Antisemitismen är som ett muterande virus, sade den nyligen bortgångne Rabbi Lord Jonathan Sacks. Något som tydligt demonstrerades vid NMR:s aktiviteter i samband med Jom Kippur tidigare i höst.
I lördags dämpades glädjen över valresultatet i USA i judiska och interreligiösa kretsar av budet om Rabbi Lord Jonathan Sacks bortgång. Som överrabbin för det brittiska samväldet, författare till åtskilliga böcker om såväl judiska som interreligiösa teman och en framträdande profil i interreligiösa sammanhang kan hans roll knappast överskattas.
Jag har den senaste tiden tänkt mycket på ett föredrag han höll i Europaparlamentet 2016 om antisemitismen som ett muterande virus. I föredraget hävdade han att antisemitismen alltid presenterar judar och judendom som ett hot mot den för tillfället rådande högsta auktoriteten i ett samhälle. Den ”muterar” utifrån hur denna högsta auktoritet definieras. Och för närvarande, menade rabbi Sacks, är mänskliga rättigheter det som de flesta människor i vårt samhälle anser vara det högsta värde som vi bekänner oss till. Kan antisemiten framställa judar och judendom som ett hot mot mänskliga rättigheter har hen nått sitt mål.
Detta blev tydligt i den aktion som Nordiska Motståndsrörelsen genomförde i hela Norden i samband med Jom Kippur (Försoningsdagen) helgen 27-28 september i år. Utanför bl. a. Norrköpings synagoga höll nazister upp skyltar som anklagade judar för tre saker: kvinnoförtryck, pedofili och djurmisshandel. De anspelade, listigt nog, på texter och traditioner som visserligen förekommer inom judendomen, men som idag är föremål för diskussion eller endast praktiseras i vissa ultraortodoxa sammanhang.
Den traditionella judiska morgonbönen innehåller en formulering där den bedjande tackar för att Gud inte har skapat honom till kvinna. Det är en bön som å ena sidan återspeglar en förvisso patriarkal tradition där kvinnor inte på samma sätt som män ålades att be, och – välvilligt tolkat – å andra sidan erkände att kvinnors liv på många sätt var hårdare än mäns (tänk t ex på risken att dö i barnsäng vid den tid då bönen formulerades). I våra dagar är den formuleringen föremål för intensivt ifrågasättande och diskussion – men det framkommer förstås inte i NMR:s antisemitiska propaganda.
Det andra temat i NMR:s propaganda handlade om seden att mohelen, den som utför en omskärelse (b’rit milah), ska suga bort blodet med sina läppar, en sed som kan ha haft medicinska fördelar då saliv faktiskt är bakteriedödande – men som idag ifrågasätts starkt, då ju bakterier också kan överföras via saliv, och bara praktiseras i vissa ultraortodoxa församlingar. I NMR:s propaganda framställs detta som om rabbiner med pedofila böjelser flockas kring det omskurna barnet, och att det vore regeln vid omskärelser.
Slutligen anklagade NMR judar för grymhet mot djur, då de lyfte fram en sed kopplad till Jom Kippur, ”kaparot” som innebär att man för en höna i en cirkelrörelse över huvudet, hönan ska sedan slaktas och ges till de fattiga. Även denna sed, som inte har stöd i vare sig Bibeln eller Talmud utan får ses som en folklig sedvänja, är starkt ifrågasatt och praktiseras endast i ultraortodoxa kretsar, där det också påpekas att ritualen måste genomföras på ett sådant sätt att den inte åsamkar hönan onödigt lidande, eller med pengar till värdet av en höna, som sedan ges till välgörenhet. I NMR:s version framställs detta som en utbredd judisk sedvänja av yttersta grymhet.
NMR, som för säkerhets skull bara angav ”Motståndsrörelsen” som avsändare för sina plakat och klisterlappar lyckades alltså framställa judendomen som motståndare till tre värden som idag omfattas av en stor del av befolkningen: kvinnors, barns och djurs rättigheter. De gamla antisemitiska stereotyperna med kroknästa judar som bär på penningpåsar lever visserligen i de dunklare vrårna av nätet, vilket framgick av ett intressant panelsamtal på Forum för levande historia härförleden – men i offentlighetens dagsljus framträder antisemitismen idag i förklädnad av feminism, omsorg om barn och djurrättsaktivism. Att judar är ett hot mot ”våra” (dvs majoritetssamhällets) kvinnor och barn är ett gammalt antisemitiskt tema, som här varieras på ett nytt sätt. Djurrätten är möjligen en nykomling i sammanhanget.
Det finns alltså skäl att vara vaksam mot den som säger sig vilja värna kvinnors, barns och djurs väl – allt är inte guld som glimmar. Tilläggas kan att samma teman också används i islamofobisk propaganda. Detta skrivs kvällen före minnesdagen av Novemberpogromen – låt oss hålla Rabbi Sacks ord om antisemitismens mutationer i minnet, så att inte historien upprepar sig!
Helene Egnell