”Det finns ingen att prata med”, ”Jag blir mobbad varje dag”, ”Har jag blivit våldtagen?”, ”Min mamma dricker för mycket”, ”Hjälp! Hur har man sex??”
Varje dag, varje kväll, året om loggar vuxna tjejer och kvinnor runtom i landet in på www.tjejjouren.se, för att prata med unga tjejer över chatt och mail. Vi kallas jourtjejer. Till vardags pluggar vi ekonomi, statsvetenskap och genus, vi jobbar som fritidsledare och säljare, vi praktiserar inom vården, vi är arbetssökande ingenjörer, vi röstar och tror på olika saker, en del av oss kallar oss feminister, andra inte, vi är döttrar, systrar, flickvänner, fruar, mammor… Vi sitter i Växjö, Uppsala, Varberg, Luleå, Enköping och Södertälje, och vi viger några timmar av vår fritid varje månad åt att prata med, stötta, peppa och stärka unga tjejer, men framförallt är vi där för att lyssna. För att sätta den unga tjejen i centrum, möta henne precis där hon är, där hon befinner sig, kring det just hon behöver prata om.
De unga tjejerna får vara helt anonyma och kan alltså befinna sig varsomhelst ute i världen. En tjej kanske befinner sig ett par kvarter bort från den tjejjour hon pratar med, för att hon känner till den, kanske har hon träffat några av oss när vi besökt hennes skola och vill kunna få konkret hjälp i sitt närområde. Hon vill veta hur det går till på ungdomsmottagningen om man vill prova ut p-piller. Behöver föräldrarna få veta, om man är under 18 år? Vi lyssnar, frågar, kollar upp vad som gäller. Stämmer av: hur känns det för dig att ha sex? Känns det roligt, spännande, läskigt, nervöst eller påtvingat – vad vill du?
En annan tjej sitter på andra sidan landet och vill absolut inte riskera att bli igenkänd under några som helst omständigheter. Det hon bär på, det hon har upplevt, är för tungt, för känsligt. Vad kommer att hända, om det som har hänt kommer fram? Kommer pappa åka i fängelse då? Kommer jag att bli omhändertagen? Kommer alla på skolan att kolla snett? Hon vet inte, så hon törs inte riskera nåt. Men hon måste måste måste måste få ur sig det, berätta för någon, det är för tungt att bära på själv. Hon har redan rispat sin hud under kläderna där ingen ser, för att lindra ångesten. Hon har redan, igen, stämt träff med den äldre mannen som betalar för sex och för att få göra henne illa. Hon har redan sökt upp sin langare och hämtat fler tabletter. Nu vill hon inte mer. Nu vill hon berätta. Så vi lyssnar, frågar, tröstar, stöttar, bekräftar. Ingen har rätt att göra dig illa. Du är värdefull. Din kropp är din egen. Du har rätt att få hjälp. Hur skulle du önska att det var, om du fick bestämma? Vad behöver du? Vad vill du ska hända?
En tredje tjej funderar över om det är okej att vara ihop med en tjej, när alla på skolan retas och kommenterar. Vi stöttar, lugnar, peppar. Fokuserar: Så härligt att du hittat nån som du gillar!
All kärlek är fin. Du är fin. Du är värdefull. Du är bra som den du är. Du har rätt att må bra. Ingen får göra dig illa. Du har rätt att få hjälp. De vuxna har ansvar för att hjälpa dig. Det är normerna som inte är okej, du är okej.
Frustrationen kan bli stor, att inte kunna göra mer, hjälpa mer, eller få veta hur det gick sedan. Vi jourtjejer är anonyma i samtalet, precis som de stödsökande tjejerna. Vem vet om just vi kommer höras igen? Hur många av de tjejer som vi samtalar med tar faktiskt ett steg vidare? Det får vi sällan veta. Men helt klart är, att det lilla i att bli lyssnad till, bekräftad, stöttad och peppad, om så bara för en timme i ett anonymt samtal, är nog så betydelsefullt för tjejerna. För många är vi det första stället de vänder sig till med sina frågor, funderingar och bekymmer. Vi är de första som får veta, de ”testar” på oss – kommer någon att tro mig? Våga fråga? Orka ta emot? Finns det verkligen nån som kan hjälpa mig? Ja, vi finns. Vi är många och vi vill prata med just dig, du som är ung och identifierar dig som tjej. För att du, just du, är viktig. Och för att alla behöver någon att prata med ibland.
På ”pepptavlan” ovanför våra chattdatorer sitter utskrivna lappar med tjejernas kommentarer och tack till oss, från chattar, mail och enkäter. Hjärtan, smileys och fina ord. På en vit liten lapp står det, med stora bokstäver ”Tjejjouren har räddat mitt liv. Tack.”
Läs mer om Tjejjouren här.
Anna, jourtjej
Stöttande samtal på nätet?! Hur tänker du? Dela gärna dina synpunkter eller erfarenheter i en kommentar eller skicka ett mail till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta, diakonibloggen
Lämna ett svar