Uppdrag gransknings program 16 januari om barnfattigdomen har väckt olika reaktioner. Många har reagerat med ilska och besvikelse. För de vet av erfarenhet att många barn i Sverige lever i social och ekonomisk utsatthet. I lokaltidningen skriver en frustrerad skolsköterska om sina möten med hungriga barn som ätit sig mätta i skolan, på fritids och på hemkunskapen. Och om föräldrar som inte själva kunnat bekosta barnens glasögon eller mediciner. Ossi Carp skriver om barn och utsatthet i DN och Susanna Alakosko, författare följer upp artikeln med berättelser om familjer hon mött. Bland annat läser vi följande ”Jag var en av dessa barn som vräktes från hemmet trots levandes i en familj innehållandes flertalet minderåriga barn. En sexbarnsfamilj med ensamstående fader – kan vräkas i Sverige på 2000-talet. Jag vet – ty jag har varit med om det.” Ann Heberlein, författare, forsätter diskussionen i Sydsvenskan. ”I Sverige på 2000-talet kan man bli fattig på så många sätt. En skilsmässa, sjukdom, arbetslöshet, ett dödsfall, en dålig husaffär. De fattiga påminner oss om det, om vår egen sårbarhet. Det skrämmer, men det går inte att blunda för. Vi lever i en orättvis värld, orättvis och osäker och det hjälper inte att blunda.”
Inlägg i tidningar, på twitter och facebook vittnar om samma sak – fattigdomen finns runtomkring vare sig vi vill se den eller ej. Men det är skamligt att vara fattig i Sverige. Inget man skriker om precis, att man har svårt att få pengarna att räcka till.
Rädda barnens siffror är inte tagna ur luften. Men med det fokus som sattes i programmet finns risk att problemet barnfattigdom förminskas. Och det gynnar verkligen inte socialt och ekonomiskt utsatta barn och familjer i Sverige. Låt oss ställa fokuset på varje enskild individ – det räcker med att ett barn går hungrig för att vi alla borde reagera!
Lämna ett svar