I över 30 år väntade jag. Att söka mina sydkoreanska rötter. Jag väntade in rätt tillfälle. Möjligheten. Modet. Till slut gjorde jag det bara. Letade reda på adoptionspapperen hemma hos mina föräldrar. Dammade av gulnade ark och gjorde kopior. Motiverade mitt beslut, på svenska och engelska. Och fyllde i blanketter efter konstens alla regler. Tog ett djupt andetag, stoppade alltsammans i ett kuvert, förseglade noggrant och lade på brevlådan.
Drygt 30 dagar väntade jag. Sedan kom ett mail som berättade att det inte fanns några spår efter mina biologiska föräldrar. ”Vi har sökt i alla register men den information som finns i dina papper tar oss inte alls vidare.”
Hoppet väcktes och släcktes. Blott ett ögonblick i sänder. En lång väntan på ingenting. Jag föll på mållinjen. Handlöst mot marken. Blev liggande där, för en stund alldeles ensam, övergiven och utan svar på alla frågor.
Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Men så kände jag blodet rusa igen. Vad jag insåg? Jag är utan svar men inte utan rötter. Och det finns fortfarande ett födelseland att upptäcka. En stad, en kultur, gator att vandra och ny luft att andas. En resa kvar att göra (och vem vet vad jag hittar på vägen?).
Jag reste mig från marken, på darriga ben och med skrubbsår på knäna och i hjärtat. Jag plåstrade om mig så gott jag kunde och promenerade ut i tidig vårsol. Det gör ont när knoppar brister och jag vet varför våren tvekar. Men jag vågar tro att det blommar när sommaren till sist kommer.
Temat är hopp! Har du synpunkter och funderingar, kommentera nedan eller maila diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar