En sen eftermiddag står jag i kön till kassan i en matbutik. Det är varmt, nästan kvalmigt. En mamma framför skäller ljudligt på sin son. Stressen är märkbar i hennes ansikte. Hon har kapitulerat. Ser sig inte ens omkring innan hon höjer rösten ytterligare. Jag försöker ignorera hennes arga ord men jag kan inte.
Jag skäms. Men inte för henne utan för mig själv. För att jag känner igen mig. För att jag också gråter över spilld mjölk. Tappar också tålamodet och humöret, alltför lätt och alltför ofta.
Jo, jag vet. Vi är faktiskt bara morsor och farsor. Trötta föräldrar i behov av mer tid, mer ork, mer kraft och mer lust. Och jag vill absolut inte lägga några omänskliga krav på våra axlar. Men jag tror att vi då och då behöver reflektera över vårt gnällande och skällande som sker på autopilot. Över våra djupa suckar som kommer av gammal vana.
När jag för två år sedan förlorade min nyfödda dotter var det blivande storebror, min då treåriga son, som räddade mig. Som lade sin lilla hand i min och drog mig upp ur sjuksängen. Tvingade mig ut i dagsljuset och fick mig att skratta trots att både hjärnan och hjärtat värkte till bristningsgränsen. Och han fortsätter outtröttligt. Dag efter dag drar han iväg mig på äventyr, jagar flyende fjärilar och kastar sten i vattnet vid minneslunden där lillasyster är begravd. Han visar mig stigar jag inte vågat vandra och skatter i det fördolda. Pratar, tjatar, skriker, gråter och sprudlar. Älskar mig villkorslöst – och med ett barnsligt tålamod.
Om jag fick ge alla vuxna en superkraft skulle det vara just ett sådant barnsligt tålamod. Därför att alla våra ungar är värda att gnällas åtminstone lite mindre över. Våra snoriga, envisa ungar med smuts på knäna och spring i benen. Våra underbara, vackra och oändligt älskade ungar!
Gariella Fäldt
Läs gärna Gabriellas tidigare inlägg
Barnet i fokus! Maila gärna diakoni.se@gmail.com med dina funderingar och synpunkter eller skriv en kommentar.
Lämna ett svar