De danska aktivisterna ville skapa splittring och våldsamheter – men det svenska civilsamhället visade att de interreligiösa relationerna och sammanhållningen i lokalsamhället var starkare än provokatörerna räknat med.
Det danska partiet Stram kurs har sedan ett antal år tillbaka bränt koraner, i akt och mening att provocera fram våld så att deras tes att islam är en våldsbejakande religion skulle besannas. Med tiden har reaktionerna uteblivit, t o m medierna har tröttnat på att bevaka deras aktiviteter.
Alltså bestämde sig partiledaren Rasmus Paludan för att korsa Sundet i hopp om att svenskarna skulle vara mer lättprovocerade. Men Malmöborna var redo att möta utmaningen, tack vare många års interreligiöst samarbete mellan kyrkan och Islamic center i Rosengård, projektet Open Skåne och det judisk-muslimska projektet Amanah. Ett möte i Rosengård samlade kristna, judiska och muslimska ledare tillsammans med kommunpolitiker från alla partier utan SD, som enhälligt talade om vikten av att hålla ihop mot hot, hat och våld.
Visserligen lyckades några provokatörer ställa till med ett upplopp på fredagkvällen, som fått mycket publicitet – men flera imamer var ute för att tala våldsverkarna till rätta, rosengårdsborna städade omedelbart upp efteråt, och lyckades förhindra nya upplopp följande kväll och helgen därpå.
Så styrde Stram kurs kosan mot Stockholm, och oron var stor att våldsamheter skulle uppstå. Men därav blev intet. Polisen hade förstås mobiliserat med extra förstärkning, men framförallt var civilsamhället, med de religiösa samfunden som ett viktigt inslag, helgens vinnare. På de orter där koranbrännarna hotat slå till hade man mobiliserat med människor som rörde sig på gator och torg – och summan av kardemumman blev att sammanhållningens stärktes. Pilutta dig, Paludan, skulle man med Madicken kunna säga. Eller med Josef i 1 Mos 50:20 utbrista ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott”.
Flera församlingar på de platser som utpekats gjorde uttalanden, i ekumeniskt eller interreligiöst samråd. Interreligiösa Rådet i Stockholm uttalade sig, liksom Sveriges Interreligiösa Råd, Judiska församlingen och Sveriges kristna råd.
Det har höjts röster kring att Stram kurs nekats polistillstånd för att genomföra sina aktioner. Ät det inte en fråga om yttrandefrihet? Det är en diskussion som är viktig att föra, men man bör vara medveten om att i den mån koranbränning är en opinionsyttring så handlar det om att uttrycka inte bara missaktning utan ett hot mot muslimer. Det blir tydligt av de filmer som spridits där koraner bränns i skydd av nattens mörker på ett par platser i Sverige. I den ena filmen spelas den serbnationalistiska kampsång som terroristen i Christchurch spelade när han attackerade moskéerna där, i den andra spelas en sång hämtad från albumet ”Music from the Time of the Crusades”.
Filmerna vill alltså sända ett klart budskap om våld och terror till muslimerna. Dessutom vill avsändarna antyda att kyrkan står bakom dessa attacker – i en film panoreras en kyrka. Det finns alltså all anledning för kyrkorna att kraftfullt ta avstånd från brännandet av koraner och alla försök att uppamma fientlighet mellan kristna och muslimer. Låt oss istället fortsätta att stärka det interreligiösa samarbetet!
Helene Egnell