Det är fiskburgare med bröd och pulvermos i matsalen. Jag har gått runt i årskurs 1-6 hela förmiddagen med uppgiften att informera alla skolbarn på låg- och mellanstadiet i kommunen om att de som behöver har rätt till det stöd som finns i de olika stödgrupperna min arbetsplats erbjuder. Jag har varit fokuserad på att alla barnen och all personal ska förstå hur de kan använda sig av våra grupper. Nu har jag lite rast och kan samla tankarna inför eftermiddagens pass. Det är då hon smyger sig fram, plötsligt står hon bara där, den lilla flickan med lunchtallriken i händerna, hon biter sig lite i läppen och frågar: ”Får jag sitta här?” ”Javisst,” svarar jag och tillägger: ”visst var jag i din klass förut?” Hon nickar och sen äter vi och jag frågar om det alltid är så här god mat på hennes skola och hon skrattar och jag förstår att vi har olika syn på vad som är god mat. Sen tystnar hon, och ser allvarligt på mig under luggen och säger: ”Kostar det?”
Det tar en stund innan hjärnan kopplar rätt, sedan förstår jag att hon undrar om det kostar att vara med i stödgruppen. Jag har beskrivit hur fin lokal vi har, hur gott och festligt fika vi alltid har. Jag har pratat målande om hur många gosedjur och roliga saker som finns där. Jag har också beskrivit ingående varför stödgrupperna finns: ”om man är ledsen, trött, arg och rädd för att kanske mamma eller pappa dricker för mycket, om någon av ens vuxna lider av en depression eller om det förekommer hot och våld hemma”. Jag har berättat hur man kan göra om man känner att man vill vara med i en grupp, att man har rätt att vara glad fast det har hänt nå´t dåligt. Kanske har jag missat att förklara tydligt att det är helt gratis att vara med, i vilket fall som helst frågar den lilla flickan: ”Kostar det?”
Jag skyndar mig att svara: ”Det kostar absolut ingenting, inte en endaste krona eller öre”. Hon ler och glittrar när hon går för att skrapa bort resterna av fiskburgaren från tallriken, sen gör hon några hoppsasteg ut ur matsalen och jag har en virvelvind av känslor i kroppen. Lycka och förtvivlan på samma gång: ”Kostar det?” det är en fråga barn och ungdomar ställer allt oftare, inte så alla hör, utan i skymundan, för att de känner sig fattiga, för att de tar ansvar för sin familj, för att de inte vill föreslå något som kostar för sina ekonomiskt pressade föräldrar. De vill inte höra hur föräldrarna visk-grälar om pengar på kvällen när de tror att alla sover. Barn pressar undan sina drömmar om att spela fotboll, äga ett husdjur eller åka till Liseberg för de vet att det kostar, säger att de är nöjda, de tar det ansvar vuxna skall ta, de är solidariska under tystnad. Det gör mig bedrövad.
Per-Ivar Östmann
Fritidsledare/stödgruppsledare
www.pelikanen.info
#kämpaförvarendaunge
Barnet i fokus! Maila gärna diakoni.se@gmail.com med dina funderingar och synpunkter eller skriv en kommentar.
Lämna ett svar