De senaste månaderna har det flitigt debatterats om alla barns rätt till mer tid i förskolan. Med mer tid menas 30-40 timmar istället för 15 timmar som idag. Redan från 2 år (istället för 3 år idag) ska barnet ha rätt till allmän förskola. Jag vill inte lägga mig i denna diskussion och jämföra de olika förslagen men jag skulle vilja belysa en annan rätt till tid.
Barnens rätt till tid med sina föräldrar!
Jag har arbetat som förskollärare i mer än tjugo år och under den tiden har jag fått fem egna barn. Det som ofta slagit mig under de här åren är att det läggs så stor tilltro till personer med pedagogisk utbildning. Visst är det väldigt viktigt om du ska arbeta med barn, men för barnen är det föräldrarna som är det absolut viktigaste! Väldigt många barn träffar sina föräldrar en timme på morgonen och två timmar innan de lägger sig. När jag arbetar som förskollärare får jag en relation till barnen i min grupp. Nyligen var jag sjukskriven några veckor och jag längtade väldigt mycket efter barnen. Jag funderade dagligen på vad de gjorde och hur de hade det. Men mina egna barn älskar jag på ett annat sätt. Utan krav eller villkor! Vad de än gör är de mina barn och jag älskar dem så det gör ont i hjärtat. En förälders kärlek och omvårdnad är något helt annat än en anställd förskollärares omsorg. Jag tycker att vi som är vuxna i dagens samhälle borde värna om att barnen får mer tid med sina föräldrar! Detta borde vara lika viktigt som att arbeta för mera tid i allmän förskola.
Vem ger ett sådant vallöfte? En möjlighet för barnen att få några extra timmar hemma med någon av sina föräldrar. Tiden när barnen är små går så fort. Att hinna stanna upp och lyssna färdigt på barnets 13 minuter långa utläggning om hur det var när det lekte med kompisen igår eller hur den svåra banan i tv-spelet är uppbyggd. Att hinna läsa en bok i soffan, eller bygga ihop LEGO-bygget eller tågbanan innan disk och tvätt ska tas om hand. Av egen erfarenhet vet jag att den lilla späda bebisen man njöt av att borra näsan i nacken på plötsligt är en sexåring som ska börja skolan. Jag har varit med om det fem gånger, senast i höstas. Då undrar man vad som hände. Jag var ensamstående under några av mina barns småbarnsår och var tvungen att arbeta mycket och tiden bara rusade. När barnet väl börjar skolan går det ännu fortare. Två barn har jag sett springa ut med den vita mössan i handen och lite senare flytta hemifrån och ordna sina egna vuxenliv. Det går med tågets hastighet! Tro mig – jag vet…
Allmän förskola i all ära men ge barnet tid med sina föräldrar!
Maria Widlert Nord:
Jag är förskollärare sen mer än tjugo år tillbaka och mamma till fem egna barn mellan 7-24 år. Min man har två vuxna barn och nyligen blev jag även bonusmormor. Jag tycker om att skriva och dokumentera med foto och scrapbooking. Jag bloggar varje dag sedan åtta år tillbaka på mariasdagbok.
Barnet i fokus! Maila gärna diakoni.se@gmail.com med dina funderingar och synpunkter eller skriv en kommentar.
Lämna ett svar