Jag tror vi hör ungefär tre olika språk när vi går den korta biten mellan parkeringen och Bergsjöns kyrka. Vi möts av äldre män drickandes en kopp kaffe, kvinnor i sjalar och huvuddukar, svag musik från kyrkorummet hörs i bakgrunden och från källarvåningen hörs ivrig arabiska som tolkas till svenska.
Vad kan man göra i ett samhälle som präglas av många olika kulturella bakgrunder, med olika religioner, med motsättningar, konflikter, med glädje och med ängslan, ett område med de som fått asyl, som väntar på asyl och som fått avslag på sin asylansökan? Vi besökte Bergsjöns församling utanför Göteborg som inom Svenska kyrkan fått stå och står som en förebild för många andra församlingar när det gäller öppenhet och diakonala satsningar.
Diakon Sally Undertun berättar: I kyrkans entré finns alltid någon som möter upp som har något slags representationsuppgift. Vi vill att Bergsjöns kyrka ska kunna vara en fristad för alla. Målet är att en besökare alltid ska ha blivit tilltalad av någon och eventuellt erbjuden en kopp kaffe. Vi vill att alla får sätta sin prägel på inredning för att alla ska känna sig hemma. Därför hittar vi inslag från ortodoxa kyrkan och från katolska kyrkan i gudstjänstrummet. När vi firar gudstjänst så läses texter på flera språk. Gudstjänsten skapar sammanhangskänsla och samhörighet. Det måste finnas ett rum i staden där människor kan känna sig trygga och villkorslöst accepterade. Svenska kyrkan i Bergsjön har ambitionen att vara det rummet.”
Det enkla välkomnande, en gemenskap och en känsla av trygghet är det som är visionen – egentligen så enkelt, men varför är det då så svårt?
Lämna ett svar