”Barnatro, barnatro. Till himmelen du är en gyllne bro”.
I min värld är det ingen frälsningssoldat som sjunger utan Stefan Sundström med lätt bruten stämma. Det är vackert att lyssna på även om jag för längelsen förlorat min barnatro.
När jag var liten sjöng jag i kyrkokör, samlade småmynt i en pappersbössa till Lutherhjälpen och bad aftonbön om fred på jorden eller att jag skulle bli av med min pälsdjursallergi. Som stor är jag skeptisk och ifrågasättande, de sista åren mer än någonsin. Och jag hade aldrig kontaktat en präst om det inte funnits en vid sjukhussängen när jag förlorade min nyfödda dotter för två år sedan.
Jag tycker absolut inte att det är en självklarhet att Svenska Kyrkan och diakonin ska vara en ständig barmhärtig samarit för oss som saknar övrigt engagemang i verksamheten. Det måste vara ett aktivt val. Att välja att finnas där för alla, även för dem som söker tröst snarare än Gud. För konstateras kan att det är lättare att gå genom en öppen dörr än att själv öppna en stängd, särskilt för den som är i nöd eller lider av sorg.
En oändligt sorglig fredag för två år sedan höll prästen minnesstund i sjukhuskapellet. Psalmerna valdes bort men en liten välkänd vers fick vara kvar:
”Sov i ro, slumra in, i bädden så fin. Som blomman på äng, i en gungande säng. Och Guds änglar de små breda vingarna ut. Över barnen de rår tills att natten tar slut”.
Om det finns en gyllene bro någonstans så kan det mycket väl vara i gränslandet mellan en naiv barnatro och en tillgänglig kyrka som ger kravlös medmänsklighet när vi behöver den som mest. Det tror jag.
Gabriella Fäldt
Läs gärna Gabriellas tidigare inlägg här. Och följ gärna Gabriella på twitter
Detta är ett inlägg under temat Diakoni – men hur? Har du tankar och funderingar, maila oss gärna: diakoni.se@gmail.com eller kommentera nedan.
Lämna ett svar