Universum är större än astronomerna tänkt sig. Vi får justera vår världsbild. Galaxer, kvasarer och miljarder ljusår gör något med människosynen. I det perspektivet är det enkelt att känna sig mindre.
Om astronomi är människor som försöker se så långt som möjligt beskriver Johannesevangeliet det omvända. Gud som är större än kvasarer och galaxhopar, som fanns före allt, Gud ser oss. Insikten om ett allt större universum blir insikten om att vi är insatta i ett sammanhang. Våra liv ger avtryck i det kosmos som vi inte ser något slut på.
För hur ska annars mötet mellan Jesus och kvinnan i Sykar förstås? (Joh. 4:5-26) En kvinna från en marginaliserad grupp i samhället går för att hämta vatten när det är för varmt. Hon vet ännu mindre än vi om hur stor världen är, men hon vet annat. Hennes liv har inte varit någon framgångssaga. Där finns brustenhet, sorg, trasiga relationer och utanförskap. För henne har det ingen betydelse hur många ljusår som finns utanför. Däremot kan nog avstånden inuti kännas ödsliga. Föraktet för en samarisk kvinna kunde ta sig kosmiska dimensioner. Men att hon är en tänkande person visar samtalet mellan henne och Jesus. Hon är inte rädd för att ställa de svåra frågorna.
Johannesevangeliet är hjärtats rymdobservatorium. Det möjliggör för oss att se oss själva med Guds öga. Vi kan upptäcka hur nära Gud är och hur kärleksfull Gud är. Jesus vet precis hur det är i kvinnans liv. Han kan beskriva det med få ord så att hon känner igen sig, men inte för att förminska henne eller för att ifrågasätta hennes sätt att leva. Det sker för att låta henne finna något i sig själv – finna det som Jesus kallar för det levande vattnet. Hon finner både törsten och källan.
Det är diakonins utmaning att peka mot källorna. Att hjälpa människor att hitta det som Gud ger dem i sina liv. Gud är inte begränsad till kyrkan, och den heliga Anden finner nog många hjärtan i världen utan att vi har en aning. Men vår uppgift som döpta är att leva den frihet som finns hos Jesus Kristus. Varje annan människa är du kallad att komma till mötes.
I en dikt av Edith Södergran med titeln ”Det finns ingen som har tid i världen” står det:
[…] Gud är med i alla sammanhang.
När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen
och katten sin matmor.
Det var en stor glädje för dem båda
men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman
och velat dem denna underbara vänskap
i fjorton år […]
Så tycks det vara enligt Edith och Johannes. Som när en gumma hittar en katt i vardagen finner Gud dig och mig. Oavsett hur länge det dröjt uppstår en relation. Lika glad som gumman blir Gud. ”Allrastörst” är Gud som är. Så närmar sig vår törst Gud som är störst. Den insikten värmer när stjärnorna är fler än vi kan räkna och medmänniskor är till besvär.
Anders Moqvist, kyrkoherde, Varberg
Detta är ett inlägg under temat Diakoni – men hur? Har du tankar och funderingar, maila oss gärna: diakoni.se@gmail.com eller kommentera nedan.
Lämna ett svar