Kanariefågel, elefant – eller antioxidant?

Vad är religion? Det är en av de frågor de lärde tvista om. Några liknelser jag stött på de senaste dagarna är den känsliga kanariefågeln, elefanten som tar för stor plats och antioxidanten som bidrar till stabilitet och harmoni. Vad innebär det för det offentliga samtalet att vi har så olika bilder?


Blåbär innehåller mycket antioxidanter! Var som ett blåbär! Källa: wikimedia Commons.

På konferensen Religionens plats i framtidens Sverige för ett par veckor sedan sade rabbi Ute Steyer att de religiösa minoriteterna kan ses som ”kanariefågeln i gruvan”, den som dog av de giftiga gaserna innan gruvarbetarna hann märka av dem, så att de kunde sätta sig i säkerhet i tid. Jag citerade henne i ett inlägg på vår Facebooksida, varpå någon kommenterade att religionen väl snarare var som elefanten i porslinsbutiken, som varsamt bör lotsas ut ur den.

Det är fascinerande, och värt att begrunda och samtala om, att vi har så olika bilder av samma verklighet. Det kan förklara en del i t ex debatten om böneutrop. Är det en lokal ordningsfråga i Växjö eller en fråga av så stor dignitet att en partiledare utfärdar ett påbud att partiets förtroendevalda på alla platser ska motsätta sig alla ansökningar om något dylikt? Något som f ö kan få tragikomiska effekter, som då KD i Sundsvall tog kraftigt avstånd från böneutrop som den lokala moskén inte alls var intresserade av att ansöka om. Jag hör ofta kristna vänner oja sig över att det är så lite religiösa program på radio, medan ateisterna ondgör sig över att det inte bara är helgsmål och söndagsgudstjänst, utan att de också behöver utsättas för morgonbön varje dag i P1. Mycket eller litet? Kanariefågel eller elefant?

Jag tror en viktig del av den interreligiösa dialogen behöver handla om dessa olika verklighetsbilder. Kanske kan vi, om vi försöker förklara för varandra vad det är vi ser, och framför allt vad i den bilden som skrämmer oss, förstå vad det är som gör att den ena ser en kanariefågel och den andre en elefant – ungefär som i fixeringsbilderna som kan innehålla både en ung kvinna och en gammal gumma. Vad är det som gör att du känner att du håller på att kvävas som kanariefågeln i gruvan? Vad är det du är rädd att elefanten ska krossa?

En fruktbar bild av hur religion kan fungera fick jag någon dag senare på Svenska muslimer för fred och rättvisas (SMFR) 10-årsjubileum som jag hade förmånen att bli inbjuden till. Tillträdande ordföranden Shaimaa Abdelhady (som är doktor i biokemi) sade att hennes vision var att SMFR och deras medlemmar skulle fungera som antioxidanter. Antioxidanter är stabila molekyler, som är kroppens sätt att desarmera fria syreradikaler, som i sin tur är instabila molekyler som orsakar sjukdomar som cancer mm. Det finns människor, menade Shaimaaa, som liksom de fria syreradikalerna saknar något som gör att de blir instabila, och det kan göra att de vill bygga murar mot andra människor, sprida näthat o s v. Men om människor som är trygga i sig själva kan bemöta de här människorna med vänlighet kan de fungera som antioxidanter.

Det är förstås en bild som kan användas åt båda håll. De som vill likna religionen vid elefanten i porslinsbutiken ser den förmodligen också som något som skadar samhället och gör det instabilt. Och visst finns det religiösa yttringar som snarare är som fria syreradikaler: osäkra människor söker sig till extrema och slutna rörelser som de tror ska ge dem den stabila identitet de sökt. Desto viktigare är det att vi strävar efter att vara ”sanna mot oss själva och öppna mot andra” – att genom dialog försöka förstå både oss själva och varandra bättre. Den som på det sättet är trygg i sin identitet kan bidra till att läka vår värld.

Helene Egnell