Torgny Wirén är skolpräst i Jönköping och författare till flera böcker. Här delar han den berättelse som inspirerade oss här på diakonibloggen att välja det aktuella temat – att behövas.Tack, Tojje!
—————————-
———————————
———————————
Det är ganska länge sedan nu, en tjej jag känner en del. Under tonåren hade hon bott på ett gruppboende tillsammans med andra som hade liknande problematik som hon. Men när hon fyllde 20 fick hon inte bo där längre. Kommunen ordnade ett eget boende till henne, en lägenhet. Efter några veckor i sin nya lägenhet ringde hon mig och sa att jag måste komma och titta. Någon vecka senare ringde jag på hennes dörr och hon visade mig runt. Allt var jättefint och välordnat och hon var duktig på att hålla ordning. Jag berömde henne och sa att hon hade det väldigt mysigt. Samtidigt kände jag att flickan levde ett så gräsligt ensamt liv, men det kunde jag ju inte säga.
Några veckor senare ringde hon mig och sa att jag måste komma. Det var en sak hon ville visa. Någon vecka senare ringde jag på hennes dörr, hon vinkade in mig samtidigt som hon berättade att hon blivit sambo. Jag gick in i hallen, jag gick in i vardagsrummet men ingenstans såg jag någon karl. Men när vi kom ut i köket såg jag honom. I en bur nere på golvet fanns en uppochnervänd skokartong. Tjejen öppnade locket på buren och lyfte bort skokartongen. Och där, inborrad i halmen låg en liten förskrämd hamsterpojke.
Jag satte mig på huk framför buren, sa att hamstern var jättesöt och att jag tyckte det var roligt att hon fått något att kela med.-Nä, sa hon. Han gillar inte mig. Han bits!
Oj, tänkte jag. Så trist. Att hon lyckats få en folkilsken hamster.
Men tjejen såg på mig och log.
-Det gör inget, sa hon. Det var inte därför jag skaffade honom. Jag kände bara att jag behövde ha något som behövde mig. Något som gör att jag behöver gå upp på morgonen – och som inte klarar sig om jag inte går upp. Någonting som gör att jag måste komma hem på kvällen och som inte klarar sig om inte jag kommer hem. Han behöver mig – och det kände jag att jag behövde.
Jag satt på huk framför hamsterburen och jag kände att tjejen hade sagt någoting väldigt viktigt om livet: Vi människor behöver vara behövda. Vad det är som gör oss behövda spelar inte alltid så stor roll. Och det måste få se olika ut: Om vi är 5 år, om vi är 15 år eller 25. Eller 45. Eller kanske 65 år och nypensionerad. Eller 85. Sättet vi är behövda på måste få se olika ut. Men det har vi människor ändå gemensamt: Vi behöver vara behövda. På något sätt, för någon.
Torgny Wirén
Du hittar mer om Tojje här
Har du funderingar och synpunkter kring temat, kommentera nedan eller maila diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar