”Å! skrek Ninni. O så roligt! Nej så underbart!
Och hon skrattade så hela bryggan skakade.
Hon lär aldrig ha skrattat förr, sa Tooticki förbluffad.
Jag tycker ni har förändrat ungen så att hon är värre än lilla My.
Men huvudsaken är ju att hon syns. ”
Säkert känner många till Tove Janssons saga om ett barn som blir så försummad och kränkt av vuxna, att hennes konturer suddas ut och hon blir osynlig. När barnet flyttar in hos den kärleksfulla och egensinniga muminfamiljen kommer linjerna och färgerna sakta tillbaka. Hon blir alltmer en del av familjen och efter en tid syns hennes fötter. Efter ytterligare en tid syns även händerna och halsen och till sist syns hela hon igen.
För drygt fem år sedan startades en mötesplats för ungdomar, som heter Kraftstationen och drivs av Svenska kyrkan i Malmö. Möten mellan människor, kärlek och drömmar är några av alla de ord som dyker upp i huvudet när jag tänker på vad Kraftstationen står för. Till mötesplatsen kommer unga människor mellan 13 och 25 år som söker gemenskap och ett tryggt sammanhang att ingå i på sin fritid. Att säga att vi som arbetar på Kraftstationen möter ungdomar som har blivit osynliga är kanske en överdrift. Däremot möter vi många unga människor som har tappat tron på vuxna, på samhället och på sig själva och som kanske har börjat blekna en aning i kanterna. Kraftstationen bör kanske inte heller liknas vid en muminfamilj. Det är svårt att återskapa de unika och nära relationer som finns inom en familj och det är inte heller ambitionen. Men med kärlek och tydliga gränser är Kraftstationen en trygg plats dit man som ung kan komma precis som man är och bli bemött på sina egna premisser.
Efter att ha arbetat som socionom på Kraftstationen i två år, väcks det fortfarande en nyfikenhet och förväntan hos mig inför varje gång vi ska öppna: Vilka står utanför dörren idag, ivriga att få komma in? Att få lära känna ungdomarna, få chansen att vara med en stund på vägen och följa deras utveckling är för mig något av det bästa. För på Kraftstationen är man varken anonym eller osynlig. Därför blir också en del ungdomar lite förvånade när de besöker mötesplatsen för andra gången och blir hälsade på av personalen och andra ungdomar som kommer ihåg deras namn. Det borde vara en självklarhet, nästintill mänsklig rättighet att få mötas av människor som vill veta hur man har haft det sedan sist och som är nyfikna på vad som händer i ens liv. Att vara någon och att bli frågad efter, det är att känna sig behövd. Men för många ungdomar är detta ovant.
Som besökare på Kraftstationen utmanas man till att dela liv och gemenskap med andra människor. Det kan handla om att sitta ner tillsammans, äta varm soppa och dela tankar. Att våga fatta penseln och lämna ett kladdigt avtryck på ett papper eller att på darriga ben kliva upp på scenen och prova på att skapa musik. En av de största utmaningarna kan vara att åter finna tilliten till vuxna och våga be om hjälp eller ett samtal, när någonting i livet känns jobbigt.
Alla som kommer till Kraftstationen är viktiga och alla behövs för att mötesplatsens ska fortsätta vara levande, utvecklas och få människor att växa. Detta tror jag också är en av kyrkan och diakonins kanske viktigaste uppgifter: Att ge rum för människor att växa och bli tydliga i sina konturer.
Har du funderingar och synpunkter kring temat, kommentera nedan eller maila diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar