Shabbat Para – det betyder att det nu är bara två veckor kvar till Pesach!
Vi alla kommer att sitta runt borden för att fira sedern. Men har ni frågad er någongång varifrån sedern egentligen kommer? Svaret som många av oss skulle ge är ”det kommer från uttåget ur Egypten. Där åts matza.” Men det säger egentligen bara varifrån seden att äta matze* kommer. Inte varifrån själva sedern kommer. Ni vet, allt som tillhör sedern: de fyra frågorna, de fyra glas vin, lutandet, afikoman*… För om vi tittar i toratexten som beskriver uttåget ur Egypten så hittar vi inte mycket. Det närmaste vi kommer är budet att äta det rostade lammet tillsammans med osyrat bröd och bittra örter. Men det blir väldigt klart att det centrala som texten i 2 Moseboken beskriver är ätandet av pesachlammet, örterna och det osyrade brödet nämns bara i förbigående. Det är den gemensamma måltiden av det rostade lammet som är det centrala.
Senare, med tillkomsten av Tabernaklet och sedan Templet, så upprätthölls seden att äta pesachlammet. Men till skillnad från alla andra Tempelritualer som involverade offer så var det inte prästerna som skulle bringa pesachoffret utan var och en, dvs varje överhuvud av en familj, och att vikten var sedan att ALLA GEMENSAMT sedan skulle delta i måltiden.
Men vi hittar inga spår efter något som skulle likna haggada*, och sederritualen.
Sedermåltider är kanske den seden som flest judar iakttar i någon form. Oavsett hur religiös eller icke-religiös man är, sedern är något som binder oss ihop. Och under årtusenden så var pesachtiden en tid man såg fram emot med stor förväntan men också med stor oro, och inte pga av städhysterin som onekligen utbryter veckan, eller dagarna innan utan eftersom det ofta var en tid som var särskild farlig för judar, speciellt i kristna länder. Pesach har en tendens att sammanfalla med den kristna påsken – och den kristna påskens tema har gett upphov till århundraden av judeförföljelser som då ofta utlöstes av religiöst uppeggade massor som stormade som judiska kvarteren för att utkräva hämnd.
Judisk-kristna relationer har förändrats i många aspekter och speciellt evangeliska/protestantiska kristna har upptäckt ett nytt sätt att förstå sin egen tro genom att förstå Jesus som jude som sägs har levt under det 1:a århundrade efter vår tideräkning, dvs på en tid då den Andra Templet fortfarande existerade i Jerusalem. Och Jesus sista måltid ägde rum på pesachaftonen, enligt källorna i den Kristna Bibeln. Det är därför mer och mer utbrett bland kyrkorna, och även här i Sverige, att hålla sedermåltider för sina församlingsmedlemmar i ett försök att anknyta till Jesus liv då man beskriver att sedermåltiden är måltiden Jesus åt med sina lärjungar…
Det finns flera problem med detta:
- Måltiden Jesus och andra åt år 33 v.t. var INTE en sedermåltid eftersom denna hade inte uppkommit än.Hur vet vi det? Genom att läsa i Mishnan, dvs den tidigaste del av talmud som tillkom ungefär 190-230 v.t., dvs. drygt 150 år EFTER Jesus’ påstodda sedermåltid. I Mishna Pesachim ser vi att vid dess tillskomst var ”sedern” fortfarande inte fullt utformad och det nämns inte en enda gång, varken sig ”haggada” eller ”seder” nämns som egenständiga begrepp.
- Sedern uppkom som substitut för det förstörda Templet och att det därmed blev omöjligt att utföra pesachoffret i Templet, som jag påpekade, var det centrala. En anledning varför sedern skapades var att efter Templets förstörelse och Bar Kochba revoltens nedslagning så talar mycket för att det var ännu ett medevetet och utstuderat sätt av rabbinerna att skapa en ritual som i mycket anknöt eller påstods anknyta till den gamla pesachritualen för att hjälpa folket att komma över traumat av Templets förstörelse. Samtidigt som man har upptäckt att det dels också kan ha rört sig om ett försök att motarbeta en tilltagande assimilation och att motarbeta de framväxande judisk-kristna grupper. Bland dessa förstärktes det ritualer i vilken de framväxande kristna grupper skapade nya ritualer, bl a. påskfirandet med dess kristna teologi om Jesus som det nya ”pesachlammet”. Berättelsen om rabbiner i Bnei Brak som bl a ingår i vår haggada och som nog många av oss hoppa över kan då läsas i ett annat ljus: den åtföljs av ännu en berättelse i rabbi Elazars namn ”…jag är som en 70-åring…” om förpliktelsen att berättar om uttåget från Egypten för all framtid. Rabbinerna strävade efter att både skapa ett pedagogiskt verktyg att ersätta den försvunna Tempelritualen men också ett polemiskt verktyg mot messianska jude-kristna som höll på att förändra minnet av uttåget från Egypten och innebörden av pesach till att passa berättelsen om korsfästningen, och Jesus som det nya ”pesachlammet”.
- Kristna sedermåltider är en form av kulturell appropriering, eftersom de ignorerar den historiska kopplingen och förvandlar judar och judiska traditioner som ett föremål för den egna spirituella resan. Att appropriera judiska traditioner gör dagens judar till statister och bortse från judar och judendom som en levande kultur som har ett eget värde som går längre än dess relation till Kristendomen. Ett annat folks kultur bör inte förvandlas till maskerad. Allt detta blir speciellt problematiskt om den går hand i hand med t ex de ökända improperierna, en deicid-anklagelse i liturgisk form som än idag uppförs som körsång i kyrkor, även i svenska kyrkor, på långfredagen och som innehåller sådana pärlor som
Mitt folk mitt folk, vad har jag gjort mot dig. Och varmed har jag betungat dig ? Svara mig…
Jag förde dig ju upp ur Egyptens land, du har rest korset åt din Frälsare…
Jag upphöjde dig till storhet och ära ; Du upphängde mig till smälek på korset…
Hur mycket man än säger att detta bör förstås ”allegoriskt” etc – den bokstavliga meningen är uppenbar. För mig som aldrig hade läst texten förr kom det som en chock. Dess betydelse var och är solklar: judar förrådde Jesus, judar dödade Jesus. Svenska kyrkan tog i och för sig bort den i den senaste upplagan av kyrkohandboken som kom ut 2018 men den lär framföras ändå på många ställen i landet på Långfredagen. Som jag ser på det så rimmar det illa med den just avslutade konferensen i Uppsala om anti-judisk kyrkokonst och anti-judisk polemik i kristna kretsar.
För att vara tydligt: Kristna sedermåltider är någonting som jag tar avstånd ifrån av de anledningarna jag nämnde ovan. Det går däremot alldeles utmärkt som icke-jude att delta i en sedermåltid hos en judisk vän eller bekant och det går utmärkt att bjuda icke-judiska vänner och bekanta till våra egna pesachbord. Och jag hoppas att vi alla komma att ha intressanta diskussionsämnen runt vårt bord, gärna i sällskap med familj, vänner och bekanta. Judar såväl som icke-judar.
Ute Steyer
*Haggada är namnet på ordningen för sedermåltiden, matze är det osyrade brödet, afikoman är en bit av brödet som sparas till sist i måltiden.