En sak har vi alla gemensamt. Ingen av oss kan fly ifrån det. Det sitter liksom fast på oss som en ofrivillig ryggsäck. För vissa av oss känns ryggsäcken tung och nästan outhärdlig ibland. Något man helst vill glömma och förtränga. För andra känns den lätt och inspirerande. Något man kanske gärna utforskar djupen av lite då och då.
Vi bär det i vår ryggsäck. Vi har alla varit barn.
Jag arbetar på en plats där jag dagligen möter både barn och vuxna. En sak slår mig ofta när dessa två möts, barnet och den vuxne – de är ganska lika varandra. Det finns faktiskt inte så mycket som skiljer den vuxne från barnet. Förutom uppenbara saker som längd och tonläge kanske. Men vi vuxna verkar ha ett hopplöst behov av att göra stor skillnad på oss och barnen. Barnen vill bli som oss men vi vill inte bli som barnen. Vi flyr helst det lekfulla och spontana. Vi nästan föraktar det enkla och okomplicerade Det som är så naturligt för ett barn. Allt för att visa att vi inte är som dom. Barnet blir som en ofullständig och outvecklad version av oss själva. Vi har varit där och vi vill inte tillbaka. Det totala beroendet av någon annan. Den tydliga utsattheten. Det skrämmer oss.
Så istället för att se likheten mellan oss och barnen väljer vi att distansera oss. Dom är barn. Vi är vuxna. Dom är där nere. Vi är här uppe. Vilken galen människosyn egentligen. Det förhållandet skulle aldrig accepteras mellan två vuxna. Det kanske inte accepteras av barnen heller, egentligen. Men de har ju inget val.
Janusz Korczaks bok, Barnens rätt till respekt, kom ut ett år innan FN:s generalförsamling antog barnkonvention. Korczaks tankar i boken blev viktiga pusselbitar i formandet av konventionen. Egentligen kan hela barnkonventionen, precis som Korczaks bok, sammanfattas i ett enda ord.
Respekt!
Jag tror att respekten för barnen börjar i något mycket grundläggande hos oss vuxna. Vi kanske trodde att det handlade om att prata lite långsammare och vänligare eller om att avsätta lite mer tid eller om lördagsgodiset eller om det där perfekta och svindyra barnkalaset. Äkta respekt börjar på ett helt annat ställe. Det börjar hos oss själva. I vår egen ryggsäck. En gång var vi själva där. Jag var själv den där lilla människan, totalt beroende av någon annan. När jag möter barnet möter jag faktiskt grundvalarna för min egen existens. Jag möter inte ett barn, jag möter en medmänniska som delar min egen berättelse.
Så när vuxna möter barn kan det aldrig finnas ett vi och ett dom. Det enda som finns i mötets nu är ett jag och ett du. Två storartade berättelser som båda behöver lika mycket utrymme. Två livsöden som förtjänar lika mycket respekt.
Peter Svärdsmyr.
Läs mer om och av Peter på hans egen blogg och följ honom gärna på twitter
Barnet i fokus! Maila gärna diakoni.se@gmail.com med dina funderingar och synpunkter eller skriv en kommentar.
Lämna ett svar