Ibland tänker jag att skapelseberättelsen invaggar oss i en falsk världsbild av ordning och beständighet. För den nämner endast vissa skeenden, vissa episoder och enstaka fenomen. Och på den sjunde dagen var allt redan klart och det blev dags att vila. Fast den är ju bara en primitiv sammanställning av ett långt och komplicerat skeende över årmiljarder. Ett skeende som ännu inte är klart på långa vägar. För universum är en rätt stor och rik lekplats. Föränderlig är den, full av påhitt och i ständig rörelse. Aldrig att den står still ens på den sjunde dagen. Så varför skulle människan vara mindre komplicerad än den plats i vilken hon existerar eller än den Gud, som skapat oss i hens avbild?
Mångfald borde vi ju med den bakgrunden se som något naturligt och lika vanligt som den mjölk vi tar från kylen i matvarubutiken (och inte ens den är bara mjölk längre, det finns oändligt många sorter). Att vi skulle vara en klar och färdig produkt, vara kronan på skapelsen … Nej, det är verkligen dags att vi lägger ner den antika bilden av oss själva. Precis som Fingal Olsson rör vi på oss ständigt, och att söka begränsa rörelsen – behärska eller kontrollera den – är i bästa fall lustigt fast egentligen bara dumt, och den som insisterar, förtjänar en narrkåpa. Kan det helt enkelt vara så att vi ogillar att bli påminda om denna ständiga rörelse? Att vi ogillar att bli påminda om att allt har en början, ett slut och att alltid nytt tar vid och så vidare, in perpetuum… Kanske är det vår dödlighet vi inte vill se? För en gång tar det ju slut. En gång finns inte du och inte jag mer – och ingen av oss vet vad som kommer sedan… Att bli påmind om sådan rörelse, är inte särskilt roligt alltid. ”Rubba inte mina cirklar!” som Arkimedes utropade. Ändå allt är cirklarna i ständigt rörelse, likt strängteorins minsta byggstenar aldrig orubbade. Vi lever inte här och nu, om vi inte vill se det, om vi inte ens försöker…
Så tänker jag också om integration. Att de nyinflyttade, traumatiserade, arbetslösa, ivriga arbetsföra, bildade och obildade människor som kommer till vårt land och vill bli här med oss – att de rubbar illusionen om att allt är och ska vara som det alltid varit. Sanningen är i själva verket är att det aldrig har varit som förr mer än just nu, och sedan blir ”förr” bara något vi håller fast i minnet. Marken under våra fötter rör sig, jorden rör sig runt solen och hela vårt solsystem med galaxen och hela den genom ett universum och sedan… ja mer vet vi inte just nu, men forskarna arbetar på det… parallella universum och annat rörligt har nämnts. Så varför skulle inte människor vara i rörelse? Det har de varit från Sverige till Amerikat, och är nu från andra länder till bland annat Sverige. Kanske är just det naturliga i rörelsen det vi behöver integrera tydligare i våra liv. Om det hjälper med en Gud, varsågod, och är det bättre utan, visst det går också bra. Vill man bära turban, plommonstop eller kippa eller ta av sig mössan i kyrkan, varför ska det vara ett problem? Klart det inte är! Alla på sitt vis, var och en i den rörelse som passar dem bäst. Problemet ligger nog i vår rädsla för förändring, den vi inte kan hejda eller kontrollera vare sig kring oss eller i oss. Andra som kommer hit är precis som vi. Precis som vi, rädda, glada, arga, busiga, idiotiska och geniala. Det enda vi egentligen kan hålla oss till är kärlek, den behöver vi hitta både till oss själva och till nästan. Den fungerar över alla gränser och i alla rörelser. Kanske är den det enda konstanta. Vad jag minns, står det inte: ”Och så skapade Gud Judar, Kristna, Muslimer och en massa andra folk och kulturer mer eller mindre bra och dåliga”. Det står bara att hen skapade människan. Det är vi det, du och jag. Det vi kan göra är att se rörelsen, acceptera den och söka hjälpa varandra, ge varandra stöd i den.
Det tror jag vi behöver integrera – det och kärlek är allt.
Henry Bronett
Läs tidigare inlägg av Henry Bronett här. Läs gärna hans blogg.
Vad har du för tankar om integration? Kommentera här eller maila diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar