Jag vaknade upp en morgon med denna refräng sjungande i huvudet. Vad ville den säga mig?
”För the botten is nådd. Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka? Hur kasst kan man må?
Kändes för jävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän.
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen.”
Livet ser väldigt olika ut för oss människor. Vi lever i olika slags dimensioner och med olika förutsättningar. Och vi möter framgångar och motgångar, sorg och smärta. Det är ingen människa förskonad ifrån. Ibland önskar jag att man hade tillräckligt med pengar på kontot för att inte behöva tänka på allt som lönen ska räcka till. Att få mingla runt bland kändisar, glitter och glamour. Hod frissan maler jag igenom några månaders Se & hör så jag är uppdaterad med vad som händer i kändisvärlden. Vem som är ihop med vem, vilka resor dom varit på, paparazzifotografernas badbilder. Hur vackra och kära dom är när dom fotas på röda mattan inför diverse galor. Hade jag kunnat möta mina motgångar på ett annat sätt om jag haft pengar och ett kändisskap? Kanske för stunden. Att kunna åka bort på lite sol, bad och lyx. Få lite fest och glamour i allt det gråa.
Ett kändisskap verkar innebära väldigt mycket vänner. Men är det sanna vänner? Som finns där när allt går åt pipan? LIVET – tänk dig en dyig halvtaskig insjö där du en solig och varm sommardag simmar omkring på ytan och det flyter på bra så att säga. Du trivs i vattnet och har simmat långt ut. Plötsligt utan förvarning blir det oväder och det går vågor på sjön. Du får kämpa för att simma mot land. Krampen i kroppen kommer snabbt och du känner hur du börjar sjunka. Du har svårt att hålla huvudet ovanför vattenytan. Kraften i armar och ben blir sämre. Efter att ha kämpat tillräckligt länge orkar du inte och sjunker med bestämdhet mot botten. Det är grumligt omkring dig och du ser i princip inget ljus längre. Så här är det jag känt det i livet de senaste tre åren. Ju fler oväder som har stormat in i livet, desto svårare har det blivit att hålla huvudet ovanför vattenytan. Man dräneras på energi, livslust och hopp. Det har varit som att lära sig simma igen. Man sprattlar för fullt med armar och ben för att inte sjunka. Ju längre ner man kommer desto svårare blir det att ta sig upp.
Det är svårt att se den där lilla strimman av hopp när allt är oklart omkring. Inombords har jag bara känt ett förtvivlat rop på hjälp. Var finns den där handen man bara vill grabba tag i? Hur mörkt det än kan verka finns det ett ljus bakom molnen. Vad det ljuset innebär är ändå oklart fram tills man ser det. Några simtag uppåt då och då har gjort att jag kommit upp till ytan. Jag trampar fortfarande vatten men nu gäller det att hålla sig flytande och sakta ta sig mot land för att så småningom få fast mark under fötterna.
Titta dig omkring. Finns det någon som behöver din vänskap, din hand att hålla i när det stormar i själen? Vi är så rädda för närhet med människor vi inte står så nära tror jag. Bara en hand på min axel visar att jag syns. Någon tänkte på mig. Finns det någon som kan behöva den där kramen som säger: ”Jag finns här för dig”? Att vara vän handlar egentligen inte om stora eller svåra saker.
Men visst kan en vänskap kosta på lite. Det handlar inte om att du ska lösa problemen, komma med fina analyser – bara VARA DÄR med DINA ÖRON, HJÄRTA, ÖGON och DIN FAMN och BARA VARA DU:-).
”Bekymmer gör hjärtat tungt, men ett vänligt ord muntrar upp.”
”Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. Om de faller kan de hjälpa varandra upp.”
Ulle Andersson, operationssjuksköterska
Temat är hopp! Har du synpunkter och funderingar, kommentera nedan eller maila diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar