Vilken himmelsvid skillnad mellan följande uttryck: ”Jag är så fruktansvärt ensam” och ”Jag njuter av ensamheten”. Den valda ensamheten kan vara ro för själen, andhämtning, en paus i en tillvaro fylld av kontakter och intryck. Den ofrivilliga ensamheten är något helt annat – förtärande, förminskande, förödande. Det sägs att svenskarna är världens ensammaste folk. Är det rädslan som hindrar oss från att mötas? Bekvämligheten, önskan att inte vilja bli involverad i andras livsöden? Att vi är så förtvivlat angelägna om att inte inkräkta på varandras integritet? Ensam är inte stark, hur svårt kan det vara att inse det?
Bilden är hämtad från Esbo församling
Detta är första inlägget i en serie med tema ”ensamhet”. Har du tankar eller funderingar kring just ensamhet, kommentera nedan eller maila oss gärna: diakoni.se@gmail.com
Lämna ett svar