Ingen orkar med honom. Han luktar, vrålar och ”beter sig”.

Vi har ställt frågan: Diakoni- men hur? Här svarar Pamela Garpefors:

Rätta prioriteringar
Ingen orkar med honom. Han luktar, vrålar och ”beter sig”. Han är alltid i kyrkan och värmer sig. Ja, det är väl det han gör. Eller?

Ja, vad i kyrkans diakonala verksamhet ska prioriteras? Prioriteringarna måste alltid utgå från de mest behövande och  ”svåraste” medmänniskorna. Evangelisation har ofta stavats diakoni. Vilken utmaning!

Kommunikatör Anna Anells´ inlägg i Diakonibloggen den 17 januari ringer i mina öron: ”I dagens snabba och egocentrerade samhälle finns inte platsen för lyhördhet, värme och stöd, men i kyrkan finns det naturligt.” I mina tankar kommer då Jakobs brev till mig och det jag läser djupnar; vi ska inte leva eller agera individualistiskt. Om vi vill leva i gemenskap med Gud måste vi därför leva i gemenskap med varandra, särskilt med de fattiga, sjuka och avfallna.

En öppen, bedjande, närvarande och gudstjänstfirande kyrka som tar medmänniskor på allvar bör prioriteras. Först ska vi älska Gud och sedan ska vi älska alla våra medmänniskor.

Att vara kallad till diakoni innebär att:
– ge stöd, hjälp och rusta där behoven finns,
– arbeta för rättvisa i situationer som utestänger,
– kämpa för och vara en röst för dem som inte blir hörda,
– låta Anden utrusta och kalla kyrkan att vara modig och trofast i sin tjänst.

Alltså
– att bry sig om människor och ta ansvar för vad som händer, särskilt genom att ge röst åt dem som inte själva kan göra sig hörda i politiska sammanhang, i samhället eller i det personliga livet.
– att ge mat och kläder, be för och rusta för tro och liv, och samtidigt arbeta politiskt för att åstadkomma förändringar för att bygga ett mer rättvist samhälle.
Ingenting av detta kan uppnås på kort sikt. Diakonalt arbete kräver tålamod och uthållighet i Jesu namn.

Gud välsigne dig!

Bilderna är hämtade från Svenska Kyrkans hemsida resp, Kyrkans tidning