Att vara diakon i ett mångkulturellt område som Öxnehaga i Huskvarna är spännande, utmanande – och svårt. Jag gillar det! Att göra svåra saker är att utmana sig själv. Men man kan inte arbeta själv – det krävs gott samarbete mellan kyrkan och diverse samhällsfunktioner.
Jag har noterat att samarbetet tenderar att öka dramatiskt. Och det är mestadels gott och viktigt. För ett antal år sedan var samarbetet mer tveksamt. När jag ringde en socialsekreterare till exempel möttes jag ofta av skepsis över i vilken egenskap jag kontaktade dem.
Idag är det annorlunda. Man vet vad en diakon gör och har stor respekt för vår professionalitet. Det är lika smickrande som det är utmanande. Jag måste alltid fråga mej vad min ambition eller avsikt med samarbetet är. Så att jag vet, och de vet, varför och för vems skull. Förhoppningsvis leder det till att vi tillsammans gör skillnad för en medmänniska.
En annan fråga jag brottas med är hur man hjälper en människa bäst. Hjälpa är ett ord som kan misstolkas och användas. Hjälp kan vara att ta hand om och göra saker åt någon. Om ”hjälpa” istället är att coacha, leda, gå bredvid samt be för, då är det en annan sak. Min förebild är Jesus själv. Han lät människor själva förstå vad felet var. Han la inte orden i deras mun, de fick tala själva.
Vi möter en hel del asylsökande som gått under jorden och som i sin frustration och oro önskar att vi tar hand om dem. De frågar vad de ska göra – men de måste själva fatta sina beslut. Vi kan inte ansvara för deras uppehälle. Det blir i längden ohållbart. Istället försöker vi inspirera andra att hjälpa. Och vi ger dem verktyg att stöttas i att förändra sin svåra situation. De får också möjlighet att utföra enklare sysslor i kyrkan för att känna sig betydelsefulla. Men att stångas med Migrationsdomstolen – det måste vi göra åt dem! Jag frågar mig varje dag om jag borde göra andra saker än ägna tid åt det jag vet är meningslöst. Som att tala med en vägg!! Och ibland bara gråter jag av frustration och ilska över hur svårt traumatiserade asylsökande behandlas av mitt ”fina” land. Jag vill bara ropa ”Välkommen till detta land!” Inte MITT land, jag äger inte Sverige! Men suckar ofta över hur hopplöst svårt det är. Någon ”massinvandring” har jag definitivt inte sett till! Enligt Röda Korset finns det 47 miljoner flyktingar i världen. Av dem fick 12000 (!) asyl i Sverige 2012.
Ibland glimmar det till. Som när jag i påskas firade mässa tillsammans med några som bott i Sverige i fyra år och fick uppehållstillstånd efter mycket kamp. Då, när vi satt där i bänken och sa samma ord, bad samma böner och sjöng samma psalmer, kände jag mej så lycklig. Jag vet vad de gått igenom, att deras tro är värd allt. Att de sålt allt de ägde för en riskfylld resa till ett okänt land, för att få fira mässa i trygghet. Jag kände mig rik som fick dela den stunden med dem. Och sådana möten sporrar mig att fortsätta kämpa. Och göra svårare saker!
Lämna ett svar