Hjärterum

Jag har passerat fyrtio. Jag är lyckligt gift. Men jag har inga barn.

De senaste åren tycker jag mig ha sett blickarna som haft en tendens att söka sig till någonstans mitt på kroppen när jag pratat med människor. Och med några extra kilon och klädd i tunika har jag även fått höra ”Å vad roligt, du ser välmående ut!” och jag har lugnt och vänligt dementerat misstanken.

Att som kvinna inte ha en längtan efter egna barn kan vara provocerande. För den som längtat, hoppats och försökt. Någon ser mig kanske som en stor egoist eller en som är otroligt bekväm. Hon tycker säkert inte om barn! En god vän undrade av stor omsorg om jag känner en osäkerhet över att klara av rollen som mamma.

Inget av det där känner jag igen mig i. Ibland tänker jag att Gud har befriat oss (för vi är ju två) från barnlängtan för att vi, med facit i hand, troligen skulle ha svårt att få barn. Vilket inte förklarar varför så många andra som har svårt att få barn definitivt inte befrias från den längtan.

En bild: Föräldrar bär sina barn i hjärtat. Jag brukar tänka att jag har hjärterum över – för våra älskade syskonbarn, för härliga ungar som jag träffar bland våra vänner och bekanta och i mitt arbete. Jag säger inte att människor med egna barn inte skulle ha hjärterum över! En del människor har hur stora hjärtan som helst.

”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden” – det första uppdrag vi människor fick av Gud. Kanske handlar det inte bara om att sätta barn till världen. Vi kan fylla vår omgivning med allt det goda som vi bär på – hopp, kärlek, glädje, värme – sådant som verkligen behöver förökas i den här världen. Vi kan skapa hjärterum.

Lotta, diakonibloggen

Barnet i fokus! Maila gärna diakoni.se@gmail.com med dina funderingar och synpunkter eller skriv en kommentar.