Att göra sitt liv betydelsefullt för andra är ett fritt val och är en möjlighet till mening. Genom den kan vi födas som älskade och älskande människor, var dag. Det är en möjlighet att göra livet betydelsefullt för oss själva. Det har med kärlek att göra och kanske kärleken till och med är källan, ur vilken valet att finnas till för nästan rinner fram?
När vi väljer att ge åt andra säger det något om vilka vi är. Det är genom våra handlingar vi får form och plats. Oavsett om det är stora iögonfallande handlingar som att låta korsfästa sig eller mindre, subtilare som att städa åt någon, eller lyssna när någon behöver prata – är det i grunden vår kärlek vi visar och vårt behov att få ge av den till någon – gärna till någon som vill och kan ta emot.
Det är genom att behöva och behövas som jag tror vi dansar som vackrast, vi människor.
För min son vill jag behövas så länge han vill, det är mitt val. Hans behov ger mig känslan av fullständighet i stunder. Det finns också ögonblick, plötsligt då han ser att jag behöver fast jag själv inte vet om det och ger mig en kram, underbara ögonblick av innerlighet. Min mamma kommer med mat ibland, hon är 82. Hon berättar om sitt liv, vi lyssnar på varandra och jag äter soppa. Den är som en varm och mustig famn. Och aldrig att jag säger: ”Inte ska väl du behöva laga mat åt mig?” utan: ”Tack kära mamma” säger jag och tar emot det hon vill ge för hon har sagt att hon tycker om det. Att kunna ta emot är också ett givande. Vi ger den som vill ge en möjlighet att visa sin kärlek, då vi tar emot den. Min sambo gav mig en kopp te för en stund sedan, då jag satt här och skrev. Bara sådär gjorde hon det utan att jag ens hade frågat. Hon ville att jag skulle ha den och jag sa tack för att hon ville ge. Ett utbyte utan skuld och återbetalningsplikt. Det är när vi tar emot och ger utan skuld, utan att förvänta oss något i retur, som det är verklig kärlek. Det kan vi låta ske var dag, i små subtila handlingar som ett leende. Fast ibland förstör vi denna enkla, understundom komplicerade men alltid vackra dans med den där skulden. Med de där orden som ”inte ska du väl” eller ”åh, det hade du inte behövt”. Vi borde öva på att låta bli de där orden, avstå från att släppa in dem och istället gå rakt på ett ”Tack, så glad jag blir!”. Vi behöver ingen skuld, den har med betalning att göra och inte med att vilja ge eller vilja ta emot av fri vilja.
Inom judendomen säger man att en av de finaste handlingarna är att bereda den döde för den sista vilan. Tvätta kroppen, svepa den och värdigt hjälpa till att ta farväl. Eftersom gärningen inte kan återgäldas ses handlingen som extra vacker. Vi kan bara välja att göra oss tillgängliga, att behövas och att ge. En handling i ren kärlek.
Det ligger mycket i det. För det är i handling – då vi ger åt en annan utan att förvänta oss något i retur, bara för att vi vill, har lust – som vi visar det vackraste och sårbaraste människan har – så kan vi också dansa vi människor i takt till kärlek.
Henry Bronett för diakonibloggen
Har du funderingar och synpunkter kring temat, kommentera nedan eller maila diakoni.se@gmail.com.
Bilden är hämtad från judiska församlingen i Göteborg.
Lämna ett svar