Ämnet anknyter till temat för Fjärde söndagen efter påsk – vägen till livet – som handlar om Jesus som vägen till livet och därmed om vår väg till livet. Detta är relevant också för mitt ämne. Saken gäller behovet av vägar som leder fler in i ett gudstjänstliv som ger delaktighet med andra i det som Gud ger för Livets skull.

Det finns en allvarlig bakgrund, nämligen gudstjänstens kris i Svenska kyrkan. Antalet deltagare i gudstjänsterna har minskat med 50 % mellan åren 1990 och 2014. En djupare analys fordras än vad som är möjligt i en kort artikel. Det finns flera förklaringar. Några har att göra med samhällsförändringar som påverkar församlingarnas förutsättningar. Andra är relaterade till teologiska trender som leder bort från den gemensamma gudstjänsten. Åter andra berör det sedan decennier ökande underskottet bland människor av kunskaper om kristen tro, erfarenheter av kristet liv och relationer till kyrka och gudstjänstliv. Krisen beror enligt min mening mer på avsaknaden av vägar in i gudstjänsten än på gudstjänsten som sådan. En ny kyrkohandbok kan bidra positivt till själva gudstjänsten men inte så mycket mer.
Vägarna som öppnar för gudstjänstlivet är flera. Jag nämner några som lett till fördjupad delaktighet, sedan andra som fordrar mer vägarbete.
• Liturgisk förnyelse med breddad delaktighet, fler sätt att fira gudstjänst och införandet av liturgiska färger. Det visuella intrycket av en gudstjänst är numera vit istället för svart, färgrik istället för enligt gråskalan. Det är en radikal förändring under ett drygt halvt sekel.
• Symbolerna har stärkt sin ställning och de liturgiska handlingarna har utvecklats. Att tända ljus, korstecknas med aska och dopvatten, smörjas med olja, få personlig förbön med handpåläggning, lägga böner i en bönekorg som bärs fram till altaret samt delta i nattvarden är bara några exempel. Hit vill jag också räkna det rika kör- och musiklivet. Allt detta har blivit mer framträdande i församlingens gudstjänster och kyrkliga handlingar, tydligt också vid vissa högtider, särskilt allhelgonahelgen. Vi ser det när enskilda besöker kyrkan och vid kriser i samhället.
• På psalmernas och sångernas område har det skett en omfattande förnyelse sedan den tid då 1937 års psalmbok ensam skulle råda. Vår psalmskatt är ekumenisk, inrymmer fler andliga och musikaliska traditioner samt utvidgas ständigt. Den kompletteras med enklare sånger från Taizé, Iona, den ekumeniska rörelsen och andra sammanhang.
• När det gäller gudstjänstmusiken står vi i ett brytningsskede. I 1986 års kyrkohandbok infördes två musikaliska alternativ i nattvardsliturgin. Det enda som i huvudsak använts är det som motsvarar serie A i 2016 års handboksförslag. Några större skillnader i musikalisk profil fanns inte.
Försöksverksamhet med ny gudstjänstmusik har främst pågått lokalt. I det aktuella kyrkohandboksarbetet har flera serier med olika musikalisk profil tagits fram och lett till en polariserad, ganska svårtolkad diskussion. Jag anser inte att det skulle räcka med en enda serie, alternativ A, i kyrkohandboken medan gudstjänstmusiken i övrigt släpps fri. Församlingarnas huvudgudstjänster riskerar då att förvandlas till försöksverkstäder. De som deltar i gudstjänsterna måste kunna lära sig gudstjänstmusiken, känna igen sig och vara delaktiga. Därför behövs flera antagna serier, som senare kan kompletteras. Det är huvudpoängen i mitt debattinlägg i Kyrkans Tidning: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/musikaliska-akademien-overtygar-inte.
• Ett pedagogiskt tänkande behövs för introducera gudstjänstdeltagarna till musiken. Det är ett behov redan idag, när alltför få sjunger med i de liturgiska partierna. Det bör vara regel snarare än undantag att man sjunger igenom församlingspartierna före gudstjänsten, så att det finns reella möjligheter att lära sig dem och vara delaktig.
• Den avgörande framtidsvägen är som jag redan antytt att ge undervisning och introduktion till gudstjänsten. Gudstjänstens teologi måste besvara grundfrågan varför vi firar gudstjänst och inte nöjer oss med en privat andakt.

Gud som är livets källa bor i ljus och skapar ljus. Det är tydligt i skapelsen, från allra första början. Ljuset behövs för livets och växtens skull. Utan ljus tar mörkret över, bildligt och bokstavligt. Det gäller för växter och djur och för oss människor.

Ljuset föder, upprätthåller och ger kraft till livet. Vi söker oss till det. Kyndelsmässodagen påminner om att det ljus som Gud ger svarar mot ett grundläggande behov som är nedlagt i allt levande. Det gäller också för livets mening och mål.

Uppenbarelsens ljus kommer från livets källa. Det är lätt att det ljuset glöms bort när dag läggs till dag och det mesta fungerar för oss. Vi har fullt upp ändå. Det gäller också i kyrkan. Det mångahanda kan ta över så att vi tappar bort det nödvändigaste. Kanske står vi där med fokus på oss själva och vad vi förmår.

Det räcker inte med vår erfarenhet, vad vi ser, inser och tolkar. Det fordras att något upplyser vårt inre och handlar med oss, så att vi får kontakt med livets ursprung, mening och mål. Vi förfogar inte över det. Det krävs att något utanför oss kommer till oss.

Här har dock en avgörande oklarhet och osäkerhet uppstått genom den teologi som brett ut sig under de senaste årtiondena under inflytelse av ett postmodernt filosofiskt tänkande. Den kristna tron placeras i ett personligt rum som är oåtkomligt för andra. Innehållet i den gudomliga uppenbarelsen kan inte fastställas. Allt är tolkning i en personlig gudsrelation. Gud och uppenbarelsen kan enbart uttryckas i metaforer. Har då något ändrats genom Jesus Kristus? Är vi enbart hänvisade till oss själva?

Jag gläder mig över att vår kyrka nu om än väl sent gör en tydlig satsning på att ”dela tro – dela liv”. Jag brukar tala om att vi har ett stort undervisnings- och lärandeunderskott. Med det avser jag ett underskott i kunskaper om kristen tro, erfarenhetet av kristet liv och relationer till kyrka och kristen tro. De är alla viktiga om fler ska finna vägar in i kristen tro och ett liv i tro. Vägen kan se olika ut: den kan börja med kunskaper, erfarenheter eller relationer. Det är när vi ser att kristen tro handlar om våra egna liv som tron föds. I Guds ljus ser vi ljus.

Det finns två teologiska perspektiv på gudomligt och mänskligt som är nödvändiga att hålla samman. De belyser tron som erfarenhet (fides qua) och som innehållet i tron (fides quae). De svarar mot tron som förtröstan på Gud och tron som Guds löften och handlande med oss. Utan gudomligt innehåll – inget att förtrösta på. Utan erfarenhet – tron tar inte gestalt i våra liv. Jesus är världens ljus. Den försoning som Gud ger genom honom helar vår Gudsrelation. Vi sänds till försoningens tjänst, vi kallas att vara ljusbärare.

Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Sänd oss som ljusbärare till andra. Amen

Svenska Bibelsällskapet har firat 200 år. Det är ett av cirka 145 bibelsällskap, förenade i UBS, United Bible Societies. Att bibelsällskap bildades under första hälften av 1800-talet hör samman både med den missionsrörelse som följde handel och kolonisation mellan världsdelarna och de pietistiska väckelser som ledde till att personlig tro och andlig växt fick förnyad betydelse. Behoven av inre mission i det egna landet och yttre mission hos dem som inte nåtts av det kristna budskapet är den mylla i vilken bibelsällskapen planterades.

Bibelsällskapen har tagit ansvar för översättning, tryckning och distribution av Bibeln, fram tills nu på 541 språk och dialekter. Den uppgiften är alltjämt viktig. I Sverige har det nu också för första gången ansvar för kommande bibelöversättningar. Till jubiléet har därför tagits fram provöversättningar av delar av Lukasevangeliet och Galaterbrevet för att inhämta reaktioner på dem och på behovet av att gå vidare. Översättningen av Nya Testamentet kom 1981 och var gjord under 1970-talet. När jag jämför med provöversättningen blir det tydligt att språket ständigt förändras och att provöversättningen är avsevärt mer tillgänglig och lättläst. Med tanke på den utmaning vi står inför på grund av undervisningsunderskottet – min beteckning för bristerna när det gäller kunskaper om kristen tro, erfarenheter av kristet liv och relationer till kyrka och församling – särskilt hos de yngre generationerna, är det avgörande att vi har tillgång till en så språkligt tillgänglig bibelöversättning som möjligt. Språket är otillräckligt för att uttrycka det gudomliga Ordet. Vi lägger in olika betydelser i orden. Orden är inte precisa. Men de är tecken för en verklighet, i Bibeln verksamma tecken för en gudomlig verklighet.

Tron föds genom det levande Ordet. För mig är Bibeln Guds ord som det avgörande vittnesbördet om Guds uppenbarelsehistoria med Kristus som det inkarnerade Ordet. Därmed är Guds ord samtidigt ett tilltal om livets ursprung, mening och mål. Det går inte att förhålla sig till Guds ord som till en uppslagsbok. Det kändes därför bra att fira jubileumshögmässa på Bönsöndagen. Bönen som hjärtats samtal med Gud ger rätt ingång till Guds ord i de heliga skrifterna. Gud handlar med oss när vi samtalar med Gud och tar emot evangeliet.

Dagens evangelium ur Lukas 18:1-8 inleds med en liknelse ”för att lära dem att alltid be och inte ge upp”. Liknelsen blir till en uppmaning om bön till Gud och ett löfte om att Gud ger. Evangeliet avslutas med en allvarlig undran: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” Alltså en sådan tro som förtröstar på att Gud hör bön och handlar. Då måste vi ta vår kallelse på allvar.

Guds ord och bönen som en ständigt öppen gudsrelation hör ihop. Vi bör be ständigt så att vår relation till Gud hålls levande och Gud får handla med oss. Vi behöver dela Guds ord så att tron föds, växer och får konsekvenser för livet.

Under veckan kom en preliminär prognos över hur antalet kyrkotillhöriga ska utvecklas fram till 2030. Jag tog en titt på siffrorna för Uppsala stift och gav följande kommentar.

Prognosen för utvecklingen av antalet kyrkomedlemmar under de kommande sexton åren innebär en drastisk förändring av förutsättningarna för Svenska kyrkans verksamhet. Uppsala stift, som till stora delar tillhör en tillväxtregion, skulle drabbas i mindre utsträckning än kyrkan som helhet. Man bör också komma ihåg att det är en prognos och inte en beskrivning av framtiden. Men den behöver tas på allvar.

Generationsväxlingen är den största utmaningen. Det är hög kyrkotillhörighet i den äldsta generationen. Dopets betydelse avgör hur många av barn, ungdomar och vuxna som blir medlemmar. Därför ska vi stärka vår satsning på dopet i församlingarna. Generellt sett måste vi råda bot på det undervisningsunderskott som finns sedan lång tid tillbaka. Vi behöver bli bättre på att dela tro och liv. Relationer, samhörighet, kunskaper om kristen tro och erfarenheter av kristet liv avgör om människor vill tillhöra kyrkan. Jag hoppas att fler ska ta till sig att det kristen tro handlar om är det vi alla längtar efter och söker av kärlek, mening och hopp i våra liv.​

Vi behöver ta kallelsen till undervisning och mission på stort allvar. Det är där det måste börja. Om vi delar tro och liv finner också fler en väg in i gudstjänsten.

Efter att under veckan ha läst den utmanande framtidsprognosen, varit ett par uppmuntrande dagar på visitation i Roslagsbro-Vätö församling och haft ett inspirerande ledningssamråd om dop och undervisning med en tredjedel av stiftets kyrkoherdar och församlingsherdar, kändes det gott att få fira visitationshögmässa i Roslagsbro kyrka.

Fastlagssöndagen har temat kärlekens väg. Det står för mer än att det finns en väg att vandra. Jesus är kärlekens väg och han gestaltar den i ord och handling där han går. Vi är kallade att följa honom. Vi har löftet om hans närvaro, och det gör det möjligt att vandra på kärlekens väg.

Jesus slår följe med oss när vi söker honom. En bön för idag och den kommande fastestiden hämtar jag från dagens Psaltarpsalm, den 86:e i Psaltaren, ord som påminner oss om den heliga Birgittas bön.

Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning. Amen.

I adventstid känns det inte som det råder någon gudstjänstkris. Många samlas till gudstjänst med budskap, psalmer och sånger som ger igenkännandets glädje för många. Själv firade jag 1:a Advent i ett Hamrånge utanför Gävle med den vanliga gudstjänstordningen och mottagande av kyrkoherde Marianne Udd. Det var en fin högtid. 2:a Advent deltog jag i domkyrkan och fick uppleva den försöksordning som nu används i många församlingar.

Behovet av förnyelse i gudstjänstlivet är stort. Det känns bra med modernt språk, ny och förvånansvärt lättsjungen gudstjänstmusik och flera användbara alternativ. Det är ett bra förslag som ger en bra grund för framtidens gudstjänst.

Och ändå är det mer än en ny agenda som behövs för att gudstjänstlivet ska förnyas. Kristet liv är ett liv i relation till Gud och medmänniskor. Vi firar gudstjänst tillsammans inför Guds ansikte. Delaktighet är nyckeln. Det handlar både om delaktigheten i det heliga och att vi alla bidrar i en gudstjänstfirande gemenskap.

Jag är övertygad om att förnyelsen av gudstjänstlivet är beroende av vägarna in i gudstjänsten. Det är först och främst nödvändigt att vi som är aktiva i kyrkan själva prioriterar den. Sedan finns det ett samband mellan undervisning om kristen tro och möjligheterna för fler att upptäcka och känna sig hemma i gudstjänsten.

Låt oss ta vara på de möjligheter som förslaget till ny kyrkohandbok ger. Vi kan fira en kommenterad gudstjänst. Vi kan samtala om gudstjänstens uppbyggnad och rika innehåll. Vi kan öva de sjungna partierna tillsammans så att alla kan vara med. Det finns rum för förnyelse och skapande.

I slutet av varje termin utbryter en debatt om skolans avslutningar och andra samlingar i kyrkan. Det tycks vara svårt att komma till en slutpunkt. Denna gång har den varit ovanligt intensiv efter att skolverket offentligt presenterade sin juridiska vägledning till landets rektorer. Det som inte får förekomma blev då tyvärr tydligare än det som faktiskt är möjligt. Ansvariga politiker bidrar på motsatt sätt. De talar gärna om hur positiva de är till skolavslutningar och julpsalmer men undviker att säga vad som inte går för sig. Att skolverket får motta så hård kritik från helt olika håll kan förvåna något. Skolverket är ju en myndighet under regeringen som ska tillämpa skollagen från 2010 utifrån de motivförklaringar som regering och riksdag gav när den infördes. Jag anser att den förda debatten visar på oklarheter om vad som avses med traditionellt, konfessionellt och religiöst innehåll. Skolverkets exempel på det som inte kan tillåtas när skolan ska vara ”icke-konfessionell” förefaller rimliga. Verkets sätt att tala om ”religiösa inslag” övertygar däremot inte.

Jag anser att det går att skilja på tradition och bekännelse (”icke-konfessionell” enligt lagen har med bekännelse av tro att göra). Religiösa inslag ur en tradition kan användas på flera sätt. En psalm, ett julspel, en bibelberättelse eller beskrivning av en högtid blir inte automatiskt till en bekännelse. Att bön, predikan, trosbekännelse och välsignelse inte tillåts behöver inte hindra att inslag ur den kristna traditionen används vid skolans samlingar. Därför är det viktigt att det som hör till traditionen inte tolkas alltför snävt. Och här kommer skolverkets ansvar in. Min förhoppning är att det en gång för alla ska bli klarlagt att så mycket innehåll kan inrymmas att det blir meningsfullt att ha advents- och julsamlingar. Och det kan också motiveras med att skolan har till uppgift att ge kunskaper om och erfarenheter av religion, traditioner och det kulturarv som hör till alla medborgare. Skollagen är anpassad efter en ny tid och borde inte behöva ändras.

Distinktionen i lagstiftningen mellan undervisning och utbildning är däremot ett problematiskt hårklyveri, som är obegriplig för de flesta. Den öppnar upp för en annan ordning i friskolorna än i de kommunala skolorna. Det blir tydligare om man skiljer på skolans icke-konfessionella undervisning, till vilken skolavslutningarna hör, och det som sker som en frivillig aktivitet. Som kyrka måste vi bidra på likartat sätt vare sig skolans samling för alla elever hålls i kyrkan eller i en annan lokal och oavsett om den anordnas av kommunala eller andra skolor. Kyrkan kan också inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid. Vi kan gemensamt utveckla den lokala samverkan som redan är bra på många håll.

Kyrkan måste själv ta sitt ansvar för att ge kristen undervisning och dela erfarenheter av kristen tro. Här har vi alla en uppgift. Dopet kallar oss till lärjungar. Vi ska ge vidare den kristna tron i ord och handling i våra personliga möten.

Det är advent. Nådens Gud finns hos oss även under detta nya kyrkoår! Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse att Gud kommer till oss i det värnlösa barnet!