Integration, det är inte mitt ämne, det är inte där jag grubblar och vrider och vänder på resonemangen, mitt ämne är barn och unga, rättvisa för de små, ungefär så tänkte jag när utmaningen från diakonibloggen kom: ”hur tänker du kring integration”? Ganska direkt gick tankarna också till en på ytan obetydlig händelse som samtidigt högg tag i mitt inre, kanske har det med ämnet integration att göra, kanske inte.
I villaområdet där jag vuxit upp finns ett litet ”centrum”, busshållplats, dagis, församlingsgård, gym och en livsmedelsbutik. Mina föräldrar bor kvar och jag besöker mina gamla kvarter ganska ofta, en av dessa gånger har jag passat på att handla i affären, det innebär småprat, nickar och handslag med människor jag känt hela mitt liv, det är en god känsla av sammanhang, rötter, trygghet.
När jag kommer ut ur butiken ser jag en liten kille cykla på parkeringen, han trixar sig fram mellan bilar, kundvagnar och folk, han hälsar och ler glatt mot dem, rycker lite i styret för att försöka stegra den lilla cykeln. Jag känner igen scenen, en gång var det jag som cyklade där, på samma parkering, hoppades att någon mer liten kille skulle komma cyklande så vi kunde trixa ihop, kanske bygga ett hopp i den lilla skogen mellan affären och dagis, tänk att småkillar är så lika, fast det var 35 år sen jag cyklade där, minnet värmer gott inifrån.
Jag vet inte om han ser mig, men det känns som att vi är samma, han och jag, vi är småkillar som vet att uppskatta en bra stoppsladd, som noterar hur långt gruset skvätter iväg. Samtidigt är det tydligt att det inte är så. Den lille killen bor på flyktingförläggningen intill, han kommer från Europas fattigaste hörn, hans glada leenden besvaras inte i samma utsträckning som han ger dem, det är tydligt att flera på parkeringen inte tycker att han hör hemma där. Ändå gör han bara precis det man kan förvänta sig av en liten kille som har fått ordning på sin cykel, han gör precis som jag gjorde, han sticker till centrum och trixar, kanske kommer det någon mer liten kille som också vill cykla, trixa, sladda. I bilen hem mal tankarna, sorgen över att ha sett min barndoms människors besvärade blickar inför den lille killen. Varför såg de inte att vi är samma? Hur tänker jag kring integration? Var sitter integrationen? I strömmen av tankar mellan hjärnan och hjärtat? Jag tror det.
Per-Ivar Östmann
Läs gärna tidigare inlägg av Per-Ivar här
Bilden är hämtad från Pelikanens hemsida
Vad har du för tankar om integration? Kommentera här eller maila diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar