Hur mår du?
Jag är sexton år och jag känner mig ful och äcklig. De har sagt det till mig så många gånger nu, att jag är det. Nu kan jag se det själv, det är verkligen sant! Kan man göra något för att få bättre självkänsla?
Det är en sextonåring som vi kan kalla Jonte. I skolan hankar sig Jonte fram och försöker vara osynlig. Han känner sig ensam och ful och hoppas att ingen ska märka det. Jonte har aldrig pratat med någon om detta, vem skulle det vara? Knacka på kuratorns dörr? Ringa BRIS? Ja, det är väl det som finns att välja på. Eller gå till vårdcentralen? ”Hej, jag vill beställa en tid för att jag är så värdelös.” Nej, tror inte det liksom.
Jonte har ingen föreställning om att kyrkan har med honom att göra. Jo, alltså han har varit i kyrkan. Det är fint där och de som jobbar där är säkert trevliga. På sajten Kamrat ser han texten ”Hur mår du?” rulla över skärmen. Vad är detta, vem är det som frågar? Han klickar sig dit. Det är en person från Svenska kyrkan som kallar sig nätvandrare. Även om Jonte har ett foto och lite information om sig själv i sin egen presentation så känner han sig tillräckligt anonym för att kunna med att berätta det där pinsamma. Det där som han kämpar varje dag med att ingen ska se. Så han tar ett andetag och skriver -Inget vidare.
Den ökade segregeringen och prestationsfixeringen i samhället drabbar barn och unga hårt. Ett slående exempel på detta är att fyra av tio elever lämnade de kommunala grundskolorna i nordöstra Göteborg utan att vara behöriga till något gymnasieprogram (GP 1/9 2011). Många unga är stressade och pressade och ett allt för stort antal mår mycket dåligt. Att vistas på mötesplatser på nätet har för många blivit en självklar del av vardagen och därför ett vikigt område för kyrkan att förhålla sig till.
Nätvandring är att finnas där unga är på nätet. Det diakonala uppdraget här är att hitta, lyssna till och stödja ungdomar som mår dåligt. Det är många unga som längtar efter en vuxen att prata med, men som inte vågar ta kontakt öga mot öga. Det påminner om att vara vuxen på en skolgård och ha möjlighet till enskilt samtal, ett enskilt rum. Sajtens utformning, nätvandrarens arbetsmetod och de ungas behov styr vilket det blir mest betoning på; det gemensamma samtalet eller det enskilda. Huvudsaken är att kyrkan finns där unga är!
Klara Roxbergh, diakon i skolkyrkan i Göteborg
Fotot är taget av Joakim Roos
Detta är det tolfte inlägget i en serie med tema ”ensamhet”. Har du tankar eller funderingar kring just ensamhet, kommentera nedan eller maila oss gärna: diakoni.se@gmail.com
Lämna ett svar