Min man är född i Uzbekistan men kom till Ryssland som 14-åring. Av olika anledningar beslutade han sig år 2008 att det fick vara nog och kom efter en del om och men till Sverige 2009 med hjälp av en flyktingsmugglare. En flyktingsmugglare som uppmanade honom att riva alla identitetshandlingar – för då skulle han få hjälp i Sverige. Eftersom han litade på flyktingsmugglarens ord landade han också i Sverige utan identitetshandlingar, vilket Migrationsverket var väldigt kvicka med att notera.
—–
—–
Hur som helst, jag tänkte att jag kunde börja med att berätta om oss. Vi började av en slump prata via ett foto-forum, då han är fotograf och jag fann hans bilder väldigt speciella, vilket jag också kommenterade. Det visade sig att vi hade gemensamma bekanta, och när han skulle åka och hälsa på dem en helg tänkte jag att det var en rolig grej, så jag åkte dit jag också, och tillsammans spenderade vi en helg i goda vänners lag. Vi pratade och skrev dagligen med varandra och redan påsken 2011 kom han och hälsade på och stannade i två veckor. Vi fortsatte att hålla kontakten och hösten 2011 flyttade han hem till mig och min dotter. Han kom in i mitt liv, inte på rosa moln, utan som en självklarhet. Han gjorde mig hel precis som att det alltid varit vi.
—–
Jag visste sedan tidigare att Roman fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd både en och två gånger. Vi visste att det skulle komma hinder på vägen, men just då ville vi bara få vara här och nu. Från början var det också tal om att Roman skulle utvisas tillbaka till Uzbekistan, eftersom han inte hade några identitetshandlingar med sig, men att Uzbekistan bekräftat att Roman var medborgare där sedan födseln. I Uzbekistan är sannolikheten stor att du blir fängslad och torterad efter att du sökt uppehållstillstånd i Sverige eftersom Uzbekistan ser Sverige som ett fiendeland. Detta är något som även media har lyft tidigare. Roman kämpade ett halvår med Migrationsverket om varför han inte skulle bli deporterad till Uzbekistan. Till sist gav Migrationsverket med sig.
—–
Under mellandagarna 2011 ringde telefonen. Roman blev stel, rösten blev kall. Och redan innan han la på förstod jag vad det var för samtal han hade fått. Det var polisen i Högsby som hade ringt och meddelat att Roman skulle infinna sig på ett möte bara några dagar senare. Eftersom jag hade erfarenhet av asylpolitik och deporteringar sedan tidigare ringde jag upp polisen som Roman samtalat med för att försäkra mig om att han inte skulle bli inlåst i flyktingförvar, i fängelse eller omedelbart utvisad. För vi var tvungna att förbereda oss på det både jag och Roman, men framför allt min dotter som då var nästan fyra år, så att han inte plötsligt rycktes ur hennes liv. Men polisen intygade att det enbart handlade om ett vanligt samtal mellan vuxna människor om hur framtiden kommer att se ut.
—–
Med en klump i halsen säger jag hej då till Roman när han åker iväg. Någonstans djupt inom mig vet jag ändå vad som kommer fastställas under mötet. Och mina misstankar var rätt, så fort mötet var slut ringer Roman upp och berättar att polisen har bokat en flygbiljett till honom hem till Ryssland. Att han ska åka mindre än två veckor senare.
Tankarna som rörde sig i mitt huvud var: ”Nej, inte nu, inte än! Vi är inte redo för detta! Det är inte rätt tid! Och min dotter som snart fyller fyra år, vad ska jag säga till henne?!” När Roman väl kommit hem diskuterade vi de olika alternativen som fanns; skulle han gå under jorden i Sverige och sedan göra en ny asylsökning, eller skulle han återvända till Ryssland för att söka uppehållstillstånd på grund av anknytning? Efter mycket vridande och vändande insåg han att han inte skulle orka med den psykiska påfrestningen som det innebär att gömma sig i Sverige, han fann det mindre jobbigt att åka till Ryssland och inte registrera sig där. Det var ett jobbigt beslut, men jag förstår honom och jag stöttar honom i det varje dag. För i Ryssland har han ett nätverk som han inte har här. Han känner kulturen och det är också lättare att vara osynlig där än här i Sverige.
—–
Vi var sedan tidigare inbjudna på en nyårsfest hos en god vän till mig som vi, trots omständigheterna, beslutade oss att åka till. Vi kramade krampaktigt om varandra vid tolvslaget i ren desperation för att försöka få tiden att stanna. Vi skickade gemensamt upp en rislykta mot den mörka midnattshimlen i vetskap om att hur långt ifrån varandra vi än var så stod vi alltid under samma himmel, vi såg alltid samma stjärnor. Hur klyschigt det än låter så blev det en tröst i en annars så tröstlös situation. För jag visste att bara några dagar senare skulle jag vara tvungen att ta adjö av en bit av mig själv, på tågstationen, mot vår vilja. Dagarna gick och vi försökte nog förneka det genom att inte prata om det, att försöka att inte tänka på det. Vi försökte ta tillvara på den tiden vi hade, för vi visste inte när vi skulle få se varandra igen. Han lämnade nästan alla sina saker i min garderob, för i Ryssland säger man att där man lämnar sina ägodelar, dit återvänder man. Den 12 januari 2012 kysste jag min älskade adjö ovetande om när vi skulle återse varandra.
—–
I början hade vi enbart kontakt via något enstaka sms för att se om allt var bra. Han hade lyckats komma in i landet utan att behöva registrera sig vilket gjorde att det inte heller var offentligt att han var tillbaka i landet. Något som av olika anledningar var positivt. Till slut hade han möjlighet att stanna en längre tid i en lägenhet som fem andra personer bodde i. Det var en liten tvåa med kokvrå där han sov på en madrass på golvet. Nu hade vi även möjlighet att hålla kontakten via skype, så vi kunde se varandra via webcam, prata med varandra, skratta tillsammans. Det kanske låter lite smålöjligt, men när inget annat alternativ finns är man oändligt tacksam för dagens teknik. Han har sedan dess flyttat ett antal gånger men nu hittat ännu en plats där han kan stanna en längre tid och som inte heller har lika många inneboende. Roman är tvungen att jobba sju dagar i veckan för att ha råd att betala sin del av hyran och sin mat. Han jobbar 12-timmars pass på en krog på vardagarna och på helgerna jobbar han i en fotostudio, vilket också resulterar i att han får sitta och redigera bilderna på vardagarna när han kommer hem från sitt arbetspass som bartender.
—–
Vi pratade länge om hur vi skulle göra. Skulle vi gifta oss, skulle han ansöka som sambo? Vad var bäst? Men efter att ha vägt för och emot i nästan ett års tid och diskuterat fördelar och nackdelar beslutade vi oss att vi skulle gifta oss. Vi skulle ha gift oss ändå, men kanske inte så här snart. Men vi ansåg, och anser än idag, att det var det rätta. Detta gjorde också att han var tvungen att registrera sig i Ryssland för att kunna få de papper som behövdes inför vigseln. Detta var ett orosmoment, men det har hittills fungerat bättre än vad vi vågade hoppas på.
—-
Jag åkte till Ryssland i oktober 2012 och firade min 25-årsdag tillsammans med Roman i St Petersburg. Det är en lång väg för honom att åka dit, men det var det enda sättet vi kunde ses på. Vi hade även planerat att vi skulle låta viga oss på ett av St Petersburgs vigselkontor då, men då en advokatbyrå i Jönköping hade missat att sätta sin stämpel på viktiga dokument blev vigseln inställd. Vi tog adjö än en gång, men denna gången mer lättsamma i sinnet, för nu visste vi att vi skulle ses snart igen, eftersom advokatbyrån bara behövde sätta sin stämpel på papperet. Sagt och gjort, i januari åkte jag ned ännu en gång och vi blev hustru och man den 14 januari 2013. Direkt efter skickade också Roman in ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning. Han fick göra sin intervju relativt kort tid efter det att han skickat in ansökan till svenska ambassaden.
—–
Jag har varit i kontakt med Migrationsverket ett antal gånger sedan de bekräftade att de hade fått in ansökan men än idag har vi inte fått någon handläggare. På deras hemsida står det att väntetiden för ansökan på grund av anknytning är ungefär sju månader, vilket bevisligen inte stämmer. Den enda jag kan vända mig till i vårt ärende är kundtjänst, och de kan inte svara på frågor om specifika fall utan hänvisar till att jag kontaktar vår handläggare. Den handläggare som vi inte har.
Trots att jag vissa dagar kan sakna något oerhört har vi samtidigt gått in i något ”paus-läge”. För man orkar inte känna efter varje dag hur mycket man saknar för då hade dessa år blivit som tomma luckor. Och vi försöker, efter bästa förmåga, fylla luckorna istället och ta vara på de gånger vi kan sitta ned, via skype, och ta en kvällste och bara prata om livets vara. Och vi är tacksamma, för vi är så medvetna om att det finns de som har det betydligt värre än vad vi har. Någonstans hittar vi tröst i det. Varje gång jag ringer Migrationsverket och jag får höra att vi ännu inte fått någon handläggare tänker jag att det nog är för att det kommer in mer akuta ärenden som handlar om liv och död. Så trots allt har vi tur. Jag har valt att inte gå in på mer detaljer då vårt ärende fortfarande är öppet. Så det enda vi kan göra nu är att vänta…
Jag heter Therése Pohl Kuhtenkova. Jag är mamma till min 5-åriga dotter och fru till Roman Kuhtenkov. Genom mitt äktenskap har jag blivit kallad för landsförrädare. Jag har fått höra att jag borde lämna Sverige då jag sviker det land jag är född och uppvuxen i. Men det här är mitt land också, och det här är vår berättelse.
—–
Vad har du för tankar om integration? Kommentera här eller maila diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar