”Du behöver inte en präst att samtala med. Du behöver en gemenskap att leva i.”
Det var så jag tänkte en gång när jag satt i ett samtal med en man som sökt upp mig. Kanske hade han tänkt så själv också. Eller var det för han inte såg någon gemenskap i församlingen som han sökte sig till en präst. Jag vet inte och behöver inte veta heller. Men det fick mig att tänka efter om den gemenskap, som jag trodde mig denne man var ute efter, fanns i vår församling.
Nu är det en tid som är fylld av traditioner och minnen av värme och ljus, idyll och fest. I samma grad som bilder av gemenskap och tradition målas upp, blir ensamhetens kontrast skarp. Men traditionerna är något vi håller vid liv tillsammans med andra. Ofta i familjerna. Men i en tid när vi inte alltid har det så lätt att få till det i familjerna och med så mycket ensamhet, så behöver vi få hjälp med att bära och föra traditionerna vidare i andra sammanhang.
Våra kyrkor blir ännu viktigare då att göra detta. I juletid blir detta tydligt. Där sjunger vi de gamla sångerna vi sjöng som barn. Där hör vi musiken vi känner igen. Berättelserna är desamma om barnet som föds i ensamhet och som utmanar oss att älska varandra.
I våra kyrkor och församlingar utmanas vi nu än mer att skapa gemenskaper som är relevanta, dvs är sådana som vi vill vara i. Sådana gemenskaper byggs enbart genom att alla som vill får vara med och skapa dem. Gemenskaper, som är öppna som havet och omslutande som skogen.
Erfarenheten av ensamhet delar vi alla på olika sätt och i olika grad, liksom vi delar behovet av gemenskap. Vi hör ihop.
Jan-Olof, biskop i Växjö Stift
Följ gärna Jan-Olof på Twitter @BiskopJanOlof
Detta är åttonde inlägget i en serie med tema ”ensamhet”. Har du tankar eller funderingar kring just ensamhet, kommentera nedan eller maila oss gärna: diakoni.se@gmail.com
Lämna ett svar