I Vamlingbo kyrka finns en stor medeltida kalkmålning av ärkeängeln Mikael, som blev en anknytningspunkt för de muslimska flyktingar som kom till orten hösten 2015.
”När vi berättar för våra nya muslimska grannar att målningen föreställer ärkeängeln Mikael blir de förtjusta. ’Har ni också Mikael!’. […] Det finns sedan 800 år tillbaka flera Mikaelberättelser knutna till Vamlingbo kyrka. Nu kompletteras dessa av också Koranens Mikael. Vi berikas. Vi upptäcker att vi delar Mikael, och de andra [bibliska figurerna] med våra grannar.” Så skriver Lotta Lagercrantz och Wilhelm Östberg i boken Tilliten och rädslan som getts ut i samband med installationen med samma namn som Lotta Lagercrantz skapat i Vamlingbo kyrka. Boken innehåller såväl berättelser om människorna som kom och om dem som fanns med och tog emot, som reflektioner över svensk migrationspolitik.
Burgsvik var en av de många orter som i november 2015 tog emot en grupp asylsökande, 98 personer närmare bestämt. När Migrationsverket efter ett halvår ville flytta dem till förläggningar på fastlandet ville hälften av dem stanna, och bygdens folk ställde upp med bostäder eller bidrag till hyra för eget boende (Ebo). Idag har många av dem fått jobb, är föräldralediga eller i utbildning, men väntar fortfarande på uppehållstillstånd.
De goda krafterna mobiliserades, sammanhållningen i en bygd som är stolt över sitt kulturarv och sin tradition att ta ansvar i kyrka och samhälle klarade av att inlemma nykomlingarna i gemenskapen. Men det innebär förstås inte att det var problemfritt. Alla var inte glada. Därav titeln Tilliten och rädslan. Såhär skriver församlingsprästen Benjamin Ulbricht i broschyren Konst i kyrkorna som Visby domkyrkoförsamling gett ut (installationen i Vamlingbo ingår i ett större projekt med detta namn): ”Rädsla kan och ska inte döljas. Kritiska frågor och obekväma tankar måste få finnas, annars hittar de olyckliga nödutgångar. Men kanske har vi också ett val. Ett val att våga lyssna. Att våga ha tillit. Att våga dela varandras sårbarhet. Kyrkan vill hjälpa oss på den vägen. Sårbarhetens väg. Den som också Jesus vandrade.”
Installationen är skapad i samspel med kyrkorummet: längst ned i kyrkan, då en kommer in genom den norra porten – norr är i kyrkobyggnadens symbolik det ondas sida) finns vittnesbörden om det svåra, avslagen på asylansökningar, de hårda orden som maskerar en svår verklighet skrivna på stenar, en påminnelse om de små steg som ledde till nazismens maktövertagande i Tyskland. Framme i koret möter så hoppets och uppmuntrans ord på vepor vars tunnhet talar om att styrkan finns i svagheten, och i flaskposter upphängda i ställningar som påminner om de båtar som förde flyktingarna hit.
Flyktingen som bärare av hopp: Jag associerar till ett föredrag som George Joseph, ansvarig för Katolska kyrkans flyktingarbete höll på Förbundet Kristen humanisms sommarmöte nyligen. Där framhöll han att det är flyktingarna som är bärare av hoppet: det är deras styrka och framtidstro som fört dem hit. Det känns som om burgsviksborna har tagit till sig det. I installationen gestaltas det genom tre stenar där en nyanländ stenhuggare från Syrien huggit in ordet ”sten” på svenska, dari och arabiska. Så förnyas den gotländska stenhuggartraditionen med nya impulser.
Jag tror många som varit engagerade i att ta emot människor på flykt runtom i vårt land kan känna igen sig i utställningen, och i det som boken berättar om. Även om installationen är skapad för Vamlingbo kyrka så går den att anpassa till andra kyrkorum, och boken, som kostar 50 kronor, skulle kunna fungera som underlag för samtal i olika frivilliggrupper. Är du intresserad av att beställa boken, eller få installationen till din kyrka, kontakta Lotta Lagercrantz på lottala@hotmail.com! du kan också läsa mer på projektets hemsida.
Till sist ännu ett citat ur boken, ur texten Västasien återupptäckt på Sudret av dess redaktör Wilhelm Östberg: ”25 procent av samtliga myntfynd i Nordeuropa från 800- och 900-talet har gjorts på Gotland, och det är nästan uteslutande arabiska och kufiska (präglade i staden Kufa i dagens Irak) mynt. Visby var en kosmopolitisk stad på medeltiden. Nu når oss på nytt berättelser från Aleppo och Damaskus här på Stursudret. När vi på nyheterna hör om strider i Raqqa har vi grannar som har sina familjer där. Någon beättar för oss att hans föräldrar bor ett stycke utanför Raqqa, ’ungefär lika långt från Raqqa som det är mellan Havdhem och Hemse’. Kartan får nya oväntade referenspunkter. När flyktingarna anlände flyttade världen in på Sudret.”
Helene Egnell