Jag är inte svensk. Är född utomlands. Hundratals mil bort, i ett land med annan kultur och annan religion. Jag har en avvikande hudfärg, ögonfärg och hårfärg. Är döpt till ett namn skrivet med bokstäver från ett främmande alfabet.
Enligt statistiken är jag invandrare (adoptivbarn gruppen anhöriginvandrare). I verkligheten är jag bortskämd.
För jag är en sådan som är okej. Det sa de främlingsfientliga partipolitikerna redan på nittiotalet. ”Adoptivbarn är okej eftersom de inte kom hit frivilligt”. Mina klasskamrater i högstadiet förstärkte faktum: ”men du är ju ingen blatte, det var ju dina föräldrar som hämtade hit dig”…
Nej, jag är inte svensk och jo, det händer att jag blir utsatt för vardagsrasism. Att någon gör sig rolig över mina sneda ögon eller ropar tjing-tjong efter mig på gatan (oftast barn men förvånande nog inte alltid). Men jag har inte flytt från krig. Jag har inte slitits från gråtande släktingar i öppet blodbad. Jag har inte varit förföljd. Jag har inte kämpat mig in i ett totalslutet samhälle eller försökt lära mig ett helt okänt språk. Jag har inte känt mig ovälkommen.
Jag är godkänd. Trots min bakgrund har jag rätt stämpel i pannan. Jag har tilldelats privilegier helt utan ansträngning. Dragit rätt lott i livets orättvisa lotteri. Jag är inte svensk men jag är integrerad (och jag känner mig för det mesta svensk). Inte för att jag kämpat hårt för att bli det utan för att jag aldrig har behövt bli ifrågasatt. Det borde ingen annan heller behöva bli. Någonsin.
Läs gärna Gabriellas tidigare inlägg här
Vad har du för tankar om integration? Kommentera här eller maila diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar