”Bön är att tro att man inte är ensam.” Orden bär jag med mig efter ett möte med Margareta Melin, författare till bla ”Kärleken en bro”.
I samtal kring bön och bönens språk berättar Margareta att ”i texter för bön brukar de flesta verb stå i imperativ och uppmana Gud att göra något: Kom, var, gör, ge, hjälp, hör, se, låt… Men bön är inte bara att be om. Bön är samvaro och samspel. Samhörighet.”
Nedan följer en av Margaretas böner, en bön som vi i Jönköping använt i samband med sinnesrogudstjänster.
Här är jag – som den jag är
och känns vid min verklighet
utan att förstora eller förminska
utan att försköna eller förfula.
Inför dig, min Gud
döljer jag ingenting
låter ditt läkande ljus falla in
över skam och skuggor.
Din nåd och ömhet är oändlig.
Du låter ditt ansikte lysa över oss
med läkedom, upprättelse och liv.
Vill du läsa fler texter kan du kika in på Margaretas Melins hemsida, Hon skriver där: ”Här vill jag tillkännage att det är fritt fram att citera och använda mina texter, vare sig de finns här på hemsidan eller är publicerade på annat håll. Som väl är har jag kunnat behålla rättigheten till alla mina texter och kan därför frimodigt uttala min syn på ägande och samhörighet: Det jag skriver tillhör var och en som känner igen sig i mina ord och vill göra dem till sina.”
Lämna ett svar