Detta är en fullständigt ovetenskaplig observation, men mitt intryck är att fastan har en annan karaktär inom islam än i kristendom och judendom. I judendom och kristendom är fastan huvudsakligen ett uttryck för sorg och/eller botfärdighet. Den stora fastan i kristen tradition handlar om att förbereda sig inför påsken genom att begrunda Kristi lidande. Judar fastar på Försoningsdagen, då man ber om förlåtelse för sina synder, och på dagen för templets förstörelse, Tisha b’av. Det finns förstås ett moment av självrannsakan i ramadan också, men jag uppfattar att den mer uppfattas som en möjlighet till andlig växt, en andlig disciplin som den troende går in i med glädje.
Nu hårdrar jag skillnaden, och menar inte att det ena är bättre än det andra. Men jag tänker att genom att uppmärksamma såväl likheter som skillnader mellan religiösa traditioner lär vi oss mer om både oss själva och varandra. Vi kan konstatera att fasta finns inom de flesta religiösa traditioner, och att det ofta har såväl en rättviseaspekt som en trosuppbyggande aspekt. Men när vi går vidare och ser att fasta också kan utövas på olika sätt och ha olika betydelser så är det också ett sätt att växa andligt och upptäcka att trons universum är större än vi trott.
Så kan ramadan bli ett tillfälle till andlig växt också för oss som inte är muslimer. Vi kan läsa oss till mera kunskap, t ex genom boken Ramadan en svensk tradition som finns på välsorterade bibliotek, bland dem vårt eget på Centrum för religionsdialog. Vi kan tacka ja om vi blir inbjudna till en iftar-måltid, och kanske pröva att fasta en dag. Vi kan prata med muslimer i bekantskapskretsen om vad fastemånaden betyder för dem.
Och vi kan önska muslimer i vår närhet en välsignad fastemånad. Ramadan mubarak! Ramadan kareem!
Helene Egnell