Häromdagen hörde jag talesättet ”Den som lever på hoppet dör av svält”. Jag vet inte om jag hade hört det förut men jag kunde nicka igenkännande. Vad är hopp? Är det något positivt som bygger upp oss? Gör oss starka? Kan det vara tvärtom?
Jag tänker på mitt eget liv främst och människor som jag har mött under min livsväg. Den första människa som dyker upp när jag bläddrar bland minnena är en kvinna som jag träffade några gånger i samtal. Hon var änka sedan några år och hade efter det varit svårt deprimerad. I sin uppenbarelse var hon grå, tillrättalagd, välstruken och arg. Hon berättade för mig om sitt liv med sin man. De hade träffats och gift sig unga, bildat familj och införlivat omgivningens förväntningar. I relationens kärna hade det handlat mest om hennes hopp om att bli sedd och älskad av honom för den hon var och för det hon gjorde. Hennes hopp om att han skulle se hennes drömmar och behov. Hon försökte vara en god mor och god fru och se till att hemmet var det perfekta. För att han skulle se henne. Det han såg var sin idrottsförening där han var engagerad i styrelsen och som tränare. Han såg människorna och behoven av honom där. Och hon hoppades att han en dag skulle väckas ur det och upptäcka vad som var viktigast i livet, hans fru och hans familj. Hon fortsatte att hoppas. Åren gick. När pensionen kom var det väl ändå dags att trappa ner i föreningen. 
Hoppades hon. Han såg möjligheten att lägga ännu mer tid i föreningen. Och så blev det. En dag hittade hon honom död i sin säng. Och hon blev så arg. Så arg. Vad hon hade väntat och hoppats. Ett helt liv. Ett helt äktenskap.
Denna historia har jag hört i flera versioner. Byt ut idrottsföreningen mot flaskan eller arbetet. Eller mannen mot pappa eller mamma. En klok människa som jag känner säger att Hoppet är en förbannelse och det är en välsignelse att släppa taget och gå vidare.
Tro, Hopp och Kärlek handlar om Hoppet om Jesus Kristus Guds son. Det enda hopp vi egentligen har. Att hoppas på en annan människa eller andra människor kan vara en förbannelse.
Alla vi människor, mig inkluderad, som väntat på att någon annan ska infria våra önskningar och längtan. Alla vi som väntat, längtat och hoppats på ett Förlåt. Alla vi som hoppats på att bli sedda och bekräftade för det vi gjort och åstadkommit.
Att släppa taget om hoppet och gå vidare kan bli till Välsignelse.
Sara Carlsson, diakon i Jönköping
Temat är hopp! Har du synpunkter och funderingar, kommentera nedan eller maila diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar