Ett 800-årsjubileum värt att fira.

Vi vet inte exakt när mötet mellan Franciskus och Malik al-Kamil ägde rum, men det var en kort tid efter slaget vid Damietta, som ägde rum den 29 augusti 1219. Franciskus hade anlänt till korsfararlägret någon månad tidigare, och varnade arméledningen för att anfallet på sultanens läger skulle sluta i nederlag. Han förordade istället förhandling. Franciskus fick rätt. Slaget slutade med att korsfararna förlorade upp till 4300 man. Kort därefter begav han sig till sultanens läger.

På min läslista i sommar stod boken The Saint and the Sultan – the Crusades, Islam, and Francis of Assisi’s Mission of Peace av Paul Moses. Författaren är professor i journalistik, och tidigare religionsreporter på Newsday. Han har gripit sig an historien om ”helgonet och sultanen” som grävande journalist, för att försöka reda ut vad som egentligen hände utifrån de källor som finns tillgängliga.

Paul Moses menar nämligen att berättelserna om Franciskus tillrättalades på ett tidigt stadium för att passa den kyrkliga hierarkin och möjliggöra ordens fortlevnad. Det innebar att man fick ”tvätta bort” de utmanande dragen hos Franciskus, bland dem hans motstånd mot korstågen och den vänskap som uppstod mellan honom och al-Kamil. Det har framställts som om Franciskus uppsökte sultanen i hopp om att få dö martyrdöden, och mötet har framställts som en konfrontation, där Franciskus och hans medföljande broder blev misshandlade och hotade med halshuggning. Franciskus ska ha föreslagit ett ”eldprov”: att man skulle anlägga en eld som han och sultanens religiösa lärde skulle gå igenom för att bevisa vem som hade rätt tro, ett motiv som förekommer i konsten. Paul Moses menar att det är ytterst osannolikt att detta ägde rum: ”eldprovet” hade förbjudits av Fjärde Laterankonciliet 2015, och det stämmer dåligt med Franciskus personlighet och förkunnelse.

Franciskus ärende var förvisso att predika för sultanen i hoppet om att denne skulle omvända sig till kristendomen. Att missionera bland muslimer var en hjärtefråga för honom, som han ville att hans ordensbröder skulle ägna sig åt. Sultanen, å sin sida, trodde att bröderna hade kommit för att de ville konvertera till islam, något som inte var helt ovanligt bland korsfararna, eller att de kom med ett svar på hans inbjudan till fredsförhandling.

Paul Moses framhåller att medan Franciskus troligen aldrig stått öga mot öga med en muslim tidigare så levde al-Kamil i ett samhälle med både kristna och muslimska medborgare. Det fanns kristna vid hans hov, och flera berättelser om hans respekt för fromma kristna. Han hade en sufiskt influerad rådgivare, Fakhr al-Farsi, som var fascinerad av Jesus. Malik al-Kamil, som var brorson till sultan Saladin, tyckte om att diskutera filosofi och hade många lärda vid sitt hov. Kanske kände han i Franciskus igen en frände till de sufier och kristna eremiter som han respekterade så högt.

Sultan al-Kamil lyssnade välvilligt till Franciskus predikan, och bjöd bröderna att stanna flera dagar som ärade gäster i hans läger för att samtala. Kanske kan vi kalla detta den första religionsdialogen, för det förefaller som om båda tog intryck av varandra, även om de stod fast vid sina övertygelser. När de skulle lämna lägret erbjöd sultanen Franciskus rika gåvor, som ”Guds lille fattige” vägrade att ta emot.

Olika men också lika

Franciskus och al-Kamil var olika på många sätt. Den ene en världslig makthavare, den andre en som avsagt sig världslig makt och egendom. De kom från olika religioner och kulturer. Men de var också lika. De var ungefär lika gamla, och båda var, på sitt sätt, fredens män. Sultanen var visserligen beredd att ta till vapen när det krävdes. Men han sökte inte striden för dess egen skull. Han erbjöd vid upprepade tillfällen korsriddarna kontroll över Jerusalem och dess omgivningar om de drog sig tillbaka från Egypten, erbjudanden som avvisades. Franciskus bön ”Herre låt mig bli ett redskap för din fred” är välkänd, men Paul Moses menar att hans engagemang för freden också var politiskt. Som nämnts ovan avrådde han från försöket att inte Damietta, men det finns historiker som menar att han i själva verket motsatte sig hela korstågsidén, något som hade varit mycket provokativt vid denna tid. Paul Moses hävdar att det var Franciskus erfarenhet av att ha deltagit i ett krig mellan två stadsstater och tillbringat ett år som krigsfånge som var bakgrunden till hans omvändelse, och att han såg det som sin kallelse att motsätta sig väpnad konflikt och mäkla fred.

Att Franciskus tog intryck av det han såg och hörde vid sultanens hov är uppenbart. I hans senare skrifter framgår det att han var mycket imponerad av de muslimska dagliga bönerna, och han föreslog att man även i Europa skulle låta en härold kalla folk till bön på gator och torg en viss tid på dagen.

Ett par år före sin död skrev Franciskus en bön, som tycks vara inspirerad av den muslimska recitationen av Guds 99 namn. Men inte bara det. På andra sidan av pergamentet står den aronitiska välsignelsen, och en teckning som en franciskusforskare menar skulle kunna föreställa sultan al-Kamil. Tänkte Franciskus vid slutet av sitt liv på sin vän sultanen och skrev ned en välsignelse och en bön om beskydd i en tid då ett nytt korståg planerades? Såhär lyder bönen i engelsk översättning: