Philip har länge känt sig utanför ”gänget”. Han varken kan eller vill spela fotboll, resa eller spela dataspel. Vem är jag? Finns det någon plats för mig? Det är frågor som han ofta tänker på. Att vara ”inne” med de senaste kläderna och resorna är otänkbart. Det finns knappt pengar till mat hemma. Vad gör man när man känner sig ”annorlunda”?
Philip sköter i princip hela hushållet hemma. Han har inga syskon. Ingen vet att mamma inte orkar, säger Philip. Han går till skolan på morgonen, väl medveten om att när han kommer hem ligger hon berusad på soffan. Ingen vet att mamma inte orkar – men jag orkar, säger Philip ödmjukt men övertygande.
”Jag orkar”… I själavård och andlig vägledning brukar vi präster och diakoner använda just de orden som stöd för den behövande: Jag orkar. Jag kan vara ditt ställföreträdande hopp. Philip kom i kontakt med Svenska kyrkan via en diakon. Han blev sedd, lyssnad på och upprättad. Hur ofta talar vi om att diakonerna möter, samtalar med och vägleder barn? Min uppfattning är att det är en ”osynlig tjänst”.
Att barnen har en särställning i kristen tro är ett uttryck för Jesu omvälvande syn på barnen. Så låt oss leva som vi lär; SE, LYSSNA TILL OCH UPPRÄTTA BARNEN!
”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.”
ur Kyrkoordningens inledning
Pamela Garpefors, Kyrkoherde, Karlskrona
Läs gärna Pamelas tidigare inlägg här
Barnet i fokus! Maila gärna diakoni.se@gmail.com med dina funderingar och synpunkter eller skriv en kommentar.
Lämna ett svar