Ofta när vi talar om ensamhet tänker vi kanske på den som lever ett ganska isolerat liv med väldigt få eller inga människor omkring sig. Ändå är det ju så att vi alla innerst inne är ensamma. Man kan vara ensam eller känna sig ensam, ensamheten kan vara vilsam, självvald och åtråvärd, något man behöver för att återhämta sig – men också något smärtsamt, ångestladdat, den kan kännas som en stor tomhet och som en skam.
När livet drabbar oss på riktigt smärtsamma sätt kan vi kanske dela det med någon, känna stöd från många och det kan lindra och vara ovärderligt. Samtidigt kan vi ändå känna oss ensamma – min förlust är fortfarande min och ingen annans. Även föräldrar som mister ett barn kan uppleva det här – man delar sorgen, sorgen kan tyckas vara densamma, men den kan ta sig så olika uttryck beroende på vem man är som person och den historia man bär på.
I Jourtelefonen och webbtjänsten SOS-BREVLÅDAN på Kyrkans Jourtjänst möter volontärerna uttryck för många olika slags ensamhet. Allt ifrån den person som varje dag behöver någon som ser att man finns, till den som har familj och vänner men ändå känner sig ensam i just den här situationen man befinner sig i och just nu i alla fall inte kan dela det med någon i sin närhet. Då kan det vara oerhört värdefullt att kunna få prata om det som tynger med någon utomstående, en medmänniska som lyssnar.
Cristina Fredén för Kyrkans jourtjänst.
Följ gärna Kyrkans jourtjänst på twitter.
Detta är det femte inlägget i en serie med tema ”ensamhet”. Har du tankar eller funderingar kring just ensamhet, kommentera nedan eller maila oss gärna: diakoni.se@gmail.com
Lämna ett svar