Något som är så personligt och ändå universellt.
När det fungerar finns bönen med över allt;
Att gå i novemberduggregnet och spontant känna samhörigheten med alltet och veta att det inte bara är en känsla, utan det konkreta skapelseresultatet av en älskande Gud. Att sitta i bänken och få läsa med i böneord tusen eller tusentals år äldre än mig. Att ha några strofer ur en psalm snurrande i huvudet när man ligger på britsen på väg in till operation eller att låta den sista tanken innan sömnen bli en, knappt ens formulerad, önskan om beskydd över sig själv eller dom man tacksamt får älska. När vi vänder oss till Gud lyssnar han, och ju mer vi ber desto bättre blir vi på att lyssna på honom.
Axel
Lämna ett svar