När vi blir inbjudna att delta i aktiviteter i andras religiösa sammanhang kan vi upptäcka att mycket är sig likt mellan trossamfunden. Människor samlas för att be tillsammans, men också för att bidra till gemenskapen med det de kan. Mattrengöring t ex.
-Jag vill ta en bild med dig. Så att jag kan visa att muslimer och kristna kan vara vänner!
Sagt och gjort, vi tog en bild på mig och Mounir och hans lille son.
-Mounir har en kemtvätt, och han kommer och tvättar mattan i moskén gratis åt oss, berättade Mahmoud Khalfi, direktör i moskén, som tog bilden.
Vi hade blivit inbjudna till en middag i Stockholms moské. ”För att hedra och tacka för fina insatser i moskén” stod det i inbjudan och det tog ett tag innan polletten trillade ned och vi förstod vad det var för typ av tillställning. Men så insåg vi: precis som vi gör i församlingar i Svenska kyrkan bjöd moskén in alla som gjort frivilliga insatser för att visa dem uppskattning.
I vår kyrka har vi många anställda, men utan frivilliga insatser av kyrkvärdar, ungdomsledare m fl skulle det inte fungera. Ännu mer så i de flesta andra kyrkor – och förstås i andra trossamfund. I moskén handlade det om många handfasta insatser av elektriker och andra hantverkare, liksom av t ex jurister som erbjuder gratis rådgivning.
Så det som slog mig var att så mycket är likt i våra församlingar oavsett religiös tillhörighet. Det handlar om människor som kommer tillsammans för att be – men också för att bidra praktiskt med det de kan. Mattrengöring t ex. Om vi inser det kan vi kanske avdramatisera det som kan verka främmande och exotiskt för den som bara ser moskén, synagogan eller templet utifrån. Jovisst, det finns många skillnader också, i hur vi uttrycker vår tro. Allt är inte igenkänning. Men det finns också mycket grundläggande som förenar troende människor och deras sätt att organisera sig.
Nu hade alltså vi från Centrum för religionsdialog och några andra från kristna och interreligiösa sammanhang blivit inbjudna. Ett exempel på interreligiös gästfrihet – något som börjar växa fram i våra alltmer mångreligiösa samhällen. All interreligiös samvaro behöver inte anordnas av interreligiösa organisationer – nu har vi byggt upp så många relationer över samfundsgränserna att det börjar bli naturligt att bjuda in några av de andra till sina egna arrangemang. Och det känns väldigt gott.
Så med dessa rader vill jag tacka Mahmoud, Oussilia och de andra som hade anordnat en trevlig kväll för moskéns frivilliga medarbetare och dess vänner. Vi behöver mera interreligiös gästfrihet! Och fler behöver förstå att kristna och muslimer kan vara vänner.
Helene Egnell