt att hålla i minnet att ur ett bibliskt perspektiv är söndring och splittring ett avgörande kännetecken på att ondskan råder. Det är vad ordet diabolos, djävul, står för.

I Guds rike får alla vara med. Men många tar inte till sig det budskapet. Det blir tydligt i dagens evangelium när Jesus berättar liknelsen om festen som svar på det en av gästerna säger vid den måltid som de delade i fariséns hus: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” Gästabud eller fest var en bild som deltagarna väl kände till för måltiden hos Gud. Den alldeles vanliga måltid som de delade öppnade perspektivet mot måltiden i det rike där Guds vilja råder helt och fullt. Uppenbarligen längtade gästen efter den måltiden, eftersom han sa att den som vår vara med om den är salig. Är man salig är man inte bara lycklig utan himmelskt lycklig.

Liknelsen om den stora festen får mig att associera till dop- och missionsbefallningen när Jesus ger lärjungarna uppdraget: Gå ut och gör alla folk till lärjungar. Den visar på kyrkans universella och inkluderande uppdrag att kalla till lärjungaskap över alla jordiska gränser. De ska döpa och lära för att Guds vilja ska ske. Jesus lovar att vara med till tidens slut.

Jesus är den som bjuder in till den stora festen. Många är inbjudna. Resultatet är bekymmersamt. De första som inbjuds har många skäl till att inte komma och ursäktar sig. De har så mycket att göra med än det ena, än det andra. Festmåltiden kan de inte prioritera. Men de skäl som de anför ekar ihåligt med tanke på den unika inbjudan. Att säga nej en gång var tveksamt på Jesu tid, att tacka nej en andra gång var förolämpande mot måltidsvärden.

Det finns platser kvar även när Jesus utvidgat inbjudan till de fattiga och funktionshindrade i samhället. Då tar han det radikala beslutet att inbjuda alla som befinner sig på vägar och stigar. Alla får vara med. Jesus nöjer sig inte med mindre än att alla är inbjudna.

Frågorna hopar sig. Förstår inte människor vad de går miste om? Varför väljer de att göra det som kan vänta? Och till var och en av oss: prioriterar vi kallelsen från Jesus? Låter vi allt det mångahanda ta över i våra egna liv? Tar vi till oss att inbjudan till måltiden gäller också oss. Det handlar inte om att vara värdig utan om att Jesus som bjuder in älskar, befriar och helar. Guds vilja är uppenbarad: Gud längtar efter oss och vill dela måltiden för evighetsvandrare med oss.

Var finns då Guds rike? Uppenbarligen vid tidens slut. Det som var Guds vilja från skapelsens början ska då råda. Vår gudsrelation är helad, allt som bryter ner och isär är borta och skapelsen återupprättad.

Under vår tid på jorden kan vi få en försmak av Guds rike. Vi möter det i en person, Jesus Kristus. Han blev en av oss men utan synd. Han uppenbarar Guds vilja med våra liv. Genom det han säger och gör i sina möten strömmar Guds rikes krafter fram. Anden som vi tar emot i dopet ska leda oss till sanningen och föra oss in i Guds rike. Vi får gå genom död till liv varje dag och en gång vid vår tids slut. Guds rike möter redan nu när Guds vilja sker. Det är mer angeläget än någonsin att Guds rike utvidgas i vår söndrade värld. Vi kallas att bidra till att det tar gestalt och blir synligt, så att mörkret och ondskan trängs undan.

Hos profeten Sakarja och i Uppenbarelseboken beskrivs med bilden av de kläder vi bär hur Guds rike tar gestalt i våra liv. Egentligen står vi nakna inför Gud. Skapelsen våndas, vi längtar och söker men är fångna i bortvändhet från Gud.

Sakarja berättar att Josua hade smutsiga kläder. När ängeln beordrade att de skulle bytas mot högtidskläder blev Josua samtidigt befriad från sin skuld. Och så fick han en ren turban på huvudet som tecken för att han åter fick vara överstepräst. Vi kan lägga märke till att det hebreiska namnet Josua betyder detsamma som det grekiska Jesus, ”han som frälser”. Jesus är vår överstepräst och förebild.

I Uppenbarelseboken skildras hur bruden som är kyrkans folk får klä sig i skinande vitt linnetyg. All synd, gråt, klagan och plåga är borta. Vi är hoppets folk med kallelse att förkunna det befriande evangeliet som öppnar vägen till Guds rike.

De som tar fram Oxfords uppslagsverk har slagit fast att ”post-truth” är 2016 års ord. Det kan väl inte förvåna någon, särskilt med tanke på den amerikanska valkampanjen och hur direkta lögner och halvsanningar sprids i sociala medier.

Sanning i en objektiv mening har trängts tillbaka av de senaste decenniernas postmoderna tänkande. Sanningen har individualiserats och relativiserats. Det avgörande är vad vi personligen finner vara sanning. Ingen sägs förfoga över den. Vi formar vår egen värld. Om det är sant för mig är det sant. Innehållsfrågorna kommer i skymundan. Det som gäller bestäms av vad vi känner, upplever och vill uppnå. Men nu börjar vi se konsekvenserna av det postmoderna tänkandet. Det är post-truth som gäller. Vi lever i tiden efter sanningen. I de sociala och politiska sammanhangen slungas värderingar ut utan fakta. Etiska ställningstaganden fordrar dock både fakta och värderingar om inte ska gå vilse, som individer och samhällen.

Många ojar sig över Donald Trump och de påståenden om verkligheten och värderingar som hans kampanj producerade i högt tempo för att behärska medieutrymmet. Men det är bara ett ytterlighetsexempel i en allmän trend. Påståenden som inte kan faktakollas innan de slår rot sprids därför att de stödjer strävandena, även om de är uppenbart falska. Ändamålen helgar medlen. De stora sociala medieföretagen har fått problem genom att de utnyttjas och har svårt att förhindra missbruk av de plattformar de erbjuder för kommunikation. Desinformation är en framgångsfaktor särskilt när utbildnings- och bildningsnivån är låg. Människor tar gärna till sig det som passar de egna behoven och syftena.

Jag noterar att en och annan som företräder ett postmodernt tänkande är bekymrad över att lögnaktiga påståenden sprids vidare utan faktakoll och att sanningen sitter trångt. Men hur är det med självkritiken? Även i kyrkans sammanhang finns sådana påståenden som cirkulerar på sociala medier. Den postmoderna teologi som vuxit sig allt starkare under de två senaste decennierna har i hög grad bidragit till den individualism och relativism i synen på sanningen som brett ut sig i kyrkan. Karakteristiskt för den är att sanningsbegreppet inte knyts till den gudomliga uppenbarelsen utan enbart till den enskildes bild av verkligheten och sökande efter en livshållning. Här finns ett brott med vår kyrkas bekännelsetradition där innehållet i kyrkans tro hålls samman med den personliga tron som förtröstan på det Gud ger. Jag menar också att det postmoderna teologiska tänkandet indirekt bidragit till den samhällssituation där sanningen alltmer hamnat på undantag.
Vid kyrkomötets inledning uttryckte generalsekreteraren i Lutherska världsförbundet Martin Junge sin tacksamhet över Svenska kyrkans stöd och insatser inför och under högtidlighållandet av reformationsåret i Lund och Malmö den 31 oktober. I samband med det underströk han att de lutherska kyrkorna måste vara en motkraft när det gäller att lyfta fram fakta, avslöja lögner och motverka sanningsrelativismen.

Kyrkan lever av den nåd och sanning som uppenbaras i Jesus Kristus. Hennes uppdrag är att dela den med andra i ord och handling. Nu får vi tända ljus i adventstid som tecken för det uppenbarelsens ljus som genom honom kommer till det folk som vandrar i mörkret. Mörkrets krafter ska vika undan i våra liv. Ännu ett nådens år från Gud inleds denna helg. Den gudomliga uppenbarelsen svarar mot den längtan och det sökande som skapelsen bär. Vi är inte ensamma, Gud är med oss.

Under de sista förberedelserna inför juldagens mässa blev jag uppmärksammad på biskop emeritus Bengt Wadensjös debattinlägg i julaftonens Svenska Dagbladet, ”Växande tro på återfödelsen utmanar kyrkan”. Att reinkarnationstankar med delvis olika innehåll har brett ut sig i Sverige och även bland en del företrädare för kyrkan är ingen nyhet för mig. Att en biskopsvigd person ser detta som en närmast naturlig utveckling av kristen tro är mer än anmärkningsvärt, särskilt som Bengt Wadensjö kontrasterar den nya tron mot en beskrivning av kristen tro som svårligen går att känna igen. Att använda en växande andlig spekulation om återfödelse till källa för kristen tro leder vilse.

Resonemangen kring reinkarnationen är märkliga i flera avseenden. I andra religioner är det ett straff att återfödas. I de svenska andliga spekulationer som ryms inom det som brukar kallas New Age ger återfödelsen en andra chans för människan. Utmärkande för vår tid är bland annat en andlig flykt undan det svåra, undan ansvar för brutna relationer och undan personligt ansvar för det som är ont. Evigheten har gått förlorad. Det enda som finns är att göra det bästa möjliga av livet på jorden. Och går det inte bra, bör man få nya möjligheter.

Någon frälsning är det inte frågan om i reinkarnationstron. Den förutsätter ju att det finns något att frälsas ifrån. I kristen tro går vägen till livet genom att vi överlåter oss till kärlekens Gud som handlar med oss. Vi vågar konfronteras med vår egen sårbarhet och svaghet. Vi flyr inte undan samvetet som Gud gett oss utan bekänner det vi brutit mot Guds vilja i tankar, ord och handlingar. Då möts vi av det som hör till centrum i kristen tro: förlåtelsens upprättande ord. Kristen tro är obegriplig om man inte tar med kampen mellan ont och gott i bilden. Den pågår inte enbart hos andra – utanför oss själva – utan i varje människas hjärta. I Bibeln, kyrkans tro och bekännelse har vi källor som inte leder vilse.

Här kommer så avslutningen av min juldagspredikan över inledningen till Johannesevangeliet med temat ”Skapelsen ska återupprättas”.

Vi som lever i tiden efter den första julen behöver låta det gudomliga Ordet förnya oss. Det sker när vi samtalar med Gud i bönen, när bibelordet får tala personligt till oss, när Guds ord förenas med dopets vatten och nattvardens bröd och vin. Då skapar Gud och förnyar livet.

Det behöver ske. Om det gudomliga Ordet får utrymme i våra liv, då händer något med oss som kan bli omvälvande på en jord som våndas av miljöförstöring, klimatförändringar som hotar skapelsens och därmed mänsklighetens överlevnad, av intolerans, förtryck, fördrivning och krig. Det handlar om en fred som innesluter frid med Gud och fred i våra relationer och en skapelse som återupprättas så att människor kan leva ett människovärdigt liv.

Det som sker i julens under innebär att det eviga omfamnar det ändliga och begränsade. Det är inkarnation. Gud tar gestalt i vår värld för att föra oss rätt och hem till slut. Det är inte reinkarnation som är vår framtid, att vi skulle återfödas till denna bristfälliga jord.

Enligt kristen tro är vi inte hänvisade till oss själva och livet på jorden. Vi är evighetsvandrare. Gud inkarneras för att vi ska får höra hemma hos Gud i all evighet. Vi kallas in i den evighet som omsluter alla tider. Vi kallas via den försoning som Jesus ger till den slutliga befrielsen, då Jesus Kristus kommer åter och Guds vilja ensam kommer att råda. Jesus är fylld av nåd och sanning, de hör samman. Det som sker är en gudomlig gåva, nåd. Det uppenbarar en gudomlig sanning om våra liv, om livets ursprung och mening, om försoning och gudomlig närvaro genom alla tider.

Juldagen är Guds kärleks dag. Världen behöver den kärleken. Vi får nu bära vidare budskapet om den stora glädjen, att en Frälsare har fötts. Gud har i sin kärlek sänt sin son för att vi inte ska gå under utan ha liv och liv i överflöd. Gud är hos oss. Gud är med oss. Livet kan få en annan gestalt och skapelsen återupprättas om vi tar emot det gudomliga Ordet och låter det skapa och förnya så att Guds vilja sker.

Det är viktigt med perspektiv och proportioner. Därför tycker jag att det är bra för mig och min verklighetsuppfattning att regelbundet besöka vår evangelisk-lutherska systerkyrka i Zimbabwe, som Uppsala stift sedan två decennier har en vänstiftsrelation med. Banden mellan våra kyrkor går 112 år tillbaka i tiden. Dotterkyrkan har blivit systerkyrka. Vi har mycket att lära av varandra.

Det är viktigt att vara trofast och solidarisk, särskilt när utsattheten och nöden är stor. I Zimbabwe är detta verkligheten sedan början av 1990-talet. Det har inte blivit bättre med tiden. Nu är det så illa att regeringen tar ut en sorts moms på kyrkornas omsättning. Omoralisk desperation är det. Vi väntar på den avgörande kris, som gör en nödvändig, radikal utveckling möjlig. Det är bara tragiskt med en tidigare befrielserörelse som bygger sin framtid på rädsla, underbyggd av en brutal säkerhetstjänst.

Nu är jag i Bulawayo tillsammans med stiftsdirektor Solveig Ininbergs för biskopsvigning, överläggning och besök samt installation av ny ledande biskop nästa söndag. De tre biskoparna växlar nämligen om med att inneha detta uppdrag för fem år i taget.

Det är varje gång lika rörande och tröstande för mig att möta dessa vänliga, leende och generösa människor och medkristna. De kommer från olika stammar, traditioner och sammanhang. De är inte eniga i allt men möter vardagen och framtiden tillsammans. De lider brist på det mesta, men inte på förtröstan som är den personliga trons djupaste innebörd. Jag har under mina drygt femton år som biskop lärt känna många. De visar självkänsla. I mötet med flera av dem har jag blivit välsignad av att få tala om det svåraste som kan drabba oss människor. Vi har mycket att lära av dem när det gäller verklig öppenhet och existentiellt djup.

Kanske är Zimbabwierna för snälla. En sydafrikansk biskop sa till mig i samband med 100-årsjubiléet 2003 att hade det varit i Sydafrika hade miljoner gått ut på gatorna. Men för vännerna i Zimbabwe var den nya regimens massaker i Matabeleland i början av 1980-talet ännu aktuell. Det är då inte lätt att göra uppror. Sedan dess har fler blivit bokstavligen hudflådda. Bildbevis har samlats.

Vi har en problematisk flyktingsituation i Sverige. Drygt 150.000 kommer i år. Det är verkligen inte lätt att klara, särskilt inte om det blir 500.000 på ett år. I Zimbabwe är situationen radikalt annorlunda. Här har drygt 4 miljoner människor lämnat landet, ofta de mest välutbildade. De som stannat lider nöd och får osäkra, underfinansierade månadslöner – eller inga alls. Vi har mycket att lära av dem när det gäller att ställa upp för vår medmänniska.

Michael Dube, Principal vid Manama Bible School, vigdes idag till biskop i Västra stiftet. Han är välutbildad i USA och har en vänförsamlingsrelation till Heliga Trefaldighet i Gävle. I sin predikan visade han tecken på sin ledarkapacitet och att han är en god luthersk teolog. Han tog upp det centrala innehållet i den lutherska reformationen och applicerade det på den situation som kyrkan och de kristna lever i. Han talade om nåden, tron och en förnyad relation med Gud som får konsekvenser. Predikan var kristocentrisk med en tillämpning in i människors situation. Han hamnade i sanningsfrågan. Jesus säger: Jag är vägen, sanningen och livet. Alla tre aspekterna på vägen är relevanta i Zimbabwe. Hans förkunnelse fokuserade på betydelsen av sanning i den troendes gudsrelation och i att omsätta tron i handling. Vi har mycket att lära av våra medmänniskor och medkristna. Jag uppfattade biskop Dubes predikan så, att här förkunnades ett budskap in i ett av jordens mest korrumperade samhällen. Då kan man inte ta lätt på sanningsbegreppet, inte heller fly från kravet att i all mänsklig ofullkomlighet försöka omsätta sanningen i praxis. Vi har mycket att lära när det gäller att stå upp för den gudomliga sanningen, trots att vi själva inte förmår – och inte heller ska kunna – greppa den helt och fullt.

Vi bör inte projicera på Gud de problem som egentligen gäller människor. Det är bättre att bejaka vår personliga livssituation än att fly från den. Vi bör ha vår livsförankring i Gud, och i Jesus Kristus som uppenbarar Gud för oss. Genom Guds heliga Ande får vi kraft att leva.

Den gudomliga uppenbarelsen avgör vår framtid som kristna och som kyrka. Jag hoppas att den blir ett huvudtema inför reformationsjubiléet 2017. Ad fontes – till källorna.

Den jord som vi älskar har gudomligt ursprung. I vinden och luften vi andas finns förutsättningar för livet på jorden. Det är Anden som gör det möjligt genom att ge liv. Det är också ett tecken för att alla människor har en relation till Gud och har goda gåvor från Gud: förmågan att älska, att välja mellan ont och gott, att förvalta och skapa.

Så finns det ett samband mellan vårens under och pingstens budskap, och faktiskt har det också beröring till den diskussion som pågått senaste tiden om  människosyn, sexuell orientering och själavård.

Gud är närvarande hos oss. Det är pingstens budskap. Men vi lever på den jord där brustenheten gör sig påmind också när naturen är som vackrast. Bräckligheten och sårbarheten är alltid hos oss. Det är viktigt att erkänna det, särskilt för oss själva och mer än för andra.

Befrielsen från allt som bryter ner och drar isär har vi fått genom Jesus Kristus. Samtidigt väntar vi på den stora befrielsen och behöver andlig förnyelse. När Anden får verka förnyas relationerna till Gud, medmänniskor och skapelsen som helhet.

Sanningen hör till det som Anden ger. Och den är knuten till Jesus. Den uppståndne och levande finns hos oss och formar våra liv och vår framtid. Anden gör att vi kan ta till oss honom i våra hjärtan. Då får vi vägledning. Anden får bära vår bön så att vi ber om att Guds vilja ska ske, inte vår. Det är särskilt viktigt när vi ber för andra.

När Jesus talar om sanningens Ande handlar det inte om vilken sanning som helst, utan om vårt livs ursprung, mening och mål. Det är den sanning som vi möter i Jesu ord och handlande med människor. Anden leder oss in i den. Vi får förtrösta på den som Jesu vänner och tjäna den genom att leva i efterföljelse. Vi som är skapade till Guds avbild är ju kallade att bli alltmer lika Gud. Vi får växa som människor och kristna.

Vi har kommit bort från Gud, Anden för oss hem. Enheten mellan Gud och människa återupprättas. Vi har kommit bort från varandra, Anden för oss in i en försonad och hel gemenskap. I vår delaktighet i världens bortvändhet från Gud förlorar vi ofta kontakten med livets källa, Anden för oss tillbaka. Där vi lever vår vardag finns oändliga behov av en kärlek som återspeglar den gudomliga, Anden vill leda oss så på kärlekens väg så att vi bär bud om liv.

Anden visar vägen. Vi får be med den heliga Birgitta: Herre, visa oss vägen och gör oss villiga att vandra den. Låt oss tacka för livets under i försommartid! Låt oss förtrösta på Gud att är hos oss, förnyar och vägleder!

Något av det värsta som kan hända en människa är att sluta drömma om en bättre framtid. Utan hopp förtvinar vi och reduceras till överlevare. I värsta fall orkar vi inte leva. En vision är en positiv bild av den framtid vi vill nå. Den bär oss framåt.

Något av det värsta som kan hända ett samhälle är att det förlorar visionen om ett bättre samhälle med mänsklig värdighet för alla. Än värre är det när människor i praktiken utestängs från den möjligheten. Så var det för Nelson Mandela och den svarta befolkningen under apartheid i Sydafrika. Situationen blev alltmer ohållbar och så svår efter massakern i Sharpeville 1960 , att den unge advokaten Mandela kände sig tvungen att gå in för väpnat motstånd. Han som nu för oss förkroppsligar försoning såg då ingen annan möjlighet att försvara den svarta befolkningsmajoriteten, som hölls nere genom rasåtskillnad, förnedring och våld.

Nelson Mandela dömdes till livstid. Röstbäraren för en bättre framtid skulle oskadliggöras genom att placeras i fängelse, oåtkomlig på en ö, Robin Island, i 18 år. Det blev sammanlagt 27 långa år. Hans röst tystnade inte, den talade genom frånvaron. Så släpptes han ut och tog inte avstånd från att använda våld i en utsatt situation. Men han delade sin vision om försoning, som burit honom sedan unga år. Det som avgjorde hans vägval var förmodligen den förändrade samhällssituationen, där det fanns ett spirande hopp om förändring.

Så blir han en ikon för försoning men betraktar aldrig sig själv som en sådan. Han helar relationer och fördjupar delaktighet utan att använda våld eller bli korrumperad. Avgörande för försoningen i det sydafrikanska samhället blev att sanningen fick lägga grunden för den. Utan sanning finns plågorna från det förgångna kvar obearbetade, och försoningen tränger inte ner under ytan.  

Mandela delade visionen om försoning genom sina ord och handlingar. Ännu är inte visionen förverkligad. Men han har visat vägen för oss, och hoppet lever.

Längtan efter försoning är allmänmänsklig. Jag tror att Gud har lagt den i våra hjärtan. Försoningen är också centrum i kristen tro, som kretsar kring att Gud genom Jesus Kristus försonar världen. Den är universell och har bäring på livets alla områden.

Där försoning råder, är Guds rike närvarande. Där sker Guds vilja. Jesus bar det riket i sin person. Nelson Mandela och andra försoningsmänniskor låter Guds rike bli synligt mitt ibland oss som tecken för den stora försoningens dag.

Så visionen om försoning bär hoppet om Guds rike. Försoning är en gåva som vi ständigt behöver ta emot och ge vidare. Då bär den våra liv. Det gör skillnad.