Att vara behövd, viktig och älskad tror jag är en grundläggande önskan hos oss alla. I mitt arbete som församlingspedagog på Kraftstationen i Malmö möter jag varje dag ungdomar och unga vuxna. Det jag ofta möter är en osäkerhet och rädsla för att inte räcka till och duga som den man är. Framförallt skolan verkar vara en miljö där man spär på de fyrkantiga och snäva tankarna om människors värdelöshet. På vilket sätt är jag då behövd som församlingspedagog? Ja, om samhällsutvecklingen fortsätter med växande arbetslöshet, brist på bostäder och en fattigdom inte bara på pengar utan även på relationer – då kommer vi att behöva anställa dubbelt med personal på Kraftstationen. Det finns ingenting som säger att vi kan hjälpa eller rädda någon annan. Nej, det jag i mitt arbete gör är att utmana, stötta, möta med kärlek, bygga upp verksamheten tillsammans med ungdomarna, gnälla, dela liv och erfarenheter. Jag ställer frågor men levererar nästan aldrig svar och jag ställer aldrig en fråga om jag inte vill höra svaret!
Vi som kyrka måste finnas i församlingen och verka utanför våra egna trygga lokaler. Det behövs inga flådiga arrangemang, gummibiblar eller reklamkampanjer. Det ärliga mötet, med en önskan om att möta människor där de är och inte där vi önskar att de ska vara, måste vara i centrum. Jag brukar tänka att jag har världens bästa jobb och kallelse. Tänk att få arbeta med att möta människor varje dag och lära sig nya saker, uppleva förändringar, dela glädje och sorg och växa som människa. Jag leker ofta med tanken att jag är den vuxna förebild som jag själv önskar att jag mött när jag var ung. Det handlar inte om en egoistisk självgod bild, snarare tvärtom. Bakom min yrkesroll ligger mycket reflektion, bra och dåliga beslut och insikt. Att hela tiden fundera kring hur jag som ledare, pedagog och vuxen försöker möta människor och vandra en stund bredvid dem på deras väg är mitt kall. Med en insikt om att jag kan lära mig nya saker, inspirera andra och själv bli inspirerad!
När ungdomar tillåts vara medskapare och inte tvingas in i redan förutbestämda mönster eller former kan en kyrka som är stolt, inspirerande, växande, levande och kreativ växa fram. Svenska kyrkan bär och förmedlar en tradition men måste vara förankrad i den verklighet som sker just nu – annars är kyrkan inget annat än ett tomt skal.
/Mikael Andersson Församlingspedagog på Kraftstationen
Läs mer av och och Mikael på Befrielsepedagog.blogg.se
Foto ovan är från Taize och tillhör Krafstationen. Foto nummer två är taget av Franz Feldmanis
Har du funderingar och synpunkter kring temat, kommentera nedan eller maila diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar