Apr 20

Vårens vandring för vänskap

 

Stenlejon vid Drottninggatan. Foto: Malin Norrby

Stenlejon vid Drottninggatan. Foto: Malin Norrby

Vårens Vandring för vänskap går längs Drottninggatan söndagen den 14 maj. På så sätt vill vi ta tillbaka den som en gata för oss som vill vandra på fredens och vänskapens väg.

SAMLING kl 14 vid Riksbrons norra fäste. Vi vandrar sedan Drottninggatan fram. Vi avslutar med en samling i Skolhuset, Kammakargatan 13, där samtalet kan fortsätta vid fikaborden.

Freden börjar med dig och mig. När vi går en bit på vägen tillsammans. När vi berättar för varandra något om den väg som fört oss hit, till den plats där vi möts. När vi delar minnen av platser vi passerar på vår vandring, och de associationer de ger oss.

Då blir vi människor för varandra, bortom etiketter i form av religion och andra grupptillhörigheter, men med de berättelser och värderingar som gör oss till dem vi är. Då skapas förståelse, en grund för tillit och en önskan att fortsätta den gemensamma vandringen.

Därför vandrar vi för vänskap.

Välkommen att vandra med oss!

Tid: Söndagen den 14 maj klockan 14.00

Plats: Samling vid Riksbrons norra fäste klockan 14.00

Arr: Interreligiöst Fredsforum

Interreligiöst Fredsforum (IFF) är ett nätverk av medlemmar i trossamfund och andra organisationer på andlig grund som verkar för fredskultur.

Läs mer om Interreligiöst Fredsforum och Vandring för vänskap på Centrum för religionsdialogs blogg

 

Helene Egnell

 

Apr 11

Interreligiös manifestation på Sergels torg

IMG_1128Efter fredagens händelser i Stockholm arrangerade Sveriges interreligiösa råd en interreligiös manifestation på Sergels torg under måndageftermiddagen. Ett drygt hundratal personer från olika samfund och trosinriktningar slöt upp och representanter från samfunden talade och ledde i bön. Många bar skyltar med budskapet ”Goda grannar” och manifestationen förenade deltagarna i interreligiös solidaritet. Manifestationen avslutades med att representanter för de olika religionerna samlades på trappan till Sergels torg – mitt i blomsterhavet.

Läs mer: Sveriges interreligiösa råds uttalande efter fredagens händelser i Stockholm

Här följer ett bildcollage från manifestationen:

Godagrannar8 Godagrannar9 Godagrannar6 Godagrannar5 godagrannar4 godagrannar3 godagrannar2 godagrannar11 Godagrannar12 Godagrannar13 Godagrannar14 Godagrannar15

 

Malin Norrby

Apr 8

En attack på mänskligheten

 

Blomsterväggen utanför Åhléns. Foto: Marianne Dahl Radhe

Blomsterväggen utanför Åhléns. Foto: Marianne Dahl Radhe

Så drabbade terrorn Stockholm. Visst hade vi förstått att det skulle hända (igen) – men det är ändå svårt att förstå att det hänt på en plats en själv har passerat hundratals gånger.

Men framför allt är det svårt att förstå att någon kan förråda mänskligheten genom att med avsikt meja ned sina medmänniskor med en lastbil. Jag menar då ”mänskligheten” i två bemärkelser. Dels förövarens egen inneboende mänsklighet – det som vi i kristen tradition kallar Guds avbild – och dels hela människosläktet. I såväl muslimsk som judisk tradition gäller det att om någon dödar en människa är det liktydligt med att ha dödat hela mänskligheten.

Därför är det som hände på Drottninggatan i Stockholm i fredags inte i första hand en attack mot Stockholm, Sverige eller ”den västerländska civilisationen”. Nej, det är tillsammans med liknande dåd i Mazar e-Sharif, Bagdad, Jerusalem, Nice, Berlin, London och en mängd andra platser en attack mot mänskligheten.

Men mänskligheten är starkare. Under #openstockholm erbjöd stockholmarna skjuts, husrum och annan hjälp till varandra, en mängd manifestationer för medmänsklighet har redan ordnats och fler kommer att följa, på avspärrningarna utanför Åhlens växer en blomstervägg fram. ”Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat” som vi sjunger i psalm 782 i Den svenska psalmboken.

Låt oss hålla fast vid det! För mannen som körde lastbilen på Drottninggatan är inte den ende som vill sprida hat. Muslimer får nu ta emot hot och glåpord från dem som vill kollektivt skuldbelägga alla muslimer. Rykten sprids, och frasen ”varför tar inte muslimer avstånd från terrordåd” dyker upp på sociala media. Därför vill vi gärna dela ett urval av de kommentarer från såväl muslimska organisationer som interreligiösa, kristna, buddhistiska, hinduiska, judiska och asatroende som uttrycker förfäran men också beslutsamhet att stå upp mot hatet, som publicerats de senaste dygnen:

Sveriges interreligiösa råd
Islamiska förbundet
Shiasamfunden
Islamakademin
Ärkebiskop Antje Jackelén
Katolska kyrkan
Buddhistiska samarbetsrådet
Forn Sed
Hindu Forum
Judiska församlingen

Dialogslussen

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (Mormonkyrkan)

Baha’i

Biskop Eva Brunnes debattartikel i Aftonbladet

Helene Egnell

 

Apr 5

”Hade det gällt judarna…”

Medeltida framställning av Kain som antisemitisk stereotyp i kyrka i Uppland

Medeltida framställning av Kain som antisemitisk stereotyp i kyrka i Uppland. Foto: Malin Norrby

Det brukar alltid sägas med emfas när andra former av rasism debatteras, att ’hade det gällt judarna hade alla reagerat – då hade polisen agerat, liksom politiker och debattörer’. Sanningen är, att när det gäller judarna så är det ofta precis tvärtom – tystnaden lägrar sig och ursäktandet, bortförklaringarna och förringandet tar vid.” Så skriver historikern Heléne Lööw i en artikel i Dagens Samhälle med anledning av att judiska föreningen i Umeå efter trakasserier från högerextremt håll beslutat att säga upp sin lokal och avveckla sin verksamhet.

Heléne Lööws påpekande visar på en skrämmande utveckling i samhället. För mig, som växte upp på 60-talet, har det varit ett starkt tabu att på något sätt tala förringande om judar. Det var en tid då medvetenheten om Förintelsen var stor. Eichmannrättegången hade tydliggjort ondskans mekanismer, Tyskland började göra upp med historien, vår föräldra- och lärargeneration hade själva levt under Andra världskriget och var måna om att inpränta i den yngre generationen att detta får aldrig hända igen. Att nazister öppet skulle visa sig på gatorna igen var otänkbart.

Men nu händer det. Vi tvingas inse att det inte var så enkelt som att nya grupper sätts in i rollen som föraktad och förföljd minoritet. Islamofobi och antisemitism kan frodas sida vid sida. Och när, som i Umeå, en judisk förening ser sig nödsakad att ge upp inför trakasserierna, då har det gått för långt. Samhället måste stå upp för den judiska gruppen, skriver Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig i en debattartikel i Svenska Dagbladet och Negar Josephi uppmanar Umeå kommun att bygga en synagoga.

Men dessbättre är det inte bara judiska företrädare som säger ifrån. Interreligiösa rådet i Umeå gjorde redan den 8 mars ett uttalande som publicerades i Västerbotten-Kuriren, och Samarbetsrådet för judar och kristna fördömer med all kraft varje försök att skrämma, förfölja eller diskriminera judar och andra grupper i Sverige och kräver att den ökande antisemitismen i Sverige bemöts med alla tillgängliga politiska, juridiska och opinionsbildande insatser”. Den interreligiösa solidariteten finns, men den behöver växa sig starkare. Och för oss kristna gäller det än en gång att lära känna kyrkans antisemitiska historia och vara mycket observanta på vad vi säger och sjunger i våra gudstjänster så att vi inte omedvetet vidarebefordrar antijudiska stereotyper.

Helene Egnell

Mar 23

För övrigt anser jag att Improperierna bör avskaffas

Kyrka 1Snart är vi inne i Stilla veckan, och liksom tidigare år vill vi från Centrum för religionsdialogs sida vädja till församlingarna att avstå från att framföra Improperierna i Långfredagens gudstjänst.

Improperierna (förebråelserna) är en växelsång med rötter i 800-talet. Den innehåller Kristi tänkta förebråelser mot folket för att det belönat hans välgärningar med lidande, och eftersom den anspelar på händelser i Gamla Testamentet blir effekten att det är det judiska folket som kollektivt anklagas för att ha dödat Jesus.

När den framförs idag är det naturligtvis inte med antijudisk avsikt. Tanken är att det är församlingen som sitter på de anklagades bänk. Men när det som sägs anspelar på det judiska folkets historia: ”Jag förde dig upp ur Egyptens land – du har rest korset åt din frälsare” så är det judarna som blir symbolen för människans ”bortvändhet från Gud”.

Synagoga 1Och den hör hemma i en gammal tradition av att utpeka judarna som gudsmördare. Under en lång tid av kyrkans historia var fastan och påsken en tid då just hatet mot judar uttrycktes särskilt starkt, särskilt Långfredagen var en fasans dag för judarna, då de kristna församlingarna uppeldade av antijudiska predikningar gick ut för att hämnas Jesu död på judarna. I våra kyrkor finns många antijudiska bilder, till exempel de av den triumferande Kyrkan och den förblindade Synagogan i form av två kvinnogestalter, vår illustration är hämtad från Östra Vemmerlövs kyrka i Skåne.

Palestrinas tonsättning är underbart vacker, och många har en stark relation till den – men med tanke på dess historia är det kanske en uppoffring vi bör göra som en del av vår kollektiva botgöring i fastan att avstå från den. Vi lever i en tid av ökande antisemitism, och det är en plikt att avhålla sig från allt som på minsta sätt kan göda den med negativa stereotyper av judar. I det nya handboksförslaget finns Improperierna inte längre med. I många församlingar, t ex Malmö pastorat, är de redan borta från långfredagsgudstjänsten. Vi hoppas många följer efter.

Helene Egnell

 

Mar 20

Nyförvärv till biblioteket – mars

Memoirs of a Hopeful Pessimist av Debbie WeissmanMemoirs of a Hopeful Pessimist: A Life of Activism through Dialogue av Debbie Weissman (biografi)

After attending a week-long, inter-religious conference with about 60 other women, Dr. Debbie Weissman had a life-transforming experience. While harnessing a strong Jewish identity on her quest to do interfaith work, she tells about meeting people from other religions and the interesting conversations that ensue. Her unique perspective, one that includes respect and concern for others, allows for distinct and novel insights. Coupled with humorous anecdotes, Dr. Debbie Weissman’s engaging journey finds meaning and optimistic hope in the life of a pessimist.”

 

Louis Massignon: A Pioneer of Interfaith DialogueLouis Massignon: A Pioneer of Interfaith Dialogue av Dorothy C. Buck (biografi)

The root of the word Badaliya in Arabic, means to replace or exchange one thing for another. The French scholar and spiritual seeker, Louis Massignon (1883 1962), interpreted the word as a willingness to put oneself in the place of another, to give one s own life for the sake of someone else. This offering of himself for the well-being of his Muslim brothers and sisters was the inspiration for Massignon s entire life. In 1947, the renowned orientalist, who had regained his Christian faith and identity while on a research expedition in Baghdad, in present day Iraq, established an international prayer association that he named, the Badaliya and for which he remained the organizer until his death in 1962.”

 

Trossamfunden och flyktingarna: en reportagebokTrossamfunden och flyktingarna: en reportagebok om trossamfundens verksamhet för nyanlända och flyktingar av Tove Palén. Utgiven av Nämnden för statligt stöd till trossamfund.

Hösten 2015 var speciell på flera sätt. Aldrig tidigare hade så många människor varit på flykt i världen. 2015 var också det år då rekordmånga flyktingar kom till Europa. Till Sveriges nordliga breddgrader tog sig över 160 000 personer. Detta innebar en stor utmaning för svenska myndigheter. Men det offentliga fick hjälp från civilsamhället. Organisationer, föreningar, församlingar, tillfälliga nätverk och enskilda människor engagerade sig i mottagandet av flyktingarna. För trossamfunden är det sociala arbetet för flyktingar en lika central som omistlig del av verksamheten. Så har det varit länge men det syntes tydligt under hösten 2015 då kyrkor, moskéer eller andra gudstjänstlokaler ofta blev samlingspunkter för de akuta mottagningsinsatserna. Hit kom flyktingar för att få en natts sömn, ett mål mat och varma kläder. Reportageboken Trossamfunden och flyktingarna är ett försök att ge en inblick i denna verklighet. Det är inte en utvärdering eller en kritisk granskning av vad samfunden gör, utan tio korta nedslag på olika platser i Sverige. Ambitionen har varit att på ett konkret sätt visa vad trossamfunden gör för flyktingar – och hur de går tillväga.”

Jag är neutral!: religionskunskap i det pluralistiska SverigeJag är neutral!: religionskunskap i det pluralistiska Sverige av Karin Kittelmann Flenser

En av de integrationsutmaningar som Sverige står inför är hur vi bemöter människor som ser världen på ett annorlunda sätt. För att det mötet ska bli så bra som möjligt behövs det ett genuint intresse för människor med andra trosuppfattningar. I rapporten som Karin Kittelmann Flensner, lektor i utbildningsvetenskap, har skrivit, argumenterar hon för att svensk skolas religionsundervisning i dag saknar det här intresset. Religionsundervisningen, menar hon, används i stället för att förtydliga den egna, sekulära övertygelsen och religiösa människor framställs ofta som irrationella och kvar i en förgången tid. ”

 

Contemporary Muslim-Christan EncountersContemporary Muslim-Christan Encounters av Paul Hedges (red.)

Contemporary Muslim-Christian Encounters: Developments, Diversity and Dialogues addresses the key issues in the present day global encounter between Christians and Muslims. Divided into two parts, the first examines theoretical issues and concerns which affect dialogue between the two traditions. The second part highlights case studies from around the world. Chapters come from established scholars including Reuven Firestone, Douglas Pratt and Clinton Bennett, emerging scholars, as well as practitioner perspectives. Highlighting the diversity within the field of ”Christian-Muslim” encounter, case studies cover examples from the US and globally, and include dialogue in the US post 9/11, Nigerian Muslims and Christians, and Christian responses to Islamophobia in the UK. Covering unique areas and those not explored in detail elsewhere, Contemporary Muslim-Christian Encounters: Developments, Diversity and Dialogues will be of interest to advanced students, researchers, and interfaith professionals.”

 

 

Malin Norrby

Mar 8

Vi behöver feministisk interreligiös solidaritet

Gruppbild på deltagare vid IKETH-konferens 2008Idag, på Internationella kvinnodagen, får väl också denna blogg dra sitt strå till stacken i myllret av feminismer som diskuteras och manifesteras denna dag!

Feminismer, ja – för feminism är inget entydigt begrepp. Diskussionen om teori och metod, om vilka ideologier feminismen kan ingå ett fruktbart samarbete med, om vilka strategier som leder framåt har pågått sedan kvinnorörelsens födelse i förrförra seklet. En röd tråd i diskussionen har gällt människosynen: särartsfeminism eller likhetsfeminism. Ska kvinnor ha inflytande i samhället för att vi annorlunda än män, eller för att vi är likadana som män?

Och så har vi frågan om feminism och religion. I 70-talets kvinnorörelse var den som kallade sig kristen en lite udda fågel – till skillnad från 1800-talets pionjärer, som hämtade sin inspiration ur Bibeln, samtidigt som de var kritiska mot den patriarkala kyrkan. Dagens religiösa feminister får fortfarande kämpa på två fronter: med det egna samfundet som inte förstår deras feminism, och med sekulära feminister, som inte förstår deras religiösa engagemang. Titeln på en bok som kom för ett par år sedan är talande: ”Faithfully Feminist: Jewish, Christian and Muslim Feminists on why we stay”.

Feministteologi ett interreligiöst projekt

Den moderna feministteologin har varit interreligiös från början: inte minst var den ett judisk-kristet projekt (även om den kristna feministteologin inte alltid var fri från antijudiska stereotyper) men muslimska feminister, t ex Amina Wadud, fanns med på ett tidigt stadium. Idag finns det anledning att värna och stärka denna interreligiösa solidaritet.

Kön och sexualitet är en stridsfråga idag, såväl inom som mellan religiösa gemenskaper. Kvinnofrågor diskuteras i de flesta religiösa traditioner över hela världen, men kan också ”kidnappas” för vitt skilda agendor: såväl anti-muslimska som anti-västerländska. Anti-islamsk propaganda anspelar ofta på att kvinnor skulle ha låg status i islam, ofta symboliserat av slöjan, framförallt de heltäckande varianterna.

Men samtidigt får kvinnor som bär burka/niqab också illustrera ”hotet” från islam. Ett exempel är Sverigedemokraternas ökända video från valrörelsen 2010, där en kvinna med rollator jagas av kvinnor höljda i svarta skynken. Budskapet var att resurser tas från svenska pensionärer för att göda muslimerna som invaderar vårt land.

För många sekulära likväl som religiösa feminister symboliserar slöjan kvinnoförtryck – men kanske också hotet att förtrycket som kvinnorörelsen så länge bekämpat ska komma in genom bakdörren om sådan klädsel accepteras.

Hävda rätten till sin egen kropp

Utifrån en feministisk analys är det inte orimligt att se den heltäckande klädseln som ett uttryck för kvinnoförtryck. Problemet är att kritikerna förbiser att den också kan vara uttryck för kvinnors fria val. Risken är alltså att kritiken bidrar till objektifieringen av ”Den muslimska kvinnan”, som framställs som både offer och förövare, som föremål för medömkan likaväl som ett hot mot det västerländska samhället. Hon blir själva symbolen för islam.

Å andra sidan är det inte bara i en västerländsk, orientalistisk diskurs som kvinnors ställning lyfts fram för att nedvärdera ”de andra”. Motsvarande retorik finns i ”occidentalistisk”, väst-fobisk propaganda. I fundamentalistiska versioner av de flesta religiösa traditioner tolkas den västerländska kvinnans ”omoraliska” leverne, de höga siffrorna för abort och skilsmässor som bevis på hur kvinnofrigörelsen för människor vilse, och hur utsatt den västerländska kvinnan i själva verket är. Man pekar också på hur kvinnor tvingas exploatera sina kroppar i reklamen.

Vare sig en kvinna täcker eller exponerar sin kropp står den i fokus för debatten. Och just därför är det så viktigt att feminister även i detta sammanhang hävdar kvinnors rätt till sina egna kroppar, vare sig vi väljer att täcka dem eller ej. Den som tillämpar den viktiga dialogprincipen ”låt var och en definiera sig själv” talar inte om för en kvinna att hon är förtryckt för att hon klär sig på ett visst sätt. I medvetenheten om att feminism kan bygga på olika teorier och strategier kan jag erkänna att en feminist kan bära huvudduk och avstå från att ta män i hand, även om jag själv menar att andra teorier och strategier är att föredra.

Centrum för religionsdialog har genom året på olika sätt lyft feministiska perspektiv. 2008, när vi startade vårt arbete, stod vi värd för IKETH:s konferens om kvinnors skrifttolkning som resurs i religionsdialogen och arbetet för jämlikhet (bilden ovan är hämtad därifrån). Lika länge har vi funnits med i arbetet med seminarieserien ”Religionsdialog i genderperspektiv” som hittills genomfört åtta seminarier på olika teman. Sedan förra året har Stockholmsavdelningen av nätverket ”Systerskap & religionsmöte” sina möten i våra lokaler.

Vårt bibliotek har ett hundratal titlar som innehåller feministteologi från olika trossamfund och i interreligiös praktik. De flesta av dem återfinns under denna länk. Det går utmärkt att komma och botanisera i hyllorna, och även låna hem böcker!

Glad 8 mars på er allihopa!

Helene Egnell

Mar 3

Religiös analfabetism

Helene EgnellMyndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har publicerat en rapport om Muslimska brödraskapet i Sverige (nedan kallad MSB 2017) som fått skarp kritik av 23 svenska islamforskare, som menar att rapportens slutsatser går emot den samlade forskningen om islam i Sverige.

Forskarna kritiserar rapporten ur akademisk synvinkel. Men det finns också anledning att granska den från ett trosperspektiv. Rapporten är nämligen också ett uttryck för den ”religiösa analfabetism” som börjat debatteras de senaste åren. Det icke redovisade grundantagandet är att en svensk är en person med sekulär livssyn, och att i den mån man har en religiös tro är det en sektor av livet som hör hemma i den privata sfären.

Rapporten framhåller, som bevis för Muslimska Brödraskapets fördärvliga inflytande att en skrift som utgivits av Sveriges muslimska förbund säger att ”muslimer bör ’underkasta’ sig tron som uppfattas vara ett allomfattande system av idéer, ideal och normer för mänskligt liv” samt att ”[d]et uppfattas som en religiös plikt att sprida islam”. (MSB 2017, s 9)

”Underkastelse” är ett specifikt muslimskt uttryck, i kristendomen talar vi hellre om ”överlåtelse”, inom buddhismen att ”ta sin tillflykt till” Buddha – men de flesta troende oavsett konfession anser nog att tron är allomfattande, och innehåller idéer, ideal och normer för mänskligt liv. Islam, liksom kristendomen, är en uttalat missionerande religion – men även t ex hinduer och buddhister vill sprida sin lära. Så vad är problemet när just islam gör det?

Vidare berättar rapporten att Muslimska Brödraskapets medlemmar får genomgå en introduceringsprocess på 5-8 år, och att denna tid är avsedd att förbereda dem på ett långsiktigt samhällsbyggande arbete. Novitiat, kallar man en sådan introduceringsprocess i klostervärlden, och att vara samhällsbyggande ingår i de flesta religioners självbild.

”Gränslöst arbete” är rubriken på ett avsnitt i rapporten. Gränslöshet är också något som är gemensamt för de allra flesta religiösa rörelser. De uppstår på en geografisk plats, men sprids sedan genom handel, migration eller mission över världen. ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar” sade som bekant Jesus. Det är också värt att påminna sig att ”kosmopolit” är ett kodord för judar i antisemitisk propaganda.

Detta var bara ett par exempel på hur det som är ett normalt sätt att tänka och verka för dem som praktiserar någon form av religion i rapporten misstänkliggörs. Författarnas underliggande åsikt att den som ska räknas som svensk är sekulär framkommer i slutet på det avsnitt som kritiserar ”mångkulturalismen”: ”Den svenska befolkningen [min kursivering] bör [enligt mångkulturalismförespråkarna, min anm.], trots att de är i majoritet, vara en grupp bland andra grupper: alla grupper ska ha samma status.” (MSB 2017 s 26) Möjligen handlar det om en ”freudian slip”, men i detta citat förefaller rapporten inte räkna med att muslimer ingår i den svenska befolkningen.

Om ”den svenska befolkningen” inte inkluderar muslimer, kan den rimligen inte heller inkludera praktiserande kristna, judar, hinduer, buddhister osv. Ska vi räkna oss som ”resident aliens”? Om en statlig myndighet tar till sig denna syn på religiösa människor är det allvarligt.

I likhet med islamforskarna ifrågasätter inte heller jag att det kan finns individer och grupper i Sverige som har kopplingar till Muslimska Brödraskapet, och att det skulle kunna vara ett samhällsproblem. Men en kartläggning av detta måste baseras på fakta, och vara grundad i en förståelse av vad religion är.

Helene Egnell

Feb 27

Att leva med paradoxer

Rev. Dr. Johnson Mbillah, General Adviser, PROCMURA-Kyrkan måste leva i spänningen mellan vittnesbörd och dialog. Det är en paradox, men inte en motsättning.

Det sade Johnson Mbillah som leder PROCMURA, Program for Christian-Muslim Relations in Africa, när han gästade Stockholms stift i början av februari. När de afrikanska länderna frigjorde sig från kolonialmakterna i slutet av 50-talet insåg de kyrkliga ledarna att en förutsättning för fred och stabilitet var goda relationer mellan kristna och muslimer. Det var bakgrunden till att PROCMURA , som idag arbetar med olika projekt i många afrikanska länder, bildades år 1959.

-Både kristendom och islam är missionerande religioner, så det gäller att komma överens om att vi vittnar om vår tro på ett respektfullt sätt, och dessutom arbetar tillsammans för rättvisa, fred, försoning och en holistisk utveckling för människan och miljön. Trots våra skillnader kan vi enas om att människosläktet är en familj, och att vi är skapade till att vara skapelsen förvaltare, inte dess herrar, påpekade Johnson Mbillah:

-Jesus sade: ”ni ska vittna om mig” – och änglarna förkunnade att han är Fridsfursten. Som kristna lever vi alltså med paradoxen att både förkunna budskapet och i dialog verka för fred med andra.

Jag tänker att vi har något att lära av den afrikanska erfarenheten av att leva med paradoxer och stå ut med spänning. Det är svårt. Ibland försöker vi kanske undvika det genom att avstå från såväl vittnesbördet som dialogen. När vi tar emot flyktingar i våra församlingar vill vi se det som en diakonal uppgift, där vi serverar soppa och lär ut språk, men inte riktigt vågar tala om trosfrågor. Kanske av osäkerhet, men också av en sund känsla av att inte vilja utnyttja medmänniskors behov för att ”sälja in” vårt budskap. Men tänk om vi å ena sidan gick in för att så långt det gå göra detta diakonala arbete i samverkan med andra församlingar – såväl kristna som de av andra konfessioner – och å andra sidan var öppna för det existentiella samtalet där vi både delar med oss av vår tro och lyssnar till den andras vittnesbörd?

Det är ju i det mötet som vår tro, och vad i den som är viktigt för oss, kan bli tydlig för oss själva. Och för mig är det kanske just paradoxen som är central i min kristna tro. Gud som blir människa, styrkan som visar sig i svagheten, Guds vishet som ser ut som dårskap, att den som vill vara stor ska vara de andras tjänare, spänningen mellan att det goda segrat redan nu men ändå inte ännu. Att vi Martin Luthers ord är ”simul justus et peccator” – samtidigt rättfärdiga och syndare.

Kristen tro är full av paradoxer – liksom livet självt. Tron kan hjälpa oss att leva med paradoxerna, och då kan vi också helhjärtat tro att Jesus är vägen, sanningen och livet samtidigt som vi är övertygade om att även andra trosbekännare vandrar på Guds vägar.

Helene Egnell

Feb 17

Ny chans att se Besa – the Promise

Besa - the PromiseUnder hösten var vi med i ett samarbete kring filmen BESA – the Promise, som fick sin Sverigepremiär i Röda Korsets folkhögskola i Skärholmen. Den berättar om en glömd del av historien om Andra världskriget: hur albanska muslimer gömde judar, ibland med fara för eget liv. Historien gestaltas genom två män, ättlingar till dem som räddade och dem som räddades. Besa är beteckningen på den albanska hederskod som innebär att man är skyldig att ta emot och skydda flyktingar.

Filmen visades i såväl Skärholmen som på Kista folkhögskola, i ett samarbete mellan de två folkhögskolorna, Svenska kyrkan i Skärholmen och Spånga-Kista, Forum för levande historia och Centrum för religionsdialog – allt på initiativ av stadsdelskontoret i Skärholmen. Det blev tre visningar med efterföljande panelsamtal, och samanlagt ett drygt hundratal personer såg filmen. Några reaktioner från publiken:

”Tack för att ni tagit hit en hoppfull berättelse! Det behöver vi”.

”Jobbigt att bli konfronterad med min bekvämlighet”.

”Hur vågade albanerna ta sådana risker? Hur kan man skydda främlingar och riskera sin familjs säkerhet? Jag vet inte om det egentligen är mod, plikt eller tokeri.”

”Fått lära mig om hat mellan judar och muslimer, men det finns tydligen andra kapitel.”

”Har aldrig sett företrädare för tre religioner på samma scen.”

”Hur kan mina barn träna sin solidaritet?”

Nu får den som missade dessa visningar en ny chans att se filmen då Samarbetsrådet för judar och kristna i samarbete med Katedralakademin och Centrum för religionsdialog visar filmen den 5 mars. Observera att filmen är på engelska och delvis textad på engelska – ingen svensk text.

Mer om filmenbesathepromise.org

Tid: Söndagen den 5 mars, 15.00 – 17.00

Plats: Nicolaisalen, Själagårdsg. 11 (Gamla stan)

Helene Egnell